Ergo fyller 80
Karin Boye var en av de skribenter som skrev direkt för tidningen.
Fram till 1940 var tidningen privatägd. Det året såldes Ergo till Uppsala studentkår, som därmed skaffat sig ett officiellt organ. Kriget brann i Europa och det första numret som kårtidning ägnades helt åt Finland, som är i brännpunkten för allas vårt intresse och föremål för vår varma beundran och sympati, som det stod i ledaren.
År 1954-55 bytte tidningen skepnad, inte nämnvärt till utseende men desto mer till innehåll. Redaktören Anders Ehnmark och hans medarbetare hade en vision av att skapa en pigg och lite uppkäftig tidning, vilket inte alla gladdes åt (se intervju med Ehnmark här intill).
Under 60-talet blev det fler och fler bilder i tidningen - och fler och fler annonser. Innehållet var lika delar debatt, kårpolitik, kultur och nöje och reportage. Även sport hade en egen vinjett under en tid. Under vinjetten Ergo Uppslag kunde studenterna 1965 läsa reportage om till exempel det nybyggda studentområdet Blodstenen och om hur det var att bevista ett kårmöte. Det internationella studentengagemanget fick nu också alltmer plats i spalterna.
På 1970-talet bytte tidningen format och blev en tabloid, det format som Ergo alltjämt har. I ett nummer 1974 kan man läsa om 2 000 studentbostäder som står tomma.
Stiftelsen Studentstaden skriver på insändarplats att de gör allt för att få dessa rum uthyrda och har börjat hyra ut till andra än studenter och har planer på att omvandla fler rum till pensionärsbostäder och kontor.
På 1980-talet började Ergo som första tidning, att publicera serier av tecknaren Jan Lindström. I varje nummer kunde man läsa och skratta år hans fyrrutingar. Det kan man fortfarande. Nu heter samme man dock Jan Berglin.
Med anledning av Ergos 80-årsjubileum anordnas ett kvällsprogram på Uppsala stadsbibliotek den 1 mars nästa år. Förhoppningsvis kommer en utställning då också att kunna presentera tidningens historia i ord och bild.
OLYDNAD ÄR EN DYRBAR EGENSKAP
En av de mer namnkunniga redaktörerna i Ergos historia är författaren och journalisten Anders Ehnmark. I år är det exakt 50 år sedan han tog över tidningens roder. Målsättningen var att göra en pigg uppstickartidning. Inspiration hämtades från den då nya kvällstidningen Expressen, som startat ett decennium tidigare.
Anders Ehnmark blev ombedd att bli redaktör hösten 1954. Redan då skrev han regelbundet för ett antal dagstidningar, vid sidan av studierna i historia och litteraturhistoria. Tillsammans med Herbert Söderström, som var tidningens redaktionssekreterare, var de korrar för sex andra dagliga tidningar, bland annat Expressen, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning.
- På min tid fanns en stor skepsis från akademin mot journalistiken - och mot dem som var ute och larvade sig i spalterna. Kunde man inte bli något annat så kunde man åtminstone bli journalist, sas det. Det var ett lågstatusyrke, berättar Anders Ehnmark då vi träffas i SVT:s foajé inför en tv-intervju en stund senare.
I kretsen kring Ehnmark fanns ett gäng som alla vara inställda på att bli journalister. Här fanns förutom Söderström (SR och SVT) också bl a Pelle Ahrnstedt (Expressen), Ingmar Lindmarker (Svenska Dagbladet) och Inger Florin (Dagens Nyheter). De flesta kände varandra sedan tidigare och några hade givit ut tidskriften Fyris tillsammans.
- Vi ville låta Ergo fortsätta att vara en kulturtidning, men samtidigt göra journalistiska undersökningar av saker vi tyckte vara intressanta och ta upp felaktigheter i studentvärlden, säger Anders Ehnmark.
Men att styra Ergo mot mer nyhetsjournalistik var inte populärt i alla kretsar.
- Det var mycket diskussion och många som blev arga. Folk tyckte inte att Ergo skulle hålla på med sådana här nyhetsgrejer. Och det kan jag förstå, säger han.
- Samtidigt tror jag att vi hade en förståelse för den studentikosa tonen och för, ska vi säga, den frivolitet som hänger ihop med studentlivet. Frivolitet, i betydelsen lätthet, är en dyrbar egenskap om den kombineras med engagemang. Frivolitet är att man är skeptisk och inte går på allting. Olydnad skulle jag säga, säger han.
Även om Ergo under Ehnmarks tid innehöll fler nyheter än förut blev det ingen renodlad nyhetstidning. Kulturens fana hölls fortfarande högt. Den nuvarande akademiledamoten Per Wästberg skrev till exempel dikter för tidningen.
