Wennerbergs väg mot Gluntarne
Ingen annan skildring av uppsaliensiskt studentliv kan mäta sig med Gunnar Wennerbergs Gluntarne. I trettio duetter för baryton och bas får vi följa Gluntens och Magisterns öden, präglade till lika stor del av bullrande bejakande passion såsom högstämd melankoli, gränsande till svårmod. När Wennerberg på allvar började författa Gluntarne hade han emellertid hunnit lämnat studentåren bakom sig. Han var redan docent, och när eposet avslutades hade han lämnat Uppsala för gott. Gluntarne är på många vis en romantiserad kliché, i vars undertoner man kan ana den nostalgi författaren känner när han väl lämnat ungdomen och Uppsala bakom sig. Hur var då Gunnar Wennerberg själv som student, långt innan Gluntarne?
Wennerbergs entré i Uppsala 1837 skedde med buller och brak, tangerande skandal. Recentioren är ju i regel ett tämligen anonymt och blygsamt djur, men Wennerbergs namn var på flertalet studenters läppar redan innan han hunnit bevista sin första föreläsning. Bakgrunden var den högtidliga ed recentiorer var tvungna att svära inför universitetets rektor. Eden var nästan lika gammal som det ålderdomliga lärosätet, och den hade hunnit bli fullkomligt obsolet - bland annat svor man att följa de stadgar Karl X stadfäste för universitetet 1655.
Nå, vad var nu detta för stadgar? Det var det nog knappt någon som brydde sig om, för eden rörde sig ju trots allt bara om en ålderdomlig ceremoni utan relevans i vardagen. Den unge Wennerberg hade emellertid roat sig med att översätta 1655 års stadgar från latin. Det hade fått honom att inse att stadgarna verkligen hade skrivits i en helt annan värld. Varken han eller någon annan student som svurit eden skulle ha kunnat leva upp till alla snirklande paragrafer om spatserande under gudstjänst och brukande av svärd på öppen gata. Wennerberg hävdade med emfas att det vore att brista i pietet mot det egna ordet att så lättvindigt, men ändå så högtidligt, gå ed på rent nonsens. Till yttermera visso menade han även att det vore blasfemi att skända Guds andra bud I skolen icke svärja.
Stunden för det stora allvaret infann sig och alla recentiorer, inklusive Wennerberg, slöt upp i sessionssalen för edgång. En efter en stegade de osäkert fram till rektorn och förband sig mumlande, och troligen med ringa eftertanke, att leva upp till en svunnen tids vision om dygd och redlighet. När turen kom till Wennerberg förklarade han för rektorn tillika skalden Atterbom att han omöjligen kunde svära eden och fick då till svar att universitetet i sådana fall ej kunde motta honom som student.
Bedrövad vände Wennerberg på klacken och var på väg att lämna lärdomsstaden för gott, men då ingrep Västmanlands nations förste kurator Björkgren. I de fornstora dagar som studenteden stammade ifrån hade vanartiga studenter kunnat få en relegering mildrad till kaution, vilket innebar att en personlig inspektor utsågs för att med fast hand vägleda studenten och inför universitetet svara för att denne verkligen höll sig i kragen. Björkgren sade sig kunna ställa upp som inspektor för Wennerberg om universitetet mottog denne som student, vilket den blide Atterbom såg som en elegant utväg.
Wennerberg slapp sålunda svära eden, men efter hans namn i matrikeln har Björkgren kontrasignerat pro moribus spondeo (jag svarar för hans seder). Långt senare när de grånade gamla ungdomskamraterna vänskapligt trätte brukade Björkgren klippa av Wennerberg med glöm inte att du står under min inspektion .
Scenen vid hans inskrivning är på många vis typisk för Wennerberg - en ung man med svallande rättspatos och styvnackad integritet. Den klarsynte kan emellertid även skönja en inte lika ädel underton - det rakryggade slår över i det sturska och fram träder i stället den unge egocentriske koryfén. I bevarade samtidsskildringar från Wennerbergs Uppsalatid, såsom brev och dagböcker går meningarna om honom starkt isär. Alla lät sig förvisso imponeras av hans skarpa intellekt, briljanta esprit och att han så självklart och ledigt alltid tycktes bli det nav allt kretsade kring, så snart han gjort entré - precis som vid inskrivningen - men där slutar också samsynen.
Många beskriver honom som en varm, charmant och trofast kamrat, medan andra tecknar en kyligare bild av en dryg elitist som stundom brister i ödmjukhet och empati. Betecknande är att hans varmaste tillskyndare och vänner redan under studentåren återfinns bland professorer, kulturelit och till och med i den kungliga familjen, medan hans belackare i regel är jämnåriga nationskamrater; med en gnutta cynism anar man hur den unge strategen sår där jorden är som bördigast för att senare i livet kunna skörda.
Ett annat typiskt drag för Wennerberg som vi redan klart kan se i scenen vid edgången är den frapperande oblygheten. Divan kvävs av anonymiteten och Wennerbergs devis tycks ha varit heller ökänd än okänd. Som student verkar han medvetet ha ansträngt sig för att vara annorlunda. I en tid när absolut alla män gick klädda svart började Wennerberg klä sig i hudfärgade kostymer, i en tid då alla bar kragar och kravatter lät Wennerberg sy upp skjortor helt utan krage och i en tid när långt hår på en man var otänkbart lät Wennerberg sitt hår växa nedan axlarna. När folk började vänja sig vid den excentriske studenten kryddade Wennerberg med fotsid slängkappa, platt hätta, samepjäxor och en väldig kedja runt halsen.
