Ulf Danielsson: “Som forskare är man ibland rädd för att vara begriplig”
Det är i hus 9 på Ångströmlaboratoriet som Ulf Danielsson har sitt kontor. Interiören överensstämmer med hur man tänker sig att en intensivt tänkande persons arbetsplats ser ut. Tjocka bokryggar med diverse fysik- och juridiktitlar pryder väggarna och griffeltavlan är fylld av ekvationer skrivna med kalkad krita bortom min förståelse.
Ulf Danielsson har precis gett ut sin sjätte populärvetenskapliga bok— Handbok för medborgare i universum (Fri Tanke). I boken är jorden betraktad utifrån med skönlitterär tappning där Ulf är “jordisk redaktör” åt den så kallade Intergalaktiska Intresseorganisationen. Jag frågar honom hur det känns att förvalta det ansvaret.
— Det känns som ett väldigt stort ansvar måste jag säga, att förmedla den här organisationens insikter till jordborna. För mig var det ett väldigt roligt och stimulerande grepp. Jag har försökt att skriva det här som om det vore på riktigt. Tänkt “hur skulle en sån här organisation kunna vara? Vilka syften skulle den ha, dess syn på tillvaron och vilka skulle vara dess varelser vara?” och så vidare.
Uppgiften har varit att hålla sig inom ett realistiskt spann för kunskapsförmedling och inom det möjligas ramar. Den ‘utomjordiska’ blicken skildras utifrån ett perspektiv av vilsna, undrande och icke-allvetande varelser som är förgängliga i sin existens—precis som vi och allt annat i universum.
Ulf Danielsson framför griffeltavlan på sitt kontor. Foto: Jana Paegle
Ulfs populärvetenskapliga verk är föredömliga exempel på hur en forskare kan ta sig an den så kallade tredje uppgiften. Det vill säga att man utöver utbildning och forskning via universitetsväsendet har en tredje uppgift— att sprida kännedom om forskning och utvecklingsarbete. Vad beträffar forskarens roll i kommunikation med media och det övriga samhället är Ulf lite tudelad.
— Universiteten har ett ansvar, men sen faller det ansvaret på de enskilda individerna. Så är det för mig. Det spelar ingen roll, för det jag gör, som att skriva böcker, och hålla i föredrag, det skulle jag göra oavsett om jag var motarbetad eller om det fanns ett stöd.
Danielsson påpekar att mycket görs av ren glädje på fritiden, och att drivkraften för honom legat i att hålla på med folkbildning. En öppen miljö och en inneboende vilja att förmedla kunskap utåt väger i slutändan tyngre än det finstilta uppdraget enligt Ulf.
— Som forskare är man ibland rädd för att vara begriplig. Om man är begriplig, då kan man få svåra frågor tillbaka, och då finns det en risk att man kan få en fråga som faktiskt handlar om någonting på riktigt. Då måste man bottna i det man håller på med.
Idén för handboken väcktes av ett samtal med förlaget. Ulf ville skriva en sammanfattande bok om fysik, astronomi och även inkludera mer generell naturvetenskap som han anser nödvändig för att kunna kalla sig allmänbildad. Fast den skulle vara skriven på ett helt nytt sätt.
"Vi kan inte undfly att vi är biologiska varelser i en biologisk värld, men allt detta vill vi på något sätt inte se."
Nyfikenheten på var vi befinner oss och existensens grundläggande frågor var en efterlängtad och meningsfull återkomst för Ulf, som varit hans huvudsakliga drivkraft.
— Det kan jag nu ägna varje sekund åt egentligen. Delvis genom forskningen, men också undervisningen. Det är något som ger mig lika mycket– att få förklara och få massor av frågor tillbaka. Men även att skriva böcker och hålla föredrag, den återkopplingen och bekräftelsen som man får därifrån. Dessutom har jag uppdrag på Vetenskapsakademien i samband med Nobelpriset. Jag får verkligen göra det jag vill.
Existentiella frågor är återkommande i Danielssons verk, och i den senaste boken görs en kritisk liknelse; ett varningens finger lyfts kring människans hegemoni över naturen och tekniken.
—Det hoppas jag verkligen lyser igenom! Dels handlar det just om att vi tror att vi är världens herrar, medan vi inte är det. För vi är också förgängliga.
Jag kan inte låta bli att fråga huruvida filosofin och den teoretiska fysiken hyser en närmre relation än vad man tror, eftersom båda fälten präglas av liknande inneboende frågor som rör vilka vi egentligen är och alltings uppkomst.
— Så är det absolut. Det har alltid funnits ett stort intresse från vissa filosofer att försöka förstå och tolka fysiken, och samtidigt är det väldigt vanligt att fysiker, särskilt teoretiska, är intresserade av filosofi i sökandet efter inspiration och vägledning. Som människa är det inte obegripligt om man intresserar sig för båda sfärer.
Han förhåller sig däremot reserverad till ämnesområdens konkreta förmåga att kommunicera med varandra. I vissa kretsar menar man att filosofin analyserar i efterhand och kan betraktas som en disciplin som tidsmässigt alltid ser på händelser ganska långt efteråt.
— I bästa fall fattar de, i värsta fall fattar de inte. En del skulle hävda att de inte tillför någonting.
