Tid för stillhet även på onsdagar

Vi träffas i prästgården för ett samtal. Präststudenterna Gabrielle Jacobsson, Marcus Brodd och Martin Rigby-Smith slår sig ned tillsammans med studentprästerna Maria Rengård Sivertsson och Anette Brandt. Det är i början av fastan och mässan som kommer att hållas senare under kvällen ska handla om prövningar, om Kain och Abel. Universitetskyrkan försöker få in tron i vardagen genom att hålla mässor mitt i veckan. Stilla mässor är på något sätt Universitetskyrkans signum. Meditativa, upprepande och nedtonade.
– Språket är mer tillgängligt – man behöver inte vara en kyrkråtta för att känna sig hemma, säger Gabrielle.
Till skillnad från en söndagsmässa, sitter man inte mitt i kyrkan, utan i sidokoret. Vanliga stolar står uppställda i en halvcirkel framför altartavlan, som bär jungfru Marias blå färg. Anette önskar Guds frid, varpå alla plötsligt reser sig och möter varandra i en fridshälsning. Ett handslag och ett par ord till dem som sitter närmast.
– Den här typen av hälsningar har blivit vanligare på senare år, och det är de unga besökarna som tagit traditionen med sig, säger Maria och berättar att tanken med de stilla mässorna är att de ska vara lättare att ta till sig.
Det finns plats för ett drygt tjugotal personer i koret och istället för en orgel står ett piano vid sidan av altaret. Det är tyst i kyrkan.
– Det bästa med de stilla mässorna är att de är så lugna och avkopplande. Det är skönt att få vila en stund, särskilt efter en tuff dag med studierna, säger Gabrielle.

De har läst olika länge på teologen, Gabrielle är inne på sin åttonde termin, Marcus sin sjätte och Martin sin tredje. Martin har jobbat inom vården tidigare och för honom handlar en del av kallet att bli präst om medmänsklighet. Vad är egentligen kallelsen?
– Framför allt är kallet inte ett. Det ser olika ut för olika personer – varje människa har sin egen väg. Jag har kämpat emot, lite som Jona (som svaldes av valen, reds anm.), men jag har haft tron med mig sen jag var liten. Den har varit min stöttande trygghet. Jag har alltid undrat var denna förtröstan kommit ifrån, men jag har inte varit färdig att söka mig till kyrkan förrän för två år sen, säger Martin.
– Det finns en mer nyanserad bild av kallelsen idag, mer som något som stämmer överens med den fria viljan, menar Anette.
– Det som är vanligt idag är att man blir präst senare i livet, kanske som det andra eller tredje jobbet man har, säger Maria.
Anette pratar om mässan som en själavårdande miljö som bygger på gemenskap med andra. Överallt finns tända ljus, under de höga stenvalven hänger ljuskronor i mässing. Samma psalmer sjungs om och om igen. Efter textläsningen gör Maria sin reflektion på Bibelavsnittet om Kains och Abels offergåvor till Gud, där Kains avundsjuka på broderns gåva ledde till att han dräpte honom. Hon förankrar texten i nuet, i den vardag vi lever i. På det följer nästan tio minuter för egen reflektion – en meditativ tystnad, efter vilken många reser sig för att tända ett ljus för någon i förbön. Mängder av små ljus placeras i små sandkar framme vid det stora altaret. Det ser ut som om de flyter.
Det är fastetid och många kristna försöker då avstå från något de tycker om, i åminnelse av Jesus och de fyrtio dagar han vandrade genom öknen, utsatt för diverse frestelser.
– Själen finns inte bara i huvudet, utan även i kroppen och livsföringen. Många blandar ihop den kristna fastan med den muslimska – det är många som inte vet vad kristen fasta är. Fastan handlar om botgöring, och i det bör man avstå från sådant som är skadligt för en, både kroppsligt och andligt, däribland excesser av olika slag, förklarar Marcus.

Vad man väljer att avstå ifrån varierar och många gör avkall på saker för andras skull. Ett bra exempel är de små pappersbössorna som man viker ihop själv och samlar sina mynt i – 300 kronor ger någon i ett fattigt land en gris, för en högre summa kan man få en brunn eller skolgången för ett barn betald. Bössorna samlas sedan in vid kollekten på Palmsöndagen, en vecka innan påsk, då fastan avslutas. Men mindre lyckligt lottade människor finns inte bara i fattiga länder, utan även på hemmaplan och Martin berättar om stadsmissionens soppmässa och uppmanar de andra att gå.
– Någonstans finns en idé om en ”gudstjänst för alla”, men det fungerar inte riktigt så, säger Maria och syftar på de vanliga högmässorna och söndagsgudstjänsterna.
Förr var det viktigare att lyssna på predikan, berättar hon, medan man nuförtiden också vill känna med kroppen. Genom att tända ljus och genom att fasta upplever många ett annat sätt att uttrycka sin tro. Marcus påpekar att det viktigaste i trosuttrycket är att man har en medvetenhet och en förankring i sig själv, för att det inte ska förlora i betydelse.
– ”Låt tusen blommor blomma”, säger Anette och syftar på att de olika mässorna kompletterar varandra och att det är bra.