Annons
Madubuko Diakité är en svenskamerikansk människorättsjurist och dokumentärfilmare. En av hans filmer, Det Osynliga folket (1972), handlar om diskrimineringen av utländska studenter och invandrare i Lund.
Madubuko Diakité är en svenskamerikansk människorättsjurist och dokumentärfilmare. En av hans filmer, Det Osynliga folket (1972), handlar om diskrimineringen av utländska studenter och invandrare i Lund.
Foto: Jana Paegle

Regissören Madubuko Diakité: att synliggöra de osynliga i kortfilm


Uppsalas kortfilmsfestival går mot sitt slut när jag under lördagseftermiddagen tar mig uppför stentrapporna på Slottsbiografen. Inne i den gyllene foajén och gästkontoret sitter regissören tillika människorättsjuristen Madubuko Diakité iklädd halsduk och basker— kärestan Monique har också följt med upp från Malmö. Om en dryg timme ska Diakités specialprogram där bland annat filmen For Personal Reasons (USA, 1973) ingår, visas på Fyrisbiografen.

Madubuko Diakité tar varsamma klunkar av sitt kaffe och jag slår mig ner för vårt samtal om filmskapande—med fokus på utländska studenters erfarenheter i Lund, som blivit en återkommande tematik i Diakités verk. Det etableras ganska fort att han hamnade i Sverige av en slump. Efter flera turer på resande fot på diverse platser runt jorden var det Danmark som var på dagordningen för den dåvarande juriststudenten med rötterna i New York-stadsdelen Harlem–men där var det danska språkkravet inte rätt morot.

– Jag träffade en kille av en slump på ett kafé, och då sa han att jag kanske kunde testa att åka till Sverige, för där kan man ju plugga på engelska. Jag hade min egen bil som jag köpte i Holland och körde runt i Sverige. Jag var i Uppsala, Linköping och Stockholm, men tyckte att Sverige var väldigt tråkigt.

Trots att Sverige inte gav ett särskilt imponerande intryck kände Madubuko Diakité att han behövde besöka den kamrat han träffat i Lund.

– Och när jag kom ner till Lund öppnade sig Sverige som en blomma. Det var så mycket ungdomar. Studenthus hit och dit, och jag träffade så många vänner och bekanta. Många av dem är jag fortfarande vän med, 50 år senare!

Med glad emfas tillägger han att killen som introducerade honom till filmkameran var från Pakistan och också hade studentbakgrund.

— Sen skrev jag faktiskt in mig vid Lunds universitet för att läsa rättssociologi.

Efter en termins sociologistudier vid Lunds universitet hamnade Diakité i Stockholm för att läsa vid den nyöppnade filmvetenskapliga institutionen, tillsammans med både fru och barn.

Idén att göra film kom till Madubuko Diakité i New York när han såg en dokumentär om den orättvisa misrepresentationen av svarta människor inom den amerikanska filmindustrin.

– Och det kanske jag kan ändra på tänkte jag. Jag tänkte att jag kan lära mig tillräckligt om film och hur man filmar.

När frustrationen över oroligheterna i USA fortsatte växa bestämde sig Diakité för att ta saken i egna händer. Han studerade vid New Yorks fotoskola, gjorde flera filmer i sin hemstad (den politiska dokufiktiva For Personal Reasons och surrealistiska Dreams of G), klippte, liksom arbetade åt andra filmskapare. Till Sverige återvände han med två filmkameror och tre färdiga verk. Kortfilmsformatet var däremot inte ett slumpartat val för Diakité, det erbjöd en större konstnärlig frihet menar han. Förebilder fanns det dessutom gott om.

– De förebilder jag hade under slutet av 60-talet kom från den s.k. “underground film movement” [den underjodiska filmrörelsen, red översättn.] som det finns böcker om numera. På slutet av 60-talet var det många, många underground-filmskapare. Och som de sprang runt! Meningen var att bryta av från det traditionella Hollywoodska sättet att göra film, att bryta av från den tråkiga amerikanska filmen och de dokumentärfilmer som gjordes. En av de första amerikanerna som bröt mot de här konventionerna var en man som hette David Weissman.

Förutom Weissmans filmkonst och filmer som The Sky Above and Mud Beneath hade franska nya vågens Jean-Luc Godard och Francois Truffaut stor inverkan på Diakité.


Annons

Annons

När Madubuko återvände till Lund i början av 70-talet inleddes arbetet med Det Osynliga Folket (1972)— som skildrar den utländska studenterfarenheten i Lund. Parallellt samlades många studenter på kafét Athen i akademiska föreningens borg (AF-borgen).

—  Dit kom alla studenter då. Och de flesta utländska utbytesstudenterna hade inget socialt liv annars. Så vi kom till AF och samlades där. Vi var där hela tiden. Pratade och pratade.

