“Jag tror att kriget är slutet på Putin-regimen”
– Jag ser tyvärr en inte oundviklig, men ändå logisk följd som går tillbaka till Alexander den tredje.
Vi träffar Johan Molander på Ofvandahls café en sen tisdagseftermiddag. Redan när vi kliver in i rummet märks Johan Molanders otroliga pondus av – det är en högaktad man som inger respekt redan vid första handslaget.
Han är en av Sveriges mest rutinerade diplomater och har varit verksam i länder som Finland, Mexiko, Österrike, USA och Ryssland. Han föddes 1948 i Stockholm och intresserade sig under studieåren för teater, något han skriver om i första kapitlet i sin bok Diplomatens sista depesch: reflektioner från ett liv i rikets tjänst.
Johan Molander berättar att just den ryska politiken egentligen kommer sist på intresselistan. Han beskriver sig själv som en russofil, men hans huvudsakliga intresse för landet ligger i dess kultur och konst. Mellan åren 2004 och 2008 var han stationerad i Moskva och fortsatte sedan som ambassadör i Helsingfors 2009-2011.
– Genom språket hamnade jag på min första tjänst utomlands på UD, i Moskva, och då kom politiken in. Då blev jag fast, sen har jag varit fast. Det är ju Ryssland som helhet som intresserar mig, där politik trots allt bara är en del och den tyvärr allt värre delen.
Johan Molander under sin författarträff på Uppsala bokhandel. (Foto: Eskil Simonsen)
"Det är ett sådant yrke som har den stora stora fördelen att det öppnar upp för många andra intressen."
Johan Molander är gammal Uppsalaalumn och studerade både tolkskola och 120 poäng ryska på “Slavikum”, det som idag är institutionen för slaviska och moderna språk. Att valet föll på Uppsala var ingen slump.
– Min pappa studerade konsthistoria och var med i Juvenalorden, och det var även min son. Min farfars far var teaterchef på Stockholms nation. Släkten Molander har varit här ett tag, med andra ord.
Att Johan Molander avvek från kulturspåret och istället kom in på det politiska var dock en en tillfällighet.
– Jag hade tänkt fortsätta med rysk-studier, eventuellt utomlands i Tyskland, men så en dag såg jag en annons till UD. Det hette aspirantantagning på den tiden, och eftersom jag är lite tävlingsmänniska så slängde jag in en ansökan lite på chans. Det finns ingen större chans att jag blir antagen, tänkte jag.
Men så blev han det, endast 24 år gammal. Plötsligt hade han en lön och ett jobb. Johan Molander är dock tydlig med att diplomatyrket inte bara handlar om att skapa bättre relationer mellan länder, utan att han haft möjlighet att utforska andra sidor.
– Det är faktiskt så att det är ett sådant yrke som har den stora stora fördelen att det öppnar upp för många andra intressen, bland annat humaniora och kultur, säger han.
Ett ämne som är svårt att undvika när man talar med Sveriges före detta ambassadör i Ryssland är naturligtvis Rysslands invasion av Ukraina, och genom den även det säkerhetspolitiska läget i Europa.
Vad kan du dra för slutsatser baserat på din tid i Ryssland om du ser till hur det har blivit?
– Jag ser tyvärr en inte oundviklig, men ändå logisk följd som i och för sig går tillbaka till Alexander den tredje. Men ser man till det nutida Rysslands historia och utveckling så finns det en logisk följd från Putins tillträde, Tjetjenienkriget, krossandet av alla alternativa maktcentran i Ryssland, kriget i Georgien, annekteringen av Krim och situationen i Donbass. Sen kan man lägga till Syrien, Libyen och Mali. Det är en kombination av inrikes förtryck och aggressiv utrikespolitik som går hand i hand. Så det finns en form av följd. Därmed inte sagt att den var oundviklig eller ödesbestämd, utan på vägen finns det ett antal vägval för rysk politik där man vid varje vägskäl tagit åt fel håll.
Du skriver i din bok att “främjande av svensk kultur, handel och investeringar har liksom industriellt, tekniskt-vetenskapligt och miljösamarbete alltid stått högt på dagordningen för svensk politik i förhållande till Ryssland.” Om man ser till den rysk-svenska relationen i sin helhet, vilka är de fundamentala byggstenarna? Vad tjänar respektive land på denna relation?
– I första hand bygger den på grannskap. Det är en granne vi har som är stor och viktig. Oavsett hur den grannen ser ut är det någon vi måste förhålla oss till. Hur den närmaste tiden kommer att bli vet vi inte, men bortsett från det säkerhetspolitiska läget just nu så kan man säga att vi har haft egenintressen av att åtminstone ha normala förbindelser med Ryssland.
Johan Molander berättar att de “normala förbindelser” han beskriver inbegrep många olika aspekter under hans tid som ambassadör. Omfattande investeringar och stöttning till sjukvården varvat med ett omfattande samarbete kring HBTQ-frågor i civilsamhället banade väg för dessa förbindelser. Och på det officiella planet, i den mån korruptionen tillät, som Johan Molander uttrycker det, så var det ett fungerade samarbete mellan Sverige och Ryssland som var välkommet i värdlandet. Detta blev dock svårare att genomföra efter Putins tillträde.
