Lars Burman: “Vi har 15 hyllmil böcker - men universitetsbiblioteket är så mycket mer.” 

Det är en grå och blåsig förmiddag tidigt i mars när Ergo tar sig ut från sitt kontor på Övre slottsgatan och promenerar de få metrarna bort till Uppsala universitetsbiblioteks högsäte – Carolina Rediviva. Inne på biblioteket välkomnas vi varmt av Lars Burman, iklädd polotröja och tweedkavaj. 
– Jag gissar att vi vill börja med bilder? Jag har några idéer på var vi kan testa, säger han efter att vi hälsat och visar oss bort mot en av trappuppgångarna. Två våningar upp leds vi in till en av de stängda delarna av biblioteket och får hänga upp våra kappor i vad som bäst kan beskrivas som ett förmak, till både Burmans egna kontor och den berömda Boksalen. Här är lågt i tak och givetvis väggar proppade med bokhyllor. En fantastisk byrå – Svenskt Tenn, berättar Burman – står på ena sidan av rummet. Carl von Linnés egna skrivbord på den andra. 

Fotograferingen tar oss genom arkiv och läsesalar och därefter leds vi tillbaka till Burmans kontorsvåning och välkomnas in på hans kontor. Det första som blicken faller på är förstås utgången till den kända balkongen på vilken universitetets höjdare välkomnar våren klockan 15.00 varje sista april. En välkurerad gästlista bjuds varje år in till det exklusiva minglet som föregår mösspåtagningen. Universitetets elit möter lokalpolitiker och andra från Uppsalasocieteten. Gräddhyllan. Efter att Ergo drömmande fått stirra ut genom balkongdörrarnas glasfönster slår vi oss ned i de djupgröna fåtöljer som står centralt i rummet. 

Du har varit överbibliotekarie sedan 2012. Vad är det som gör att det är dags att avgå nu? 
– Tolv år känns lagom. Vi har ett bra och stabilt team och en universitetsledning som är mitt i en rektorsperiod, så det känns som en bra tid. Dessutom är jag 66 år och det börjar bli dags att fundera på fortsättningen. 

Ja, berätta om fortsättningen - vad ska du göra när du klivit av? 
– Jag kommer att återgå till min tjänst vid institutionen för litteraturvetenskap och retorik. Självklart är det tudelat att lämna en tjänst som gett mig möjligheten att jobba mer universitetsöverskridande, men jag ser också fram emot att fortsätta min forskning.

Det är studenthistoria under 1600- och 1700-tal som hans forskning huvudsakligen handlar om. En tid då studentlivet var mycket mer nytta än nöje, beskriver Burman. Han berättar att han har en ambition och önskan om att skriva en kollektivbiografi om de studenter från 1600- & 1700-talet som han studerat.
– Det känns som att jag känner dem ganska väl vid det här laget, ler han. 

Meningen med bibliotek och studenternas plats 

Intresset för både det studentikosa och det akademiska, och kanske framförallt mötet av de två, skiner igenom under hela vårt samtal. 
– Carolina ska vara en plats för människor, inte bara ett mindre bra bokmagasin, beskriver Burman när jag frågar om bibliotekets utmaningar och möjligheter framöver. 

Tillgång till studieplatser är en ständigt aktuell fråga och Burman beskriver att det finns tankar kring att öppna för ytterligare studieplatser på de övre våningsplanen, men inget som det finns någon konkret plan kring i dagsläget. 

I sin bok Meningen med universitetsbibliotek skriver Lars Burman: “Biblioteket förbli det bästa sättet att gestalta idén om ett universitet”. Jag frågar honom om betraktelsen. Vad tror han att detta beror på? Burman beskriver att vi har den individuella boken som en symbol för kunskap i sig, men även boksamlingen som symbol för den plats där kunskap och information kan inhämtas. 
– Dessutom så har bibliotek historiskt ofta byggts med avsikt att imponera.  

Imponerande är ett bra ord för biblioteksbyggnaden, vars gula fasad står centralt och upphöjt på Uppsalaåsen. 
– Men universitetsbiblioteket i sig är mycket större än själva byggnaden Carolina Rediviva som byggnad, ska sägas. Biblioteket har ungefär 15 hyllmil böcker och innefattar även campusbibliotekens samlingar och delar av Almedalsbiblioteket i Visby. För att inte tala om vår breda digitala tillgång till forskning och databaser, påminner Burman. 

Det går dock inte att förneka att byggnaden i sig inger en särskild vördnad med sina många våningar och miljontals titlar. När vi börjar prata om byggnaden så reser sig Lars Burman och hastar iväg till ena sidan av sitt kontor för att hämta två tavlor med ritningar. 
– Klassicism möter modernism i Carolina Redivivas lokaler, säger han och håller upp dem så att jag kan se. En av skisserna är på entréhallens höga, massiva valv och stengolv och den andra är på caféets 60-talsinspirerade design med grov betongvägg och heltäckningsmattor. Utseendet speglar hur det framåtänkande och det traditionella samsas under samma tak, något som kan tänkas sammanfatta det grundläggande syftet med ett bibliotek. 

Silhuetten av Olof Rudbecks fjäderpenna och andra unikum

 På frågan vilket som är Lars Burmans favoritrum eller favoritplats på biblioteket. Han ler finurligt. 
– Kom så ska jag visa dig, säger han och leder mig bort till ena kortsidan av arbetsrummet, där vitmålade dubbeldörrar leder in till den berömda Boksalen. 
I salen är det mörklagt och högt i tak. De vackra hyllmetrarna som sträcker sig runt salen är vitmålade och längst bort i rummet, vid det massiva bord som är till för att ta fram och sköra och speciella skrifter, står två av Lars Burmans kollegor som han glatt hälsar på. 
– Så bra att ni är här! Jag har Ergo på besök – kan ni berätta vad ni gör? 

De är precis färdiga med en upplärning av hur man hanterar gamla böcker och skrifter, berättar de. Något som all berörd personal utbildas kring. På bordet ligger bland annat en mycket liten tygbeklädd bok med intrikata broderimönster.
– Låt mig gissa, säger Burman entusiastiskt när jag frågar arkivarien om boken. Det ser ut som en religiös bok, kanske en bönbok, förmodligen tillhörande en kvinna? Gissningen visar sig vara helt korrekt. En bönbok från 1500-talets Tyskland. De brukade vara små för att man enkelt skulle kunna bära dem med sig. 

På andra sidan bordet ligger en betydligt större bok av helt annan typ. Jag vinkas över för att studera den närmare. 
–  Här ska du få se! Den här boken tillhörde universitetsbiblioteket, men var på hemlån hos självaste Olof Rudbeck när stadsbranden ägde rum i Uppsala 1702, berättar Burman.

Rudbeck ska enligt utsago ha lett släckningsarbetet och bidragit till att biblioteket undgick branden. Men boken som var på hemlån hos honom returnerades täckt av sot, förutom en fjäderliknande strimma på baksidan. Kan det ha varit Rudbecks fjäderpenna som legat på pärmen och skapat den ljusa siluetten på den i övrigt sotsvarta boken? 

Efter ytterligare en tid av boksamtal så säger vi ett snabbt hejdå, då både Ergo och Burman har andra möten att hasta iväg till. Vi ursäktar oss båda för att vi dragit ut på tiden. Men det är ju så intressant med böcker, bibliotek och historia, konstaterar vi. 

Det är med ny respekt och fascination för både biblioteket och dess överbibliotekarie som jag drar upp de tunga ekdörrarna och går tillbaka ut i Uppsalablåsten.