Manlig vänskap och makt i Atlasbergen

Klockan börjar närma sig sju på morgonen och jag ser, genom det nedvevade bilfönstret, hur dagens första solstrålar tränger sig fram genom cederskogen vi sakta passerar på vår väg mot fältsajten och våra studieobjekts hemområde. Vi hittar gruppen efter en knapp timmes sökande och jag tar GPS-punkter, väderdetaljer; och hittar Ben.
Jag befinner mig i centrala Atlasbergen, strax utanför staden Azrou i Marocko och Ben är en berbermakak. Han är en av individerna i apgruppen bestående av 15 fullvuxna medlemmar; åtta hanar och sju honor, och dessutom ett flertal yngre individer. Arten återfinns endast här, i Algeriet, och en liten population finns också på Gilbraltarhalvön i Spanien. Luften är lite tunn eftersom jag är på ungefar
1 800 meters höjd över havet, men solen skiner och gräset gulnar snabbt i den 30-gradiga värmen. Men hur hamnade jag egentligen här?

Kort sagt ledde mitt intresse mig hit. Tre år på Naturvetarprogrammet med inriktning biologi vid Uppsala universitet, ett år som utbytesstudent i Oregon, USA, samt en masteruppsats inom primatologi förde mig till jobbet som fältassistent här i Marocko under en niomånadersperiod. Det var genom doktoranden Chris Young från University of Göttingen som jag hamnade här och vi är ett litet forskarteam, allt som allt fem personer, alla med ursprung från olika länder. Vi bor tillsammans i Azrou, en mellanstor stad i detta muslimska land.
Projektet är en del av en doktorandstudie som behandlar ämnet ”Male competition and cooperation”, och undersöker hur konkurrens och koalitioner, men även samarbete och vänskap, påverkar hanarnas rank och framgång i två separata grupper av berbermakaker. Detta ständiga maktspel tar sig uttryck på många vis, men främst i att lägre rankade hanar, vanligtvis med starka ”vänskapsband”, formar koalitioner mot den dominanta hanen i ansats att störta denne från toppen. Vänskapsbanden knyts på primaters vis; långa sessioner av plockning och putsning av varandras päls. Ibland lyckas kupperna, ibland linkar dock medlemmarna från den forna koalitionen blodiga därifrån.
När jag berättar för folk vad jag studerar eller vad primatologi är, blir jag oftast bemött med utrop i stil med: “Åh, jag älskar apor Inte visste jag att man kunde jobba med sånt? Får du gosa med dem?” Och visst kan man arbeta med det, trots att det är lite av en snirklig väg dit med hård konkurrens. Primatologi är ett tvärvetenskapligt forskningsområde som fokuserar på frågor relaterade till vilka skillnader, men även likheter, det finns mellan människor och andra primater. Genom empiriska studier försöker man exempelvis undersöka vilka förmågor primater besitter. Man kan också ta reda på hur komplext deras sociala samspel är, eller hur och varför egenskaper och beteenden har evolverat fram. Utifrån detta får vi en klarare bild utav dem, och på samma gång av oss själva.

Trots att det är ett relativt ungt forskningsfält har funderingar kring människans ursprung och vad det egentligen är som skiljer oss människor från andra primater länge fascinerat oss, skapat debatt och inspirerat till forskning. Eftersom det finns så många och så vitt spridda aspekter att undersöka såsom språk, kognition, kultur och genetik, samlar primatologi forskare med olika bakgrunder som bland annat biologi, psykologi och antropologi.
Jag har även stött på andra reaktioner på mitt val av forskningsområde. När jag berättade för en tonårstjej att mitt examensarbete innefattade beteendestudier på schimpanser gav hon ifrån sig ett tjut, grimaserade i avsmak och utbrast: “Uuuh, apor Guuuuud, så äckligt ”. Lätt överrumplad försökte jag fråga vad det var som var så äckligt med dem.
Idag är nära hälften av alla primater i världen hotade och dit räknas även Ben och de andra berbermakakerna in. Till allra största delen är människan att skylla. Skogsskövling, tjuvjakt och illegal handel slår hårt mot primaternas existens runt om i världen. Så på ett sätt kan detta forskningsfält bli kortlivat, om vi i framtiden bara kommer att kunna se primater enbart i djurparker.
Kvällen avslutas med en gemensam middag med diskussioner rörande dagens händelser. Moskén utanför ropar till bön. Jag går upp på takterassen och ser solen dimpa ner bakom bergen. Svalorna leker kull ovanför mitt huvud och jag hör barn leka och skratta på grusiga gator nedanför. Ännu en dag har svischat förbi, och jag kommer att tänka på tonårstjejens svar på min fråga om varför hon tyckte apor var så äckliga. Det löd: ”Mäh De är ju så lika oss, fast med hååår överaaallt ”, ett påstående jag tycker att hon hade en rätt bra poäng med.

nbsp;