Annons
Annons
Bild Hanna-Linnea Rengfors
Hanna-Linnea Rengfors nya roman Candy utspelar sig bland annat i studentstaden Uppsala – en stad som författaren själv liknar vid en trampolin – en plats där man tar avstamp och väljer väg i livet.
Foto: Linnéa Kalnins

En pedant dubbeldebutant


I våras slog hon igenom med kritikerrosade diktsamlingen Närhetsprincipen. Nu är Hanna-Linnea Rengfors aktuell med sin andra bok i år ‒ romanen Candy. Ergo har träffat författaren för att prata om trampolinstaden Uppsala, att försöka spå framtiden och hur en elak liten enögd hund blev hennes räddning.

Längst ner i soptunnan på Bryssels flygplats låg det nu. Manuset som Hanna-Linnea Rengfors kämpat med i över sju år, men aldrig riktigt fått att fungera. Texten hade fått sin sista chans och författaren lämnade det bland tuggummin och godispapper i Belgien för att aldrig se tillbaka. Trodde hon. En kort tid därefter träffade hon en kompis hon inte sett på länge som ville veta mer om det övergivna projektet. Under en promenad i Stockholm återberättade Hanna-Linnea Rengfors delar av handlingen som utspelar sig på flera av de platser de passerade. Vännen fattade tycke för berättelsen direkt och tyckte att Hanna-Linnea skulle skriva ner historien. Men författaren stod fast vid att det saknades något som kunde driva berättelsen framåt. Hon hade tragglat med den år in och år ut, skrivit till och skrivit om, men ändå inte lyckats fylla den lucka hon kände fanns. Tills natten kom.

‒ Den natten drömde jag om en hund med ett öga, en liten elak hund som en gång i tiden hade dödat sina valpar. Så vaknade jag på morgonen och utbrast "Candy!" Sen skrev jag hela nätterna, på lunchrasterna, på mornarna, och när barnen satt och väntade på middag, berättar Hanna-Linnea.

Hanna-Linnea Rengfors föddes i Skokloster 1981. Gymnasietiden tillbringade hon i Uppsala där hon pluggade journalistik vid Grafiskt utbildningscenter, numera känt som Uppsala estetiska gymnasium. Men ganska snabbt kom hon underfund med att journalistyrket inte var för henne.

‒ Jag upptäckte att jag var en urusel journalist. Jag är blyg, har svårt för att ta kontakt med människor, tycker det är jobbigt att ringa och fråga saker – vilka ju inte är så bra egenskaper som journalist. Jag gillade bara att skriva!

Foto: Tove Freiij

"Att någon refuserar mitt manus betyder ju inte att jag förlorar mitt människovärde."



Och skrivit, det har hon gjort. Både i sin utbildning, i sitt arbete, och privat. Hanna-Linnea har pluggat litteraturvetenskap både i Skövde och i Uppsala, samt gått skrivarlinjen vid Wiks folkhögskola i Uppsala och författarutbildningen i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. I över tio år har hon dessutom jobbat som skrivlärare vid flera folkhögskolor i Sverige, nu senast vid Jakobsbergs folkhögskola i Stockholm. Hon skrev utanför jobb och studier en hel del även när hon var yngre, men hade svårt att hantera avslag från förlagen.

‒ Jag har fått en miljon refuseringar i mitt liv. När jag var ung var jag väldigt dålig på att ta refuseringar och blev väldigt nedbruten av dem. Jag kunde inte se att de var positiva, att de var uppmuntrande, vad de betydde för någonting. Jag tog det väldigt hårt och skämdes för att jag hade skickat in saker, säger Hanna-Linnea.

Men med ålder kommer visdom, och även om hon fortfarande kan bli besviken om hennes projekt får avslag så har hon lärt sig att inte länka samman sitt skrivande med sin person alltför mycket.

‒ Jag har blivit äldre, jag har arbetat med andra skrivande i över tio år, jag har stöttat otroligt många andra människor både i sina refuseringar och i processer att bli utgivna. Jag har en helt annan insikt i vad refuseringar är och betyder, och hela min identitet ligger inte i det. Jag är lärare, jag är texthandledare, jag är mamma, jag är världsmedborgare, jag är en massa olika saker. Att någon refuserar mitt manus betyder ju inte att jag förlorar mitt människovärde. När jag var 25 var det nog mycket så.

Förlaget It-lit avslog dock vare sig diktsamlingen Närhetsprincipen eller Hanna-Linneas nya roman Candy. Den sistnämnda inleds i Stockholm, men som i många andra av författarens texter så får även hennes gamla studentstad Uppsala ett par besök. Hanna-Linnea menar att staden, både för egen del och för Candys karaktärer, utgör ett depåstopp snarare än ändhållplats.

‒ Uppsala som studentstad är som en mellanstation – de flesta kommer inte härifrån och landar inte här, utan det är något på vägen. Så jag tänker att Uppsala nästan blir som en slags symbol för platsen där man väljer väg. En trampolin, på något sätt.
 