– Arbetet har undan för undan minskat, fram tills vi blev stämplade som utländska agenter och nu är möjligheten att arbeta med det civila samhället uteslutet. Så det finns ett intresse och det kvarstår väl på sikt. Nu är dock allting satt på paus. På lång sikt har vi naturligtvis intresse i att åter bygga upp ett någorlunda fungerande samarbete, beroende på hur situationen ser ut i Ryssland i framtiden.
Vi har nyligen nåtts av affischer i Moskva där kända svenska personer målas upp som nazister, tillsammans med ryska Facebook-bottar som sprider fake news i våra flöden. Vad vinner Ryssland på att försöka påverka opinionen i Sverige?
– Jag tror inte att de vinner särskilt mycket på det här och nu, men mardrömmen vore en svensk folkomröstning om Nato. Vi hade brexitomröstningen i Storbritannien för några år sedan, där ryska nättroll och bottar var oerhört verksamma. Även inför de amerikanska och franska presidentvalen. Idag tror jag inte de har någon större betydelse i Sverige, men får vi upp en sån fråga ska vi nog vara på vår vakt.
"Ska vi ha Hitler i FN:s säkerhetsråd? Hur förhåller man sig till en regim, om den skulle sitta kvar, som har begått de mesta fruktansvärda krigsförbrytelserna?"
Just frågan om Sveriges vara eller icke vara i försvarsalliansen NATO är mer aktuell än någonsin. Nyligen gav statsminister Magdalena Andersson och Socialdemokraterna grönt ljus till en ansökan, något som även de flesta riksdagspartierna var eniga om. Socialdemokraternas slutgiltiga ställningstagande i Nato-frågan är dock fortfarande oviss när intervjun äger rum, men Johan Molander är personligen på det klara med att det är rätt väg att gå.
– Jag ser mycket positivt på ett medlemskap i Nato. Jag har egentligen gjort det i ett tjugotal år kanske, men inte över huvudtaget tyckt att det varit aktuellt ändå. Det bör finnas en förkrossande majoritet för ett medlemskap i riksdagen, och därmed också en betydande majoritet i opinionen.
Johan Molander fortsätter sakligt och diplomatiskt att förklara de fördelar och konsekvenser han ser av ett svenskt medlemskap i Nato. Han menar att 2014 var året då många fick klart för sig att det var osäkert var gränsen för rysk aggression egentligen låg.
– Jag läste om Putins tal från 2007 i München, då han helt underkände den säkerhets- och fredsordning som hade byggts upp i Europa efter Sovjetunionens fall. Sedan dess har jag i ökad utsträckning blivit mer aktiv i min positiva inställning till Nato, säger Johan.
På frågan om han ser några nackdelar med ett medlemskap svarar Johan Molander bestämt.
– Nej. Häromdagen fick Ann Linde frågan om fördelar med Nato – hon radade upp flera stycken. Sedan när hon fick frågan om nackdelar visste hon knappt vad hon skulle svara. Sedan sa hon något som kanske inte var det bästa; “Ja men då blir vi så mycket väst”. Som om vi inte redan var det innan? Men nackdelar – nej, jag ser egentligen inga nackdelar.
Enligt Johan Molander har Ryssland ansett Sverige vara en del av Nato sedan Sovjetunionens tid. Spionen Stig Wennerström var den som avslöjade för ryssarna att Sverige hade ett omfattande samarbete med Nato, något som inte var en hemlighet för någon utom det svenska folket.
– Om hela Norden nu blir medlemmar i Nato så bildar vi ett stabiliserande block som har både politiskt inflytande i Nato, på grundade goda gemensamma värderingar, och som är stabiliserande i närområdet.
Ett annat argument som enligt Johan Molander brukar höras är att vi förlorar vår självständiga röst. Någonting som dock enligt honom själv inte stämmer i praktiken.
– Tyskland och Frankrike reste sig kraftfullt och var emot det andra amerikanska kriget mot Irak. Norge för en ytterst självständig internationell politik. Det finns inget som gör att vi tvingas till något vi inte vill i vår utrikespolitik, inte heller något som sätter en bromskloss för oss när vi medlar. Norrmännen har medlat lika bra som vi, om inte bättre. En av våra främsta medlare är halvitalienare med italienskt medborgarskap (Staffan de Mistura, reds. anm.)
Det enda Sverige de facto kan bli tvingade till att göra är att, enligt artikel fem i Nordatlantiska fördraget, bidra om ett medlemsland i Nato blir anfallet av en annan stat. Med vad vi kan.
– Det kommer gälla närområdet. Om Turkiet blir anfallet av Syrien, så tror jag inte att vi skulle behöva skicka in trupper. Allt utgår från Natos operativa planering. Vi ihop med övriga nordiska länder får i första hand ansvar för Nordatlanten och Östersjön.
De rysk-svenska relationerna står enligt Johan Molander “på paus” för tillfället. På frågan hur han tror att det kommer se ut framöver så är svaret något svävande.
– Det är som att spå i kristallkula. Alla krig tar slut någon gång. Vi vet bara inte när och hur. Jag tror att detta kriget är slutet på Putin-regimen, men när? Det är svårt att säga. Blir det kaos kommer riket att falla sönder i sin bitar, eller kommer det upp någon annan figur.
Ex-ambassadören har dock svårt att se en framtid med Putin.
– Ska vi ha Hitler i FN:s säkerhetsråd? Hur förhåller man sig till en regim, om den skulle sitta kvar, som har begått de mesta fruktansvärda krigsförbrytelserna? Den frågan ställs sällan.
