Finner styrka i utanförskapet

Allt började den 13 september 1977 i Sollentuna. Här föddes Ignacio. Föräldrarna, båda gerillasoldater från Uruguay, flydde till Sverige 1973 då en diktator tog över styret i det sydamerikanska hemlandet.
- I Sollentuna levde vi i ett latinamerikanskt reservat med spansktalande dagispersonal och spansktalande bekanta. Men jag har inga tydliga minnen från den tiden, säger han.
Föräldrarna skildes då Igge, som han kallas, bara var ett år. Mamma gifte senare om sig med en chilensk man.
- Det var därför vi 1982 flyttade till Santiago i Chile. Pinochet hade makten där då och det var inte lätt att bo i en diktatur med föräldrar som jobbade aktivt emot den, säger han.

Tiden i Chile slutade i ett kapitalt misslyckande som Ignacio själv uttrycker saken. Efter ett par slitsamma år gav mamma och hennes nye man upp kampen för att förändra det chilenska landet och 1985 var de därför tillbaka i Sverige. Ännu en jobbig tid följde.
- Det var ganska smärtsamt. Jag var 8 år men kunde inte svenska. Jag kände isolation och kraftigt utanförskap, hade inget land att känna trygghet i. Det var något som mina föräldrar och deras generation inte kunde relatera till. De hade ju sitt hemland att finna styrka i. Tiden i Chile hann inte ge mig det och i Sverige var jag också en främling. Jag var född till invandrare men hade inget land att känna mig hemma i.
Det utanförskap som han kände då har han burit med sig sedan dess.
- Men jag har funnit en styrka i det idag och känner mig stark i mig själv.
Sollentuna, Sätra, Skärholmen, Vårby gård, Södermalm - Ignacio Vita hann med många adresser i huvudstaden innan han 1999 flyttade till Uppsala för att plugga. Upprinnelsen till att det blev just juridik är ganska dramatisk. Efter gymnasiet på Södra Latin jobbade han som spärrvakt i Stockholms tunnelbana en tid.
- En kväll såg jag en skinnskalle slå ner en svart kille. Jag blev inblandad och hjälpte den misshandlade - med polisanmälan och i rättegången. Jag var med hela vägen och det väckte tanken att bli jurist.

Målmedvetet läste han upp sina betyg på Komvux och kom in på juristlinjen i Uppsala 1999.
- På Juridicum är det rättspositivismen som styr. Den grundar sig på en märklig syn att man inte ska prata värderingar och känslor utan bara stirra sig blind på lagtexten utan avseende på att känslor också styr tolkningen av lagen.
Men även om han tycker att en öppen diskussion om detta saknas, tycker han samtidigt att den problembaserade inlärning som används i Uppsala är väldigt bra. Här är möjligheterna stora att få praktisk övning i att skriva klart och koncist och i argumentation.
- Jag trivs med att prata inför folk, även om jag är tokigt nervös innan jag ska göra det, säger han.
Och prata inför folk kommer han att få göra i sitt nya ämbete på kåren. Nu är Ignacio Vita inte helt ny i huset. Redan förra året jobbade han halvtid som jämlikhetsombud, ansvarig för frågor om social och etnisk mångfald. Och det är dessa frågor han brinner mest för. Och driver - också i Laboremus, den socialdemokratiska studentföreningen, där han också är ordförande fram till åtminstone början av nästa år.
Men är det inte svårt att kombinera ett politiskt åtagande på hög nivå med ett åtagande där dina politiska åsikter inte ska stå i första rummet?
- Det kan vara det, men det borde inte vara det. Vi har pratat om detta i kårstyrelsen och jag kan säga att jag i den här positionen är studentkårens företrädare och inget annat. Men jag sticker inte under stol med mina politiska åsikter. Vi är en facklig organisation för studenter och vi måste förstås också kunna vara kritiska mot socialdemokraterna, säger han.

Nu har Ignacio Vita inte heller gjort sig känd för att vara rädd för att kritisera det egna partiet. I sitt 1 maj-tal i Odinslund i våras (alltså inte i slaskspalten i denna tidning utan platsen utanför Helga Trefaldighetskyrkan) kritiserade han t ex regeringens förda flyktingpolitik - i närvaro av bistånds- och migrationsministern själv.
Finns det då inget som den nye kårordföranden är mindre lockad av i sitt nya ämbete.
- Jag tycker väl inte att det är jättejätteroligt med sittningar, men jag kanske kan lära mig. Det är samtidigt ett bra sätt för kåren att visa upp sig på. Sedan kan det nog bli svårt att stå och hylla kungen och fosterlandet på Valborg. Det finns en del sådana saker i den vedertagna studentidentiteten som jag har en aning svårt med, tillstår han.

FAKTA:

Fullständigt namn: Ignacio Vita.
Ålder: 24 år.
Kårparti: Socialdemokratiska Studenter.
Född och uppvuxen: Född i Sollentuna. Vid 5 års ålder flyttade jag och min familj till Santiago, Chile. Men efter några år av krossade drömmar och falska illusioner återvände vi, som så många andra, till Sverige. Sedan dess har jag bott i Stockholm.
Civilstånd: Extremt ogift.
Boende: Korridorrum på Rackarberget.
Titel och omfattning: Kårordförande, 100 procent.
Varför tog du jobbet? Jag tog inte jobbet. Jag blev vald till kårordförande av Uppsala studentkårs fullmäktige. Mitt kårpolitiska engagemang kommer ur ett djupt rotat förakt mot förtryckande strukturer och orättvisor på universitetet. Dessa vill jag bekämpa. Därför kandiderade jag till kårordförande, och förhoppningsvis var det därför jag blev vald. (Mina småbröder menar dock att det är ett resultat av mitt behov av att styra, ställa, bestämma och vara dryg...)
Vad pluggar du? Juridik och statsvetenskap.
Vad gör du om fem år? Mitt lokalsinne är fortfarande min värsta fiende. Min största dröm är, att inom en femårsperiod, helt obehindrat kunna hitta överallt i denna omöjliga stad.
Ditt livsmotto? Gott lokalsinne är frihet.
Det visste du inte om kårordföranden: En gång i veckan träffas Igge och hans stora släkt på McDonalds på Hornsgatan i Stockholm - äter, umgås och leker i bollhavet. Det är en gammal tradition och det är ett familjevänligt ställe. Man slipper laga mat - och det är billigt.