Med rektorsmanteln till låns

Chefssekreteraren Anna Olofsson leder mig upp genom korridorerna i det gamla huset på S:t Olofsgatan.
– Hon kommer bli lite sen, hon måste ha ett akutmöte snabbt först bara.
Va? Ska hon gå in på ett möte nu Klockan är 11:11 och vår inplanerade intervju började för en minut sedan. Jag är dock inte i läge att ifrågasätta, nästan förvånad över att rektor Eva Åkesson tagit sig tid att träffa en av universitetets 44 000 studenter för en intervju. Jag placeras vid ett sidobord precis utanför dörren till hennes kontor. Det är högt i tak, golven knarrar och runt om mig är korridoren diskret inredd i rött, grått och vitt – universitetets färger. Dörren in till kontoret står på glänt och jag skymtar två män i kostym. Precis när jag nyfiket tänker luta mig inåt kommer Eva skyndande genom korridoren, ätande på ett päron. Det blonda håret yr, hon rättar till sina glasögon och på tre steg är hon framme hos mig. Vi hälsar hastigt och hon ursäktar sin försening, som om jag vore den av oss två som har ett minutplanerat dagsschema. Dörren till kontoret stängs och kvar är jag bredvid en bok om konstnären Anders Zorn, sådär perfekt snett placerad på sidobordet. Mötet där inne tar bara sex minuter, och – ja, jag erkänner – trots att jag försöker tjuvlyssna avslöjar väggarna ingenting. nbsp;
Du verkar ha ett väldigt pressat schema, är det så här varje dag?
– Ja, jag är nästan uppbokad hela tiden med olika saker, jag måste i princip schemalägga min fritid.
Jag plockar fram mitt anteckningsblock ur väskan samtidigt som Eva sätter sig tillrätta vid ett runt sällskapsbord – inte bakom skrivbordet, noterar jag. Även här inne mildras rummets pampiga takhöjd och djupa fönsternischer av en modern avskalad stil.
Är du stressad?
– Nej. Jag har blivit väldigt bra på att vara fokuserad i nuet, det hjälper att hålla stressen på avstånd. Men visst händer det ibland att jag faktiskt inte vet vart jag ska, tittar i kalendern och ser att ”oj, jag ska ut till Arlanda och flyga, jag har inte packat ” och då kan man känna sig lite vimsig. Men så gillar jag också att paddla och praktisera yoga för att bli lugn igen.

Eva Åkesson föddes i Ängelholm men familjen flyttade snart ut på landet i Hörsnäs, en annan skånsk ort. Där på gården växte hon upp bland hästar och grisar (”jag hade en griskulting på rummet”), till dess familjen styrde kosan tillbaka till Ängelholm när hon började högstadiet. Hon berättar vidare om barndomen, om hur hon älskade att rida men var med om en ridolycka för några år sedan och har haft svårt att våga igen efter det. Som femtonåring ville hon läsa matte på gymnasiet – men på naturlinjen gick de snobbiga brudarna från Båstad och på tekniklinjen fanns bara killar, så valet föll till slut ändå på samhällslinjen. Intresset för matte höll dock i sig och efter att ha lagt till mer avancerad matte på Komvux hamnade hon i Umeå på kemistlinjen.
Men hur blir en kemist rektor? nbsp;
– Bra fråga. Det var inte alls min dröm, inte min livsplan. Efter Umeå kom jag ju till Lund som forskare, men har alltid varit intresserad av utbildningsfrågor, så det tog inte lång tid innan jag blev huvudlärare.
Snart därefter klättrade Eva vidare upp på Lunds akademiska stege: från studierektor till vicerektor och till slut ställföreträdande rektor. Efter nio år i ledningen för Lunds universitet blev hon tillfrågad att kandidera för rektorsposten i Uppsala – något hon ställde sig mycket tveksam till.

