Rabab tog frihetskampen till YouTube

Senast hon kan minnas att hon var rädd var efter en demonstration på universitetet i Marrakech för två år sedan. Polisen tog sig in på universitetet, studenterna misshandlades brutalt, försågs med handfängsel och fördes blödande ut från campusområdet. Där såg Rabab Amidane till sin lättnad att en ambulans kom för att hämta dem.
– Jag trodde att de skulle ta oss till sjukhuset. Men i ambulansen väntade en civilklädd polis som fortsatte att slå oss. Min vän bönföll honom att sluta, hon stod inte ut med smärtan. Men han bara fortsatte. Jag vill att du ska bli blind, sa han. Hon förlorade sitt öga. När polisen hotade att elda upp oss levande blev jag riktigt rädd. Sedan den gången har jag aldrig varit rädd, vad de än gör. Jag känner att jag är beredd att offra livet för mitt folk, berättar hon, när vi träffas på Emmaus i Stockholm under hennes Sverigebesök i slutet av april.
Att bli människorättsaktivist handlade för Rabab Amidane om ett uppvaknande. Sommaren 2005, när hon var 20 år, gick människor i hennes hemstad El-Aaiún ut på gatorna och krävde sin rätt till sitt eget land.
– Det var helt främmande för mig. Min familj hade inte vågat berätta för mig om ockupationen. När folk skrek om självständighet förstod jag först inte vad de menade. Självständighet från vem?

Västsahara har varit ockuperat av Marocko sedan 1975. Den unga generationen västsaharier har aldrig upplevt något annat än ockupationen. De har gått i marockanska skolor med marockanska lärare, fått lära sig att hylla den marockanske kungen och studerat kartböcker där Västsahara är utmärkt som en del av Marocko.
När hennes familj berättade om ockupationen föll många pusselbitar på plats.
– Jag förstod plötsligt varför min farbror hade varit försvunnen i två år och sedan kommit tillbaka utan förklaring, och jag insåg att jag hade nära släktingar i flyktinglägren. Jag klandrade mig själv för att jag under så många år inte hade gjort något för mitt folk som led i tysthet.
Hon bestämde sig för att gå till handling. Tillsammans med sina syskon började hon delta i demonstrationer och dela ut flygblad. Hon skrev också rapporter om polisens förbrytelser mot mänskliga rättigheter. Först på arabiska, men insåg snart att hon behövde lära sig engelska för att nå en internationell publik. Hon begav därför sig till universitetet i Marrakech för att studera engelsk litteratur.
För att få större genomslag började hon även filma och fotografera polisens attacker och satte ihop små dokumentärfilmer som hon lade ut på YouTube.
– Om vi skulle ta till vapen och begå terrorhandlingar skulle massmedierna i hela världen bli intresserade av konflikten. Men så länge vi bara håller fredliga demonstrationer kommer ingen att bry sig. Därför valde jag nya vägar för att nå ut, och det har varit effektivt.

Rabab Amidane har emellertid fått betala ett högt pris för sin aktivism. Flera familjemedlemmar har fängslats och torterats; hennes yngre bror sitter inspärrad, dömd till ett femårigt fängelsestraff; familjens hus har stormats mer än 20 gånger och själv har hon utsatts för hot om våldtäkt. Sedan hon mottagit Studenternas fredspris kan hon inte fortsätta studera i Marocko och har inga utsikter att få ett arbete.
– Det kommer att bli en svår period i mitt liv.
Den västsahariska motståndsrörelsen Polisario förde en väpnad kamp mot Marocko fram till 1991, då en FN-operation tvingade fram ett eldupphör. Villkoret var att det skulle hållas en folkomröstning bland Västsaharas befolkning om områdets framtida status. Men än har ingen folkomröstning hållits.
– Världen måste tvinga Marocko att hålla folkomröstningen. Det är enda sättet att förbättra situationen både för de västsaharier som bor i flyktinglägren och de som bor på ockuperat område. Om vi inte får hjälp av världen blir vi tvingade att ta till vapen igen.

Ett stort problem är att bland annat flera EU-länder har starka ekonomiska intressen i området, menar hon.
nbsp;– Många företag, däribland sorgligt nog några svenska, samarbetar med Marocko i plundringen av våra naturresurser. Det bidrar till att finansiera den marockanska arméns förtryck och ger Marocko politisk legitimitet i området. Vi vill att alla sådana aktiviteter ska upphöra omedelbart. Och jag tycker att Sverige som EU:s ordförandeland borde ta tillfället i akt till att påpeka för Marocko att Västsahara har rätt till självbestämmande.
Ändå är hon optimistisk inför framtiden.
– Västsaharierna kämpade länge för sin frihet från den spanska ockupationen och efter 100 år drog sig spanjorerna tillbaka. Nu är vi ockuperade av Marocko men jag är säker på att vi kommer att bli fria en dag. Mina barn kommer att få bo i ett självständigt land.

nbsp;