Mr Gay – inte okej i Kina
Fredag den 15 januari. Förväntningarna är höga i Peking. Biljetterna till Mr Gay China på den exklusiva baren Lan Club i stadens östra delar är slutsålda sen ett par dagar tillbaka. Genom en vän med kontakter har vi trots det fått platser vid ett VIP-bord (vilket vi bland annat ska dela med europeiska diplomater som inte är helt ute ur garderoben).
Artiklarna om tävlingen i internationella media har duggat tätt de senaste dagarna. De åtta män som tävlar om titeln Mr Gay China och äran att få representera hemlandet i den internationella finalen i Oslo i mitten av februari, har intervjuats otaliga gånger. Ingen av dem vill dock gå ut med sina riktiga namn. De heter Jay, Steven och Simon. Anledningen? Deras föräldrar vet varken om att de deltar i tävlingen eller att de är bögar.
Homosexualitet var i Kina klassat som en mentalsjukdom så sent som 2001. Homofobi blandas med kraven på ett ensamt barn att föra familjen vidare och säkra föräldrarnas ålderdom. Stigmatiseringen är fortfarande enorm.
Under det gångna årtiondet har mycket blivit bättre. Den senaste tidens nyheter – om landets första statligt uppbackade bögbar och om det första samkönade paret som ”gift” sig (visserligen utan stöd i lagen) – har setts som steg i rätt riktning. Likaså Mr Gay-tävlingen. Enligt ett pressmeddelande från arrangörerna var syftet att ”genom en skönhetstävling öka bögars synlighet och själförtroende.”
Det är inte bara internationell press som har uppmärksammat tävlingen. Även de engelska upplagorna av statliga kinesiska tidningar som China Daily har publicerat intervjuer med både arrangörer och deltagare.
”Jag skulle aldrig kunna berätta [om min sexualitet] för mina straighta vänner och kollegor. Det skulle förstöra allt.” sa en av deltagarna till nyhetsbyrån Xinhua och fortsatte: ”I mitt dagliga liv beter jag mig som om jag var straight. Jag pratar om snygga tjejer med mina kollegor och slänger ur mig ett skämt eller två om sex, och alla köper det.”
Tillbaka till den 15 januari. Tillsammans med tjejen jag bor med tar jag en taxi söderut. På vägen plockar vi upp en annan vän, hon med kontakterna. Tyvärr hinner hon inte mer än sätta sig i bilen förrän telefonen ringer: ”Det är ingen mening med att ni kommer. Polisen har kommit hit och blåst av alltihopa” säger kontakten.
Runt 150 personer hade precis samlats på Lan Club för att delta i mottagningen som skulle föregå själva tävlingen. Trots att polisen sa åt alla att gå hem stannade många kvar. Förhandlingar pågår, meddelades det senare. Tyvärr förblev de fruktlösa. ”Arrangörerna saknar tillstånd” var polisens ursäkt. Få tror på dem. Det är inte första gången arrangemang för och av homosexuella utsätts för repression i Kina.
Berövade på vårt ursprungliga mål får vi taxin att vända om och köra oss tillbaka dit där vi kom ifrån. Födelsedagsfest med kollegor är nästa alternativ. Diskret tar min vän av sig slipsen och slipovern och byter ut dem mot ett halsband.
Timmar senare bestämmer vi oss för att bege oss till Destination, Pekings mest kända gaybar. Slipsen och slipovern åker på igen.
Det är mörkt och svettigt på klubben, längs väggarna står kinesiska män med armarna om varandra. Dansgolvet rör sig av sig självt.
Philu är född i Peking 1989. Sen dess har han bott i Hebei, en av de närliggande provinserna. Nu är han tillbaka i huvudstaden för att studera. Huvudämnet är engelska, namnet han presenterar sig med har han hittat på själv.
Han har färgat luggen röd, det klär honom. Fast själv är han mer imponerad av mitt blonda hår.
– Jag blekte mitt hår en gång, men det sliter så mycket så nu låter jag bli.
Han skrattar, kniper ihop ögonen och säger att han kommer hit ofta. Han vill gärna träffa någon.
– Fast inte här, det är omöjligt. Här är det för mycket köttmarknad.
Det är inte för inte klubben bär smeknamnet Desperation.
En av hans första frågor till oss är om vi kommit ut inför våra föräldrar, vi svarar genom att ställa samma fråga till honom.
– Jag försökte. Jag sa till min mamma att jag är bög, men hon ville inte tro på mig. Senare ringde hon och frågade om jag inte hade hittat på. Hon fick mig att säga att jag hade det. Jag blev tvungen att säga ’Jo, det är klart att jag ska hitta en flickvän’.
Ett par dagar senare kom beskedet att Kina inte heller i år kommer att delta i den internationella Mr Gay tävlingen.