En dag med Sara Lindblom
Klockan 07.20 väcker mobilen vice kårordförande Sara Lindblom. En och en halv timme senare promenerar hon från lägenheten på Rackarberget till kårhuset på Övre Slottsgatan. Hon är först på plats i kårpresidiets hörnrum med utsikt över universitetshuset, loggar in på datorn och börjar kolla mail.
Anslagstavlan ovanför skrivbordet är täckt med fastnaglade inbjudningar till gasker, baler, och andra högtidligheter. Fast nej, de flesta av dem är anmodningar, vilket innebär att man får betala själv, förklarar Sara. Och eftersom kårens representationskonto är begränsat till 10 000 kronor per år måste tillfällena väljas med omsorg - lönen på knappa tolv tusen före skatt tillåter inga större utsvävningar.
En vanlig dag för en vice kårordförande med ansvar för utbildningsfrågor är alltså ingen bal på slottet. Snarare kan den skrivas: möten, pappersarbete och fler möten.
Dagens första schemalagda punkt är att tillsammans med Martin Hofverberg - viceordförande med studiesociala frågor på sitt bord - spåna frågor till utbildningsminister Leif Pagrotskys besök dagen därpå. Martin sms:ar att han är sen, men strax efter tio slår de sig ner i varsin blå fåtölj.
- Kan vi inte fråga varför han har så stort skägg?
Men sedan radar de i rask takt upp åtta aktuella ämnen de vill fråga ministern om. Varför får svenska högskolor inga extrapengar till Bolognaprocessen? Varför vill regeringen ta bort 25:4-regeln?
10.23 ansluter kårordförande Erik Hjort som varit på rektorssammanträde. Fem minuter till, och så anser de sig förberedda. En kvarstående fråga är däremot hur utfrågningen av Pagrotsky ska gå till. Universitetet har hintat om en panel men inte gett några närmare upplysningar.
Prick elva sätter de sig igen, nu med varsin lunta i handen. Det är förslaget till kommande års verksamhetsplan för SFS, Sveriges förenade studentkårer, som kåren ska ha en åsikt om vid SFS-fullmäktige senare i vår. Följande helg ska de tre presidialerna åka till Lund för att prata sig samman med några andra kårer.
Tyst läsning och datorsus.
- Oj. Det är inga små grejer de vill. Vi vill, rättar sig Sara.
- Nej, det är väl det man kanske kan kritisera, säger Martin.
Nöjt konstaterar de att SFS ändå satt upp färre mål än förra året. De fortsätter med budgeten.
- Nu är inte jag med i matchen. Vad innebär tre egna möten för revisorerna? frågar Sara.
Klockan tolv bryter de. Den medhavda lunchen värms och äts i köket, sedan flyttar de över till det större bordet bredvid för dagens tredje möte, med de andra arvoderade på kåren. Över kaffet informerar man varandra om resor, vad som händer i veckan, skrivelser som behöver en underskrift och den kommande ombyggnaden av kårhuset med medföljande flytt över gatan. Informationsansvariga Sara Funke berättar att åtta partier har anmält sig till kårvalet.
- Hur många av er kommer när kurslitteraturgranskningen på psykologprogrammet offentliggörs? Jag skulle gärna se lite närvaro, säger jämlikhetsansvariga Anna Olovsdotter Lööv.
Efter mötet tänker Sara Lindblom ägna någon timme åt minnesanteckningar från en av alla tusen miljarder grupper hon sitter med i - arbets- och referensgrupper både på kåren och universitetet. Ofta är det självvalt, och det mesta intresserar henne. Ändå kan det bli mycket ibland. Numera blir arbetsveckan sällan längre än 60 timmar, men under senhösten gick det över styr.
- Det var galet mycket jobb. Jag kom till en punkt där det inte var värt det, och var tvungen att skära ner för att klara hela året.
Sedan dess har hon börjat träna och lärt sig ta ledigt när tillfälle ges. Och egentligen tycker hon att 90 procent av jobbet är roligt - även pappersexercisen. Intresset för att verka för en så bra utbildning och studiesituation som möjligt väcktes förra året, när hon när hon fick höra talas om tjänsten som studentombud på kåren, sökte och fick den.
- Där kom jag i närkamp med rättighetsfrågorna och såg smällar jag själv aldrig åkt på som student. I år har jag kunnat jobba med samma frågor men ur ett annat, mer förebyggande perspektiv.
Kvart i tre, efter dagens andra tallrik gröt, letar hon fram en ansökningshandling. Universitetet ska anställa en ny förvaltningschef och Sara Lindblom sitter med i en av intervjugrupperna, tillsammans med rektor och prorektor.
- Som personalvetare är det jättespännande att få vara med och rekrytera till en så hög post, jag känner att jag kan bidra. Fast lite kan jag känna att universitetet förväntar sig att jag som studentrepresentant ska ställa de crazy frågorna, medan jag egentligen är alldeles för insocialiserad i byråkratin nu.
En minut i tre kastar hon ett öga på Domkyrkoklockan, drar på sig stövlarna och går de tvåhundra meterna över till universitetsförvaltningen.
Halv fem är hon åter på rummet, lite tidigare än väntat. Kvart över är det dags för ännu ett möte, denna gång med det egna partiet UUS. 17.54 smiter hon ut från det lilla sammanträdesrummet på kårens nederplan där UUS träffats och in i det stora. Där diskuterar tio av kårens studiebevakare under ledning av Martin Hofverberg hur studiebevakartjänsterna ska fördelas mellan de olika fakulteterna. Och vad ska det stå i den broschyr om kritiskt tänkande som kåren håller på att ta fram? Texten måste vara hyfsat lättillgänglig, enas man om.
- Vi får inte tro att folk tänker Shit vad kul, en broschyr från kåren , säger Kristina Lindquist, studiebevakare på samhällsvetenskapliga fakulteten.
Sara Lindblom sitter mest tyst, hon närvarar på SU-mötena för att hålla sig à jour med frågorna som tas upp.
18.38 är det nästan mörkt och mötet är slut. Sara är för hungrig för att stanna och skriva rent anteckningar, skickar bara iväg några viktiga mail innan hon stänger av datorn och sjunger en snutt.
- Hela min tid i Uppsala har jag tänkt börja sjunga igen, jag blir lyrisk av körsång. Jag gick på musikgymnasium, men en fascistisk lärare där tog bort all lust. Och sen har det inte blivit av.
När Domkyrkoklockan slår sju promenerar hon hem till Rackarberget tillsammans med kårens studentombud Susanna Hansson. Väl hemma lagar hon tomatsoppa och gör varma mackor, läser igenom pojkvännen Fredriks hemtenta och somnar innan elva.