 


Annons

Annons

Efter den där natten när den elaka lilla hunden figurerat som en enögd uppenbarelse i författarens dröm gick skrivprocessen snabbt. Efter flera års slit tog det bara tre månader för Hanna-Linnea att skriva klart det nya manuset, och i mars 2020 var det redo för den avslutande redigeringen. Sen kom corona. Boken var sedan länge planerad att sluta i ett framtida september 2020, men istället för att bekymra sig för om vissa byggnader fortfarande skulle stå kvar eller om en av de utvalda septemberdagarna skulle utmärka sig genom ett överraskande snöfall möttes Hanna-Linnea nu av ett tidigare otänkbart problem.

‒ Jag tänkte "så jäkla annorlunda kan väl världen inte vara i september 2020" och så händer det här, säger hon.

Hanna-Linnea och hennes förläggare påbörjade något de kom att kalla för ”corona-korren” – en korrekturläsning för att markera var pandemin skulle kunna påverka handlingen. Frågor om huvudpersonen kunde åka tunnelbana eller gå på café och om det skulle finnas lösgodis i kioskerna ställdes, men virussmittan väckte även andra tankar.

‒ Det jag framförallt upptäckte när jag gjorde den här corona-korren, och det var lite sorgligt, är att den här huvudpersonen inte påverkas så mycket. Hon är väldigt ensam. Hennes föräldrar är redan döda, hon har inte kontakt med några äldre släktingar, hon har inga vänner, hon reser aldrig, hon går liksom inte ut och socialiserar. Det är egentligen bara på några få sätt som coronan märks i hennes värld, så jag behövde inte ändra så mycket. Det blev också en typ av insikt för mig om att många människor som är ensamma i verkligheten inte drabbas av de här sakerna. För att sakna det sociala måste man ha haft något socialt innan, säger hon.

I mars 2020 debuterade Hanna-Linnea med diktsamlingen Närhetsprincipen. Boken inleds på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017, när terrorn som tidigare bara gjort sig känd någonstans långt bort plötsligt kom väldigt nära, och handlingen fortsätter sen raskt via otaliga historiska tragedier och händelser för att försöka förstå betydelsen av närhet. När samlingen släpptes mitt i den oroliga coronavåren snappades den kvickt upp av massmedia och blev recenserad, och ofta hyllad, av de flesta stora svenska tidningarna. Just den oavsiktliga tajmingen tror Hanna-Linnea bidrog till att boken blev så pass uppmärksammad.

‒ Jag fick kanske många fler läsarreaktioner än vad jag skulle ha fått, eller än vad jag trodde. Främmande människor, människor som jag kände lite grann, och recensenter hittade något eget i den boken som kanske kunde trösta dem i just den här ganska osäkra och skrämmande perioden, och kanske också påminna något om att se lite bortom våra egna små bubblor. Jag är absolut inte glad över att vi har fått en pandemi, men jag är glad över att den boken kunde ge så mycket till så många i det.

Inför släppet av debuten Närhetsprincipen var hon väldigt orolig för att den antingen skulle bli helt ouppmärksammad eller totalsågad. Processen från idé till utgiven bok gick väldigt snabbt och Hanna-Linnea hann inte riktigt förbereda sig inför boksläppet. Annat var det med Candy som släpptes ett par månader senare.

‒ Det är någonting som jag har hållit på med i minst sju år, kanske ännu längre. Det är en berättelse som jag har bearbetat många gånger, pratat mycket om, många har läst den. Jag har haft tid att själv landa i precis hur den skulle bli. Jag är så jäkla nöjd med den! Får man säga så? säger hon och skrattar.

Oron för att boken ska bli ouppmärksammad eller dåligt bemött är inte alls lika stark den här gången.

‒ Det finns ett sånt värde i att bli klar med någonting som man har velat göra väldigt länge och känna att det blev rätt till slut. Jag tror inte att man kan ta ifrån mig det. Det handlar inte om att jag tänker "wow, vilken bästsäljare!" utan om att jag fick det rätt utifrån hur jag ville att det skulle se ut och bli.


Hanna-Linnea berättar att både hon och hennes förläggare är perfektionister, “Vi har suttit till dagen innan tryck och dividerat om det ska vara "huva" eller "luva" på en tröja, och den typen av detaljer. Boken ska bli perfekt!” Foto: Linnéa Kalnins och it-lit förlag

Läs mer

2020-04-06 11:03
– Den handlar om allt det där man inte får göra just nu, men kanske längtar efter – gå på sits, hångla med någon eller…
2019-12-18 13:34
Musiken har etsat sig in i läkarstudenten Solmaz Mizanaghasi, både bildligt och bokstavligt talat, sedan vi senast…
2019-12-18 11:40
Efter tre och ett halvt år på sin utbildning tar Susanna Wärmegård uppehåll, samtidigt som sambon flyttar till…