Lysande utsikter
Allen Ali Mohamadi inleder med att ursäkta sin sena ankomst när vi slår oss ner i ett av kårhusets mötesrum. Utanför singlar flingor stora som lovikkavantar ner och sällar sig till det redan tjocka lagret snö på marken – det är ett under om någon kommer i tid till någonting alls i det här vädret, i synnerhet när man, som Allen, är beroende av SJs tidtabell. Ändå var han bara en minut sen till vår avtalade tid.
– Jag brukar alltid försöka vara i alla fall tio minuter tidig till mina möten, säger han, vilket jag förstår redan innan han berättar det.
Baserat på det jag läst om Allen är det uppenbart att han är en person som inte lämnar något åt slumpen, inklusive tidsplanering. Den senaste veckan, sedan han utsågs till Årets Uppsalastudent och vinnare av Anders Wall-stipendiet på 100 000 kronor, har dock varit något mer hektisk än vanligt för honom. Han säger att vinstbeskedet kom som en total överraskning.
– Jag visste inte ens att jag hade blivit nominerad. Men ända sedan jag fick veta att priset existerade har jag visualiserat för mig själv hur jag i framtiden skulle få ta emot det.
I skrift ser det Allen berättar nästan förmätet ut, men i person finns det inte ett uns av arrogans hos honom. Snarare känns han enormt ödmjuk inför utmärkelsen han har fått och tacksam över de dörrar det potentiellt har öppnat för honom.
– Jag kommer aldrig glömma hur det kändes när jag fick samtalet. Det var som en filmscen – glädjetårar rann ner för mina kinder. Det var ett kvitto på allt mitt hårda jobb.
Allen understryker att han dock inte ser en förlust som ett nederlag – den enda gången man bör göra det är om man faller och inte reser sig upp igen, menar han. Man kan inte vinna jämt.
– Jag har förlorat jättemånga tävlingar, men jag har alltid rest mig upp och fortsatt framåt. Att vara passionerad i det jag gör och känna att jag förbättrar andra människors livskvalitet är viktigast för mig.
För ett år sedan registrerade Allen och hans bror Max företag i Sverige för att kunna utveckla sin produkt Heartstrings – en apparat som i ett tidigt skede ska kunna diagnostisera hjärtsjukdomar. Arbetet med att ta fram produkten har dock pågått långt mycket längre än så.
– I början forskade vi bara i ämnet av personliga skäl och då insåg vi att det inte fanns några precisa verktyg som kan upptäcka hjärtsjukdomar innan man uppvisar symtom. Så vi tänkte att vi kanske skulle kunna bidra till området själva. Vi tog fram en första version av produkten och testade den och förra året förstod vi att vi hade skapat något som skulle kunna bli tillgängligt för alla, så vi registrerade ett företag för att kunna arbeta med produkten ännu mer seriöst.
Allen och Max har i nuläget inga anställda i företaget då de än så länge inte tjänar några pengar på Heartstrings och kan betala ut löner, men de har ett team som hjälper dem att utveckla produkten därför att de vill.
– Min bror och jag gör inga vinster på företaget just nu heller, vi vill bara få det att hända.
Prispengarna han fick för att ha utnämnts till Årets Uppsalastudent har gått oavkortat till det fortsatta utvecklandet av Heartstrings. Bröderna har ställt upp i och vunnit flera entreprenörs- och innovatörstävlingar, både nationellt och internationellt. Förra året vann de till exempel ”European Youth Awards” för sin uppfinning, vilket ledde till flera affärserbjudanden från internationella finansiärer.
– Problemet var att de ville att jag skulle flytta till deras land för att de skulle investera. Men mitt mål var att etablera Heartstrings som ett svenskt företag. Det är jag skyldig det svenska samhället som har investerat så mycket i mig. Nu är det min tur att ge tillbaka.
Allen är född och uppvuxen i staden Shiraz i Iran. Förutom brodern Max har han också två systrar och en mamma och en pappa som alla bor kvar i Iran.
– Jag har haft tur. I mitt tycke har jag de bästa föräldrarna i världen. När jag som väldigt ung startade mitt första företag sa min pappa till mig att om du älskar det du gör så kommer du att vara mycket mer motiverad att fortsätta. Och om du inte älskar det du gör, så gör det inte.
Han berättar att hans föräldrar var väldigt logiska i sin barnuppfostran, att de var uppmuntrande när det kom till utbildning och att de förklarade hur bildning spelar stor roll för ens personliga utveckling och att det inte bara handlar om att få bra betyg.
– De visste vilka förmågor vi besatt och uppmuntrade mig och min bror att åka utomlands för att på bästa sätt ta till vara på vår kompetens. Närhelst vi har längtat hem eller känt att vi inte passar in kulturellt har de uppmuntrat oss att ha siktet inställt framåt och sagt till oss att jobbiga perioder i livet är övergående. Jag önskar att mina föräldrar hade kunnat komma på prisutdelningsceremonin när jag blev Årets Uppsalastudent.
