”Jag njuter mer av att lyfta 100 kilo än att resa”

Den långa vita engångsrocken fladdrar som en trollkarlscape runt läkarstudenten Solmaz Mizanaghasi när hon kommer mot mig i en av Akademiska sjukhusets restauranger. Hon har just avslutat sitt första pass på anestesiavdelningen, en del av läkarutbildningens kirurgiska placering.
– Det känns jätteroligt, men väldigt stressigt. Jag har insett vilket stort ansvar man har som anestesiolog. Mycket action, säger hon.
Efter anestesiavdelningen kommer hon att vara på avdelningen för endokrinologi (hormonspecialisering) och gastro (mage och tarm) i Västerås där hennes föräldrar bor. När hon är klar kommer hon med andra ord att ha fått ett smakprov på flera olika inriktningar inom läkaryrket, men fortfarande är det kirurgi som står överst på önskelistan över framtida specialisering för Solmaz. Även utanför studierna gillar hon att läsa på om anatomi och histologi (läran om biologisk vävnad) snarare än att slötitta på serier och filmer.
– Jag har fortfarande svårt för att chilla, jag vet inte varför. Jag har alltid varit en stressad människa. Ganska ofta kan jag stressa upp mig i onödan, jag tänker till exempel alltid att jag kan göra mer när jag studerar även om jag har läst allt jag ska läsa.
Samtidigt menar hon att hon kan ha nära till att ge upp om hon tar sig för något hon inte riktigt klarar av. Hennes gitarrkurser fick till exempel stryka på foten för ett par terminer sedan. Men att lyfta tungt är ett intresse hon har fortsatt att göda.
– Det är roligt att vara stark. Jag vet att man inte ska bry sig om vad andra tycker och tänker, men det är väldigt tillfredsställande att visa att jag faktiskt kan lyfta 100 kilo för de på gymmet som kollar lite snett och som kanske tänker ”ska hon lyfta det där?”

En läkare glider förbi oss på sparkcykel och stannar till vid Pressbyrån. Jag frågar om Solmaz tar sig runt på sjukhuset på samma sätt.
– Nej, men däremot gillar jag att åka elsparkcykel Jag ska nog försöka ta en Voi hem idag när jag är klar.
Hon bor i V-Dalas bostadsområde Majklockan sedan första terminen vid Uppsala universitet, hösten 2016, men ännu är det hemstaden Västerås hon anser vara mest ”hemma.”
– Jag trivs i min lägenhet här och jag gillar att vara ensam emellanåt, men det är skönt att vara hemma hos föräldrarna också. Jag funderar på om jag ska söka min AT på sjukhuset där.
Funderar hon längre fram är det dock inte Västerås som lockar utan Stockholm. Förutom förhoppningarna om att bli kirurg har hon också som mål att bli föreläsare.
– Och så skulle jag gärna ha en hund, en golden retriever.
I övrigt har hon inte satt upp några tydliga framtidsmål. Till skillnad från många andra studenter drömmer Solmaz inte om någon utbytestermin eller att ta studieuppehåll för att resa utomlands.
– Det kan vara svårt att tillgodoräkna sig poäng från en utbytestermin och tar man ett frivilligt studieuppehåll har man inte platsgaranti när man kommer tillbaka. Någon gång skulle jag vilja se staterna och kanske bättra på min engelska, men egentligen tycker jag inte om att resa så mycket. Jag njuter mer av att lyfta 100 kilo än att resa.
Hon menar att det enda hon kan längta efter och som Uppsala saknar är möjligheter att göra saker på stan sent på kvällar som inte involverar att gå på pub eller klubb.
– Jag skulle gärna kunna gå ut och ta en fika eller gå i butiker och kolla på kläder.
Solmaz är skoälskare och belönar ibland sig själv med att köpa ett par. Att köpa mat ute är en annan sak hon ofta ”unnar” sig, inte som belöning utan för att hon inte är så förtjust i att laga mat själv.
– Ja, det har jag väl inte blivit bättre på skulle jag inte säga. När jag äter hemma brukar det väl bli typ keso med äpplen eller mackor. I Iran, som mina föräldrar kommer ifrån, är det väldigt mycket fokus på mat och mamma och pappa är duktiga på det, men jag är inte så intresserad.
Favoritmaten menar hon är sushi med friterad tofu på (”Smakar som pannkaka ”) och tårta, men egentligen äter hon allt.

När vi träffas är det april och fortfarande ett tag kvar till sommaren, men hon har redan planer på att forska när vårterminen är över. Exakt vad hennes forskningsprojekt kommer att gå ut på vill hon inte avslöja.
– Jag kan säga att det är preklinisk forskning på nervsystemet, men mer än så vill jag inte säga. Det får bli en cliffhanger till hösten.