Det var i mötet med den pratglade och ambitiöse David Western, i full färd med att ta sin doktorsexamen, som Diakité fick upp ögonen för de problem som utländska studenter tampades med.

– Han pratade gång på gång om hur det var för utländska studenter. Jag var amerikan, så jag stötte inte på samma problem. Så då kontaktade jag Gary Engman, som var en god vän till mig, varpå han gav mig en kamera, och sa “gå ut och filma vad du kan! Gå ut och intervjua folk”.

Diakité berättar att de trettiotal utbytesstudenter med amerikanska rötter hade ett eget vänskapligt gäng med fester, liksom att de kunde nätverka till skillnad från andra utländska studentgrupper.

– Men utbytesstudenterna som fick stipendier från afrikanska länder, Asien, Pakistan och Indien— de var helt isolerade. Jag kommer ihåg julen 1970, när staden stängde helt! Den enda platsen man kunde köpa mat ifrån var från godisautomaterna. De hade ju ingen riktig mat.

Sverige var mycket fattigare då enligt Diakité, inte pengamässigt, utan kulturellt. Trots det blickar Madubukos tillbaka på studietiden i USA och Sverige med värme och nostalgi.

– Åh, det var en mycket bättre tid. Jag vet att det är lite klyschigt att säga det, men saker och ting var bättre då. Om du kunde reglerna och rutinerna, de kulturella nyanserna som finns i Sverige– då kunde du lyckas med vad som helst. Om du hade den minsta kunnigheten och hade ögonen vitt öppna och sa högt hur saker fungerade, så var det helt okej!

— De flesta fransktalande afrikaner jag träffade då kunde engelska inom två år. Engelskan var jätteviktig för att kunna nå fram till både svenskar och andra invandrare med engelsk bakgrund, annars var det jättesvårt.

På följdfrågan kring huruvida engelskan blir en slags “första port” för att på sikt kunna förstå det svenska samhället instämmer Diakité.

— Absolut, absolut. David Western, Gary, och jag–vi fick saker gjorda på engelska. Vi byggde upp en organisation (Lund University Foreign Students Organization) för att få hjälp med att prata med politiker, framförallt. De skulle höra oss.

Den oskrivna regeln som varit det största hindret för att komma in i det svenska samhället som utländsk student har alltid rört bostadsfrågan.

– Så länge du hade någon som kunde hjälpa dig komma in i AF-bostäders system och du kunde förstå att du måste “komma in i kösystemet”– då hade du en bra chans att få ett bra rum. Trots att de har byggt tusentals nya lägenheter i Lund nu, så är det ännu värre enligt det jag hört.

När folk flyttade efter sina studier blev Madubuko Diakité kvar i staden. Han grundade den engelskspråkiga tidskriften The Lundian som trycktes i 20 år och tacksamt togs emot av den internationella gemenskapen under en tid då kommunen och universitetet enligt Diakité negligerade sina utbytesstudenter. Tidningen lades dock ner för tre år sedan. Diakité påpekar att inget annat liknande initiativ ersatt tidningen och att människors passiva tystnad bland nuvarande generationens utbytesstudenter utgör ett fortsatt problem.

Anledningen till att dagens internationella studenter inte höjer sina röster på samma sätt tror Diakité har att göra med både mognad och tidsandan.

— Folk är inte mogna att komma ut och kämpa. Kom ihåg 60-talet - det var en annan upprorsanda i Europa, Frankrike och USA. Studenter kämpade och kämpade för sina rättigheter. Men jag vet inte, jag kan inte säga hur det är idag.

Bakgrund

Madubuko Diakité (f. 1940) är en svenskamerikansk människorättsjurist och filmskapare. Han frilansar för närvarande som gästföreläsare och konsult om afrikansk migration, den afrikanska diasporan, mänskliga rättigheter, filmhistoria och massmedia.

Diakité har drivit och startat tidningen The Lundian, en engelskspråkig tidning för utländska studenter i Lund och arbetat särskilt med integrations- och antidiskrimineringsfrågor. Han är även far till musikern Jason “Timbuktu” Diakité. Dreams of G (1970), For Personal Reasons (1973), Det Osynliga folket (1972), och En dag på torget i Mårtenslund (1973) är ett urval av hans mer kända verk.


 

Läs mer

2023-11-15 11:12
Liam Mellberg är Uppsalastudenten aka matkreatören som slagit igenom på Tiktok med sina matlagningsvideos. Med bakgrund…
2023-06-20 09:39
Hon är en av Sveriges största författare inom feelgood-genren och andra boken i hennes senaste serie utkommer om en…
2023-06-05 09:35
Uppsalastudenten Maximilian Nakev von Mentzer pluggar Italienska och romandebuterar nästa vecka med boken Bortom himlen…