Ändå betonar Ulf att det finns en spännande koppling genom individerna som stöter på disciplinerna. Han understryker att det är väldigt värdefullt för en fysiker att läsa filosofi. Det filosofiska bidraget tränar ett tankesätt på ett vis som kan bättra angreppssättet kring fysikaliska problem. Vice versa är det värdefullt för filosofer att följa och tolka naturvetenskapens utveckling. Fysiker kan även få utökad kompetens på ett metafysiskt plan genom filosofins språk och frågeställningar, där fysiken är mer begränsad i dess vokabulär och jargong.
Ulfs sätt att kommunicera vetenskap till allmänheten tycks vara präglat av ett etiskt bekymmer. Är etisk hänsyn något som naturvetenskaperna skulle behöva mer av? Och vice versa; är samhällsvetenskaperna- och humaniora bortvända från teknikens och naturvetenskapens rationella empiri?
— Du har rätt på båda punkter. Det finns en slags övertro på den egna förmågan i de båda lägren, och kanske ett ointresse för vad de andra har åstadkommit. Det är återigen den här trista uppdelningen mellan de här två kulturerna. De här båda delarna samverkar på ett väldigt märkligt sätt där man får ut det sämsta av båda sidor egentligen.
På ett beslutsfattande plan menar Ulf att det inte bara är för lite naturvetenskaplig akademisk kunskap som tas i beaktning, utan att det i Sverige råder nästintill ett förakt mot djupare kunskap överhuvudtaget.
— Det blir den juridiska och ekonomiska kunskapen som på något sätt dominerar. Man får för sig att det är de lagarna som man behöver följa, medan det som faktiskt handlar om naturen; det är något som vi kan sätta oss över och inte behöver ta hänsyn till. Bara vi sätter upp de rätta ekonomiska spelreglerna, då kommer naturen, jorden och universum att rätta sig efter det.
"Vi behöver ett samhälle som innehåller någon form av andlig eller kulturell dimension."
Danielsson oroas över alla de kategorier av kunskap som tycks försummas vid utformningen av samhället i stort. Samtidigt implicerar han att matematikens roll i naturvetenskapen instrumentaliserats.
— Man glömmer allt annat, men man tar in matematiken och skapar algoritmer som ska styra och få samhället att fungera– fördela pengar och tala om hur en myndighet eller företag ska styras. Det är New Public Management.
Han lyfter fram filosofen Jonna Bornemark som ett exempel på någon som sätter fingret på kritikens puls. Hennes verk Det omätbaras renässans (Volante, 2018) formulerar grundproblemet särskilt väl, menar han.
— Även om man tror att man agerar rationellt med alla dessa matematiska förklaringar och algoritmer så är det rena rama vidskepelser man ägnar sig åt. Man konstruerar de här systemen, och bara för att man inte begriper sig på dem, och det krävs en massa datorer och siffror för att det ska fungera– så tror man att det som kommer ut är bra.
Vemodigt konstaterar Danielsson att när vi placerar dessa mätbara egenskaper i ett excelark, har vi tappat all kunskap om vad en människa är, vill och behöver.
— Klimatet bryr sig väl inte om vad vi ställer för mål? Det handlar om vad vi faktiskt gör. Vi kan inte undfly att vi är biologiska varelser i en biologisk värld, men allt detta vill vi på något sätt inte se.
Vidare menar Ulf att de virtuella världarnas lockelser för oss allt längre bort ifrån den fysiska verkligheten. Att det inte kommer finnas tillräckligt med människor som kan utföra “riktiga jobb”.
— Jag är också en sån, jag gör inget viktigt. Men jag försöker i alla fall peka på den verkliga världen som finns där och säga “här finns den!”
Ulf Danielsson minns tillbaka till den optimism som rådde i världen efter 1990. Att det rådde en stämning av “historiens slut” i Francis Fukuyamas anda. Det kändes omöjligt att det skulle uppstå fler krig. Men nu har vi hamnat där igen, med krig på kontinenten ovanpå en klimatkris, menar Ulf.
— Det måste inte bara hanteras via den tekniska utvecklingen, utan vi måste även ställa om i hur vi fungerar. Man måste också skapa ett samhälle som är meningsfullt.
Danielsson efterfrågar en gyllene medelväg. Trots att det mellan individer råder skilda uppfattningar om just ett meningsfullt liv, bekymras han över de binära ideologierna som samhället erbjuder; konsumism eller annan religiositet på sekteristisk skala.
— Vi behöver ett samhälle som innehåller någon form av andlig eller kulturell dimension. Jag vet inte vad det skulle kunna vara för någonting. Det behöver finnas någon form av allvar, inte bara distraktioner.
Vad beträffar Danielssons egen utopi begrundar han frågan analytiskt och lägger fram en potentiellt apokalyptisk slutsats.
— Det här kanske är det ödet som drabbar de flesta civilisationer. De här utopierna som vi har så svårt att måla upp kommer vi nog inte kunna nå upp till, för att vi är de vi är. Det är svårformulerat. Alla de här utopierna har något hysteriskt över sig. Man undrar om människorna i utopierna mår så bra som det ser ut, eller om de går runt och är medicinerade hela dagarna?
Är andemeningen i Handbok för medborgare i universum isåfall att värdesätta närvaron, ta verkligheten på allvar och inte distrahera sig?
— Om de här riktigt stora tekniska problemen och livsstilsproblemen kan hanteras, då måste vi ta itu med den här frågan. Det är möjligt att det kan finnas en koppling, att om det ena går så ger sig det andra. Att meningsfullheten kanske går hand i hand med den livsstilsförändringen. Frågan är om vi förmår det.
