Förföljd
Sara upptäckte honom en morgon när hon var på väg till jobbet. När han fick syn på henne vände han direkt med cykeln och började följa efter henne på avstånd. Hon var hela tiden medveten om hans närvaro och kände sig illa till mods, varför hon ringde en väninna.
– Han var en bit bakom mig, men efter ett tag kunde jag inte se honom längre. Helt plötsligt, när jag svängde runt ett hörn, så stod han bara där. Jag pratade med min kompis hela tiden och berättade för henne att han vägrade att ge sig trots att jag sagt åt honom att jag inte ville prata med honom. Istället började han gå jämsides med mig. När vi stannade till bad jag honom att gå, men istället knuffade han till mig och jag skrek högt åt honom att försvinna.
Det var folk runtomkring och när Sara började skrika lämnade han platsen.
– Det första jag gjorde när jag kom fram till jobbet var att ringa polisen och göra en anmälan. Han hade ingen rätt att kränka mig som han gjorde, jag bröt ihop fullständigt.
De hade träffats på en dejtingsajt en månad tidigare och hade mejlat och sms:at varandra en del. Han berättade att han pluggade på Uppsala universitet och han verkade både trevlig och intresserad. Sara var nyfiken och hoppades att det skulle bli något och de bestämde sig för att träffas. Efter dejten kände hon dock att det inte skulle fungera.
– Han var en helt annan person i verkligheten, han var jätteblyg och vågade knappt prata med mig. Det var inte den personen jag blev intresserad av.
När hon meddelade honom att det inte skulle bli någon fortsättning blev han otrevlig och började förolämpa henne, ilskeutbrott varvades med ursäkter. Hon slutade att svara och försökte ignorera honom i hopp om att han skulle ge upp. Det gjorde han inte. Sedan polisanmälan har han hållit sig borta, men i samband med att Sara vidarebefordrade den elektroniska korrespondensen till polisen uppdagades det att han inte varit ärlig. Det finns ingen med hans namn folkbokförd i Uppsala.
– Det första obehaget kände jag när han började skicka de anklagande
sms:en, men det var i samband med morgonen han följde efter mig som jag brakade ihop. Jag mådde väldigt dåligt den första veckan och kände mig paranoid – nu händer det där som man hört om och bävat för. I början var jag rädd att han skulle stå i trappuppgången och vänta på mig. Fortfarande stänger jag inte dörren när jag kommer hem efter jobbet förrän jag har kollat så att lägenheten är tom. Tidigare har jag alltid gått och lyssnat på musik, men nu när det är mörkt på kvällarna vill jag vara fullt uppmärksam. Eftersom jag inte vet vem han är vet jag inte heller vad han är i stånd att göra. Jag vill bara att det här tar slut och att jag slipper se honom igen.
Sara heter egentligen något annat.
nbsp;
