Vatten över huvudet och pilsner under västen

Gardinerna hänger på sniskan och solen tillåts väcka mig även på den sista av de fyra dagarna på resan. Huvudvärken ger sig till känna i samma ögonblick som jag med plirande ögon urskiljer gårdagens tomma flaskor och det luktar fränt i rummet som vi alla delar. Klockan är tre och jag vet att vi inte kommer hinna med något annat än att käka en klassisk tysk döner (≈ kebab) vid den sönderbombade kyrkan innan mörkret faller, museerna stänger och alla ansvarsfulla människor går till sängs. Det var inte tänkt att bli så här, så mycket vet jag. När vi (lite sådär skönt spontant, som man ska göra) bokade resan var vi alla relativt överens om vad vi ville göra i Berlin. Berömda Pergamonmuseet, det arkitektiskt gränssprängande Judische Musée (vi kom inte längre än kön) och ytterligare några platser med många vuxenpoäng skulle avverkas. På planet hade vi skrattat gott åt varandras historier om nitiska föräldrar med strikta scheman nerpackade bredvid badshortsen. Hur vi alla fått uppleva hur väckning och uppstigning alltid tycktes ske i gryningens första stund endast för att därefter bli intryckt i baksätet i en familjebil på väg till ingenstans av intresse.

Vid fem sitter vi med varsin döner och tillhörande pilsner. Stämningen är dämpad och luften tycks ha gått ur var och en av oss. Vi erfar en känsla av misslyckande och ”vad fan var det som hände egentligen”. Ingen kan (vill?) sätta ord på dessa nbsp; känslor, och sett till vad vi gjort med våra dagar i Berlin vet vi nog inte själva vad som gick fel. Inte förrän ljuset träffar Wannerwall på ett sätt som för första får honom att se ut som sina 24 år, inser jag vad som gått fel.

När vi var sjutton var livet som en film, och som alla andra gick vi långt vid sidan av alla upptrampade stigar och sov glatt bort dagarna för att möta natten. Men vi är äldre nu och känslan av att man bör bete sig därefter trycker på mer och mer för varje år. Dessvärre tog vi med studentlevernet som Uppsala vaggat in oss i och det spontana tänket att göra vad man känner för och kanske inte alltid vad man planerat. Detta i en kombination med Berlins nattliga utbud som håller en vaken långt längre än nationernas 01.00 fick oss att uppleva kulturen och konsten som genom en tjock dimma. Kanske är det insikter som dessa som gör att det är vi som om 20 år väcker barnen och tvingar dem in i kombin inför en utflykt till alla gamla sevärdheter och museer som i vår ungdom gick oss förbi. Judische Musée, nästa gång tar vi oss in.