- Jag minns speciellt en gång när han skickat in en dikt. Sven Hamrell (Ergoredaktör 1952, red:s anm) tyckte inte att det var någon riktig stuns i dikten, så han rewritade den, säger Anders Ehnmark och skrattar.
Kvällstidningsreportage var något som skattades högt hos redaktionen.
- Men det var inte samma sak då som det är nu. Nu är ju det det värsta som finns. Ledstjärnan då var att man skulle skriva hårdkokt för att blottlägga saker och ting. Morgontidningarna var väldigt fina och nämnde inte var sak med sitt namn. Sartre hävdade att det i all journalistik och i all dikt är tre verb som är centrala - namnge, visa, förändra. Det var nog länge sedan någon citerade Sartre på en kvällstidning, säger han.
Under rubriken Sånt händer väl inte här? presenterades huvudartikeln i Ehnmarks första nummer som redaktör. Nyheten var att ett antal Uppsalastudenter nyligen startat en förening, Nya Sverige, med starkt släktskap med den nazistiska ideologin. Artikeln, liksom andra kommande uppslag, uppmärksammades senare i rikstidningarna.
- Jag minns också en ledare som handlade om Vino Tinto. Det var nytt då och det fick ett väldigt genomslag. Det var väl lite dyrt, á 3,50 kronor flaskan, men det färgade mycket snabbt studentlivet, säger han och skrattar.
Han trivdes väldigt bra i Uppsala, en stad som då präglades av kulturradikalism och kamp mot grumliga påståenden.
- Någonting som alla gick omkring och sa enligt mitt minne är: Det är lite oklart. Det sa Herbert Tingsten jämt. Man fick en känsla av att de upplysta studenterna inte gjorde något annat än läste ytterst grumliga ideologer för att ta reda på vad det var som var så oklart. Tingsten kom för övrigt ofta till aulan och höll föredrag. Han var oerhört fräck och rolig.
Under studentåren bodde Ehnmark inackorderad på Nedre Slottsgatan.
- Jag hörde hur Owe Törnqvist och Rune Eek, som höll på med någon revy ner på ett café utanför mitt fönster (nuvarande Birger Jarl, red:s anm) höll på och gapade och skrek. De ansågs ju väldigt bra, vilket de väl också var, säger han.
Efter Ergotiden åkte Ehnmark till Oregon i USA och läste ett år. Kort tid innan resan hade han blivit anställd på Expressens kulturredaktion, dit han återvände efter Amerikavistelsen. Han var anställd där till 1972 och har därefter frilansat för tidningen - och gör så än idag.
LEWIN ÄR SUR PÅ FORMULERINGEN ÄN IDAG
Såsom gammal Ergo-redaktör skulle jag också kunna stämma in i klagokören över studenternas försoffning. Man kom ofta till mig och sade, att tidningen innehöll artiklar som var för svåra, och att man inte kunde begära att läsarna skulle sätta sig in i de fackliga frågorna. Om de skulle läsa tidningen måste man i första hand ha teckningar och kåserier.
Orden är Sverker Gustavssons ur jubileumsboken Ergo, 40, som gavs ut det år tidningen blev medelålders. När tidningen nu snarare kan sägas blivit gammal återknyter vi kontakten med Ergos redaktör 1962. Idag är Gustavsson en populär professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.
- Det var väl inget överflöd av kandidater till posten som redaktör. Det var ju ett rätt besvärligt uppdrag, det visste man och betalt tror jag inte att vi fick. Så det gick inte att sitta där särskilt länge, svarar han på frågan om hur det kom sig att han hamnade på redaktörsstolen.
Den tyngsta meriten var att han skrivit en artikel som bland annat uppmärksammats i DN. Den gick ut på att studentkårens organisation, där nationerna utsåg kandidater till kårens styrelse, borde reformeras. Det borde införas ett direktvalt parlament, menade han. Debatten som följde blev het och långvarig men det nya systemet utreddes och genomfördes. Och finns än idag.
- Jag tror att jag engagerade mig i den här frågan samtidigt som jag satt som redaktör. Men det var roller som jag höll något så när isär, tror jag, säger han.
Han minns förändringarna som Anders Ehnmark och kompani genomförde i Ergo sex-sju år tidigare (se intervju intill).
- Det talades det fortfarande om på vår tid, dels att man hade en så fräsig stil, dels att redaktionen skilde sig rätt mycket från kårens åsikter. Vi var inte så drivna journalister, men det var en självklar linje att vi skulle stå fria från kåren och kritisera den - och det fick vi ju fan för. Då var det ganska mycket groggbänksstil på kåren och att man inte skulle sätta sig upp, säger Sverker Gustavsson.
Tiden på Ergo var utvecklande, lärorik och spännande.