Jag frågar Allen hur det kommer sig att han valde just Uppsala och Sverige när det var dags att flytta från hemlandet och han lyser upp.
– Jag hade varit i Sverige förut. Första gången jag kom hit, när jag var runt 21, var det för att muntligen presentera en uppsats jag hade skrivit på ett företag. Då bodde min bror redan här. Mitt första intryck av landet var att jag älskade människorna och kulturen. Universitetsmiljön kändes väldigt hjälpsam också. När jag först kom till Uppsala universitet gick jag och knackade på olika professorers dörrar för att be dem om hjälp med olika frågor jag hade även om de inte nödvändigtvis arbetade inom mitt specifika utbildningsområde. Och de tog sig alltid tid att försöka hjälpa mig, vilket har varit ovärderligt. Jag upplevde verkligen att de ville hjälpa mig att utvecklas som student.
Allen menar att det är viktigt att man får känna sig delaktig i samhället när man migrerar till ett annat land; att det blir som ett andra hem och att man inte känner sig som en ”statist.”
– Jag pratade med flera internationella studenter när jag var här första gången och det var avgörande att få höra att de kände sig som en del av samhället. Om man bara tänker på Sverige i termer av klimat och årstider, så blir man kanske besviken när man kommer hit, men när man träffar alla fantastiska människor får man så mycket energi att det inte gör något att det bli mörkt klockan tre på eftermiddagen stora delar av året. Svenskarna är väldigt snälla och hjälpsamma var du än befinner dig.
Ju mer jag får höra om Allens tillvaro, studier och arbete, desto tydligare blir det hur lite fritid han måste ha.
– För tillfället har jag egentligen ingen fritid att tala om, men grejen är den att jag inte riktigt ser det jag gör som arbete i och med att jag älskar det. Jag har massor av åtaganden, så som att resa, knyta kontakter och så vidare, men det känns inte som jobb, mer som en hobby.
Och det kanske är en attityd som man måste ha om man inte har fasta arbetstimmar.
– För några veckor sedan pratade jag med några vänner som inte är verksamma inom samma område som jag är och då kom vi in på ämnet arbetstider. Några sa att de jobbar åtta timmar om dagen, någon annan sa att de bara har en helgdag i veckan och när det var min tur sa jag att min arbetsdag i princip börjar när jag vaknar och slutar när jag går och lägger mig, både på vardagar och helger. Det är klart att jag inte jobbar 24/7 – ibland känner jag mig helt mentalt dränerad – så då tar jag en promenad eller träffar några vänner, men jag jobbar på mitt projekt dagligen.
Jag undrar om han aldrig bara häckar i soffan och kollar på Netflix en hel dag.
– Nej, det är inte möjligt dessvärre. Alltså, jag älskar att kolla på film och det kan jag göra någon gång då och då när jag är trött, men det händer inte särskilt ofta. Om jag skulle ha lite tid över så tycker jag att det är allra skönast att bara lägga mig ner någon halvtimme och göra absolut ingenting – inte titta eller lyssna på något, utan bara göra ingenting.
– Du känns nästan övermänsklig, säger jag till honom och känner mig lite tjatig.
– Nej. Du förstår, min poäng är att när du älskar vad du gör så blir du inte trött på samma sätt som om du bara gör ett jobb för att du får lön för det. Om du gör det du älskar så vaknar du innan alarmklockan ringer på morgonen för att du är så spänd på att dagen ska börja. Som ett barn som kan leka i evigheter bara för att de älskar det så mycket. De kan till och med somna, mitt i lekandet, och vara redo att börja leka igen direkt när de vaknar. Alla var på det här sättet som barn, men vi tappar det någonstans på vägen när vi börjar tvivla på om vi verkligen kan göra det vi älskar eller hittar på ursäkter till varför vi inte borde. Det är ett resultat av att inte ha några tydliga mål eller visioner i våra liv, du flyter runt utan syfte. Det är som att ha det bästa skeppet i världen, med den bästa besättningen som finns, men sakna kompass. Hur ska du då veta åt vilket håll du ska?
Det är tydligt att Allen inte saknar varken skepp eller kompass i livet, men jag undrar åt vilket håll den sistnämnda pekar. Sakta men säkert kryper han sig närmare 30-strecket och jag kan inte låta bli att fråga om han ser sig själv med familj i framtiden – finns det ens plats för en sådan när varje vaken minut investeras i företaget?
– Självklart vill jag ha familj – jag är inte mer än människa – men kanske inte lika tidigt i livet som många andra. Det jag vill med mitt liv är bara att vara lycklig och allt annat hänger ihop med det. Så frågan är väl vad som gör mig lycklig? Jag känner mig lycklig när människor runtomkring mig är lyckliga. Jag är en del av ett samhälle och jag kan inte vara lycklig om andra står inför massiva problem som gör dem olyckliga. Min drivkraft i livet är att finna vad som gör andra lyckliga och att använda alla resurser jag har för att röra mig mot det målet. Om jag kan skapa något som räddar miljontals människors liv, som kommer att skänka glädje till miljontals människor...det är den sanna innebörden av lycka för mig.