På andra sidan av det rymliga kontoret ringer plötsligt en telefon, men Eva visar ingen reaktion. Hennes blick är stadig och fäst på mig, ivrigt gestikulerande pratar hon på och snart tystnar telefonen. Genom de höga, smala fönstren bakom henne ser jag universitetshuset med aulan tvärs över gatan. Där har hon sitt andra kontor och porträtten av de 18 tidigare rektorerna som hänger ovanför henne på väggarna – alla män, alla rekryterade inifrån universitetet.
– När jag fick frågan tänkte jag att varför ska jag ta mig in där? Om man plockar in mig som kanonmat i processen är jag inte ett dugg intresserad. Jag hade ett spännande jobb, ett bra liv och massor med utmaningar i Lund. nbsp; nbsp;
Men telefonen fortsatte att ringa och slutligen, en vecka innan hörandeförsamlingens sammanträde, ställde Eva ändå upp som kandidat – och fick jobbet.
– Jag brukar tänka att jag har det här till låns. Jag är rektor en kort period och har en makt jag ska använda så klokt jag kan, men den makten ska jag lämna ifrån mig, den är inte min. Det är som att sätta på sig en mantel som ska plockas av. Jag tror det är viktigt att förstå det, vad är jag, vad är uppdraget och vad är makten?

Eva verkar tillfreds med sin roll som offentlig person, även om hon fram tills 2012 aldrig hade tänkt tanken på att bli rektor. Hon skojar om att jo, visst är det väl jobbigt ibland att ständigt bli igenkänd, när hon går med neddragen toppluva och köper fika och helst inte alls vill prata med någon. nbsp; nbsp; nbsp;
I den här offentliga rollen under Uppsalatiden har du stött på vissa motgångar, jag tänker exempelvis på det som kallades rektorskrisen för två år sedan. Hur hanterade du det?
Eva tystnar en stund, knappt märkbar och bara någon sekund, men det bryter av från hennes annars konstanta ordflöde.
– Det var såklart väldigt påfrestande, jag hade nog alla stressymptom som finns. Hade jag varit ensam hade jag inte klarat den perioden, men jag upplevde ett stort stöd från människor omkring mig, vilket hjälpte.
Har det påverkat din syn på rektorsrollen?
– Ja. Man är extremt utsatt som offentlig person. Jag har blivit mer empatisk mot människor som hamnar i sådana situationer. Med det sagt vill jag påpeka att man ska tåla kritik – hur mycket som helst och allt vi gör ska synas i sömmarna, så ska det vara.
När vi ändå är inne på kritik frågar jag Eva om den strålkastare som nu återigen riktas av vissa professorer mot Carola Lemne med anledning av hennes dubbla roller; dels ordförande för universitetets konsistorium, dels VD för Svenskt Näringsliv.
– Jag måste säga att jag inte ser någon som framför kritik om hennes sätt att utföra sitt arbete som ordförande, eller att hon har blandat ihop rollerna, utan det handlar om hur man betraktar det. Och jag varken tillsätter eller avsätter externa ledamöter, det gör riksdagen.
Men kan du förstå den oro som finns?
– Det gör jag absolut, och jag välkomnar den här typen av diskussion, det är en diskussion man ska ha.
Hon är lugn och tydlig i svaret, om det någonsin märks att hon innehar en offentlig maktposition och är van att intervjuas så är det nu. Rektorsmanteln är på och varje ord vägs noggrant. Samtidigt har den lilla luckan i hennes schema som jag klämt mig in i nu nått sitt slut. Jag ska hem och laga lunch och Eva ska till Stockholm för ett möte, för att sedan skynda tillbaka någon timme senare till en boksalong i Uppsala om Astrid Lindgren. Rektorn har precis läst en bok om henne och förundras över hennes förmåga att mogna och förändras genom åren, men ändå alltid med bibehållet rättspatos.
– Hon kom in i miljöfrågor och rättvisefrågor i den politiska debatten, och hon gjorde det på ett fantastiskt mänskligt sätt utifrån henne själv. Hon tappade aldrig bort sig.
Hur blir man en sådan person, tror du?
– Jag tror man måste tillåta sig själv att mogna, jag är glad att jag åldras. Jag hade skitkul när jag var 20-25 år men det var också väldigt ångestfyllt och svårt. Livet rasade in över en och det var stort och jobbigt ibland. Men när man blir äldre kan man luta sig tillbaka en smula och säga att ”ja, ja, så förfärligt var det kanske inte ändå”.