Ronja står upp mot våldet

”Visa henne dina ärr ” uppmanar flickan sin klasskamrat. Och då får jag se dem. Ärr på ben och armar, märken jag inte sett förrän nu eftersom de dolts av skoluniformens kjol och tröjor med långa ärmar. Blygt berättar hon att det är hennes mamma som misshandlar henne. ”Hur ofta slår hon dig?” frågar jag. ”Jämt. Varje dag” svarar hon tyst. ”Ibland här också” säger hon och måttar med knytnäven mot hakan. Jag är den första vuxna utanför familjen som får veta det här. Hon har inte velat berätta för någon på skolan, av rädsla för konsekvenserna. Pappan, jag ser i hennes ögon när hon talar om honom att hon dyrkar honom, vet men gör ingenting.
Hon har ingen som skyddar henne. Nu har hon beslutat sig för att lita på mig. När vi åter riktar uppmärksamheten mot boken om Colin och de utrotningshotade aporna, verkar det som att hon aldrig vill sluta läsa.

När jag för ett och ett halvt år sedan beslutade mig för att starta ett våldsförebyggande litteraturprojekt i El Salvador, ett av världens mest våldsdrabbade länder, visste jag att det skulle bli tungt. Tungt att bära på dessa barns berättelser. Tungt att ha deras fulla förtroende. Tungt att kanske kunna nå en bit men inte ända fram. Jag frågar mig om en människa kan bära hur många livsöden som helst i sitt hjärta utan att låta cynismen vinna till slut.
Ronja Rövardotter är min vän och allierade i kampen om barnens tankar, drömmar och framtidsutsikter. Mellan mig, Ronja och barnen står ett helt samhälle präglat av fysiskt och psykiskt våld. Misshandel i hemmet är vardagsmat här i El Salvador. På gatorna härjar de kriminella gängen. Får man motorstopp sent en kväll är polisen den sista man hoppas ska dyka upp. För många barn är skolan den enda plats där de kan känna sig trygga, och det är därför vi i Schools for the Future har valt skolorna som våra främsta samarbetspartners. Hos många lärare här finns en glöd som samtidigt ger mig energi och fyller mig med sorg. Deras passion inspirerar mig, men hopplösheten ligger alltid så stapplande nära. Vad gör man när man ser och vill så mycket, men allting runt omkring tycks verka i motsatt riktning? Vad gör man när man ser ännu en elev bli gravid vid fjorton års ålder, ännu en ung man bli indragen i droghandel eller mördas på väg hem från skolan? Bara under årets första två månader har tio skolungdomar skjutits till döds på öppen gata.

Något måste man tro på när livet ser ut som det gör här. De flesta salvadoraner vänder sig till Gud. Jag sätter mitt hopp till Ronja. Till böckerna och ordets makt. Jag vet att ord kan förändra människors liv, till det bättre eller till det sämre. Jag tror att lustfylld, reflekterande läsning kan få ett barn att börja drömma, hoppas och bestämma sig för att ta sitt liv i egna händer. Varje barn har den där nyfikenheten och det där trotset inom sig, och om man hjälper det att skapa en egen relation till böckernas värld så kan det bli räddningen när inget annat stöd finns där. Det blir en egen värld som ingen kan förstöra. En plats där fantasin får växa bland rumpnissar och grådvärgar (barnen kan inte sluta skratta ) och leda till drömmar, som leder till handling och förändring.
När jag ser de elvaåriga barnen i vårt pilotprojekt vet jag att det är sant. De vill inte annat än att läsa, läsa, läsa. De önskar att vi kunde hålla på hela dagen och kvällen, varje dag, och de skriver i små illa stavade brev till mig att boken är en vän som man måste ta hand om. De vill skriva mer, diskutera mer och leka mer, precis det som vi gör när vi träffas de där två timmarna varje vecka.

Flickan med ärren har bett mig att inte berätta för någon om det hon sagt. Mamman hotade nyligen att döda hennes hund om något kom fram. Jag vet att jag måste fortsätta samla på mig livsöden, måste fortsätta känna tyngden. Den dag det inte gör ont längre är det dags att göra något annat. Så varje gång jag ligger sömnlös för någon gör jag det med tacksamhet.