- Men det är svårt att tala om den utan att konstatera att detta var tiden före så mycket. I början av 60-talet gällde fortfarande den gamla uppdelningen mellan konservativa å ena sidan och liberaler och sossar å den andra. Marknadsfundamentalism och kommunism var inte närvarande ännu. Ideologierna hade dött eller klämts ihop. Vi trodde ju att det skulle bli ännu mer så, men i stället gick det ju åt andra hållet, en vidgning av spektrat, säger han.
Den stora skillnaden jämfört med dagens studentliv var debattklimatet. Det fanns en idépolitisk allmänning, som gjorde att de stora studentföreningarna Verdandi, Laboremus och Heimdal drog storpublik till sina möten, hävdar han.
- Det flesta studenter var ju inte intresserad av annat än studier och att dansa och dricka - den gamla vanliga stilen alltså - men det fanns också en förhållandevis stor grupp som var, som vi sa då, medvetna studenter. Och de tog intryck av varandra. När föreningarna ordnade evenemang fanns folk från alla läger där. Sal X och aulan kunde fyllas kvällar då livsåskådningsfrågor och ett gryende intresse för tredjevärlden diskuterades. Att man fick höra lite av varje spelade roll när man var ung och inte visste vem man var, säger han.
I ett nummer av Ergo 1963 visar Sverker Gustavsson prov på sin egen debattiver. Kombattanten på Ergos debattsida var heimdaliten Leif Lewin, nu sedan länge en av hans kollegor på Statsvetenskapliga institutionen.
- I den debatten hade jag en bra formulering som han är sur på än idag. Att bli medveten är att ta ett steg till vänster, tror jag att jag skrev. Det gillade han inte säger han och skrattar förtjust.
I Ergo på 1960-talet stod också studiesociala frågor på agendan, liksom filmkritik och litteraturanmälningar. Innehållet berodde mycket på vilka som ville och vilka man kunde uppmana att skriva. Själv hade han inga ambitioner att bli journalist. Han läste statskunskap, historia och nationalekonomi och ville fortsätta den akademiska banan.
- Med tanke på hur vi driver studenterna idag är det ofattbart att förstå hur jag hann med allting, säger han och nämner att han vid sidan av studierna och Ergojobbet också en tid var ordförande i Utrikespolitiska föreningen.
Namnkunniga Ergoredaktörer:
Gösta Knutsson, redaktör för Ergo 1940-42. Senare pappa till Pelle Svanslös, Maja Gräddnos, Bill och Bull, m fl.Teddy Brunius, redaktör 1945, sedermera konstprofessor och flitig författare av böcker om Uppsalas historia. Anders Ehnmark, författare, redaktör 1954-55 (se artikel intill). Sverker Gustavsson, redaktör 1962, nu professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet (se artikel intill). Göran Skånsberg, redaktör 1963, senare utrikeskorrespondent för Sveriges Radio. Gunnar Hofring, redaktör på 60-talet. Nu vd för HSB Uppsala och (s)-landstingspolitiker. På 80-talet var UNT-journalisterna Leif Öst och Göran Karlsson redaktörer. Jan Eklund på DN:s kulturredaktion var chefredaktör i slutet av 80-talet.
Kända redaktionsmedlemmar:
Journalisten Herbert Söderström och författarna och dramatikerna Göran O Eriksson och Sandro Key-Åberg arbetade med Ergo på 50-talet. Torbjörn Säfve var kulturredaktör på Ergo på 60-talet.Senare författare till ett stort antal romaner och biografier.SVT-chefen Christina Jutterström, förra statsrådet och Skansenchefen Anna-Greta Leijon, vicerektor, professor Leif Lewin, tv- och radiokomikern och psykiatrikern Jan Moltas Eriksson och hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt var Ergomedarbetare på 60-talet.
Mer eller mindre frekventa skribenter:
Karin Boye, skrev dikter direkt för Ergo på 20-talet och tillhörde den inre kretsen på redaktionen. Författaren Hjalmar Bergman publicerade en av sina sista verk i Ergo, 1930, kort innan han tog sitt liv. Ärkebiskop Nathan Söderblom bidrog med material vid något enstaka tillfälle på 20-talet. Bo Setterlind och Per Västberg publicerade dikter. DN-journalisterna Gunnel Törnander, Disa Håstad, Ruth Halldén, Leif Furhammar, Leif Zern och Leif Nylén, medverkade på 60-talet. Förra utrikesministern Anna Lindh skrev bland annat ett reportage från Sydamerika. Under pseudonymen Mac the Finger skrev journalisten och förra kulturredaktören på Finanstidningen Knut Carlqvist bitska krönikor i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Bland kulturskribenterna på 80- och 90-talen märktes Uppsalaförfattaren Ola Larsmo, poeterna Magnus Ringgren och Martin Landahl (den senare nu lärare på journalistutbildningen i Uppsala) och komikern och författaren Fredrik Lindström.
Kända Ergo-tecknare:
Staffan Lindén (Staffans Stollar), Aake Nystredt, Jan Berglin och Nina Hemmingsson