För dagens studenter är det svårt att begripa det oerhörda i detta. Vi rycker på axlarna, eftersom avvikelsen är vardag för oss. Den som idag anser sig avvika kan i regel ändå med mer eller mindre god precision inordnas i någon redan befintlig ungdomstrend eller subkultur, och är därför egentligen inte särskilt kreativ i sitt avvikande. Wennerberg däremot föll inte tillbaka på någon existerande trend utan var mer genuint avvikande. Hans stil stängde förvisso dörrar, men öppnade samtidigt andra. Framförallt kom folk att uppmärksamma honom, och den som väl fäst blicken på honom såg snart inte bara den lustiga utstyrseln utan även mannen bakom - charmant, bländande, bedårande och med en ytterlig fin social fingertoppskänsla.
Som son till en prost var han inte alls obemedlad, men fjärran från maktens centrum, och blott en av 1 400 studenter i Uppsala. De vänskapsrelationer han skickligt odlade under studentåren skulle med tiden dock föra honom långt. När han senare i livet tog plats i regeringen tillhörde sex av de tio ministrarna de närmaste vänner till honom från Uppsalatiden. Samma kära återförening blev det i Svenska akademin, och när han slutligen blev landshövding var han en av fem landshövdingar som tillhört samma lilla kotteri på Västmanlands nation.
Ett av de första och minsta trappstegen i Wennerbergs karriär, men kanske ändå det viktigaste var vänskapen med professor Fries. Redan efter ett år i Uppsala firande han jul med Fries familj, och Fries ordnade därefter så att Wennerberg under ett sabbatsår kunde få arbeta som informator åt familjen von Essens son Reinhold.
Detta var Wennerbergs första kontakt med det högsta samhällsskiktet och han gjorde sig snart älskad av alla och envar och blev som en son i huset. Familjen von Essen var också kulturellt intresserad och musicerade gärna tillsammans, vilket gav den djupt musikaliske Wennerberg möjlighet att briljera med sin vackra baryton.
Efter ett år som informator på herrgården reste Gunnar och Reinhold tillsammans till Uppsala. Reinhold skulle först läsa in studenten och sedan påbörja sina universitetsstudier, och Gunnar skulle fungera som storebror och mentor vid sidan av sina egna studier. De bodde tillsammans och Gunnar hjälpte Reinhold med studierna samtidigt som han höll en vakande hand över sin adept och svarade för att denne inte hamnade i dåligt sällskap. Arrangemanget som kallades akademisk kondition var vanligt för ynglingar från de högsta klasserna, men för Gunnar och Reinhold utvecklades lärar-elevrelationen snabbt till en mer vänskaplig broderrelation.
Gunnar introducerade den betydligt yngre Reinhold i sina vänkretsar som en jämbördig kamrat och i gengälld öppnade Reinhold dörrarna för Gunnar till de samhällsskikt som familjen von Essen rörde sig i. Den i särklass viktigaste dörren i Uppsala för en ung karriärist var den som ledde in till Malla Silverstolpes salong - den svenska kulturens främsta tummelplats. Där träffades Geijer, Atterbom, landshövdingen och ärkebiskopen, och regelbundet gjorde hovet, framträdande politiker och högadeln såsom Wrangel och de Geer visit liksom kulturpersonligheter såsom Jenny Lind och Böttiger. Reinholds far var kusin med Silverstolpe och betydelsen av detta för Wennerbergs fortsatta livsbana kan inte underskattas.
Dörren öppnades och när han väl gjort entré låg triumfen plötsligt inom räckhåll för den sociale virtuosen. Salongskulturen var lättsam och intim snarare än akademiskt allvarsam. Man högläste litteratur och poesi, sjöng och musicerade tillsammans, lekte lekar och spelade upp små teaterpjäser för varandra, och på denna arena var Wennerberg en gigant.
Kring Malla Silverstolpe och hennes salong vilade också en sensuell air av romantik och oförlöst erotik även om hon hunnit bli en tant på sextio år. Wennerberg insöp sensitivt de mysktunga vibrationerna och gled med i leken. När de andra männen i salongen mest sneglade mot de yngre fröknarna tvekade inte Wennerberg att kokettera änkan Silverstolpe och bjuda upp henne till dans, och efter något år inledde de en regelrätt kurtis, om än platonsk.
Wennerbergs stjärna var i uppgående och snart skulle han även debutera som kompositör. Det skedde med ett spratt i Lilla sällskapet - en blandad kör som utkristalliserats ur salongslivet och träffades en gång i veckan för att sjunga kyrkomusik. Wennerberg kom en dag dragande med en bunt noter och föreslog att kören till sin repertoar skulle foga några vackra moretter av den italienske 1700-talskompositören dAstorga.
Detta gjorde man, och först när de nya styckena var väl inövade avslöjades det att det var Wennerberg som komponerat dem. Manegen var sopad och Glunten och Magistern stod redo för entré.
Tidigare artiklar i denna serie 1994-2003:
http://ergo.ronne.se
