Länken som förenar fem generationer

nbsp;

Mikael Norrby, guide och besökskoordinator vid Uppsala universitet, visar oss in i en av de stora salarna på universitetshusets övervåning. Vi har kommit till humanistiska fakultetens sammanträdesrum. Väggarna pryds av porträtt – några av fakultetens professorer är avbildade. Golvytan upptas av ett långt bord, omringat av trästolar klädda i brunt tyg.
– Originalmöbler, upplyser Mikael Norrby. Men avlutade och omklädda någon gång på 70-talet, tillägger han med en suck. nbsp;
Att de är original betyder att de, precis som huset, tillverkades i slutet av 1800-talet. År 1877 firade Uppsala universitet 400-årsjubileum. Samtidigt upplevde universitetet ett trauma, åtminstone om man får tro Mikael Norrby. nbsp;
– Alla talade om det nya universitetshuset som skulle byggas i Lund, säger han. nbsp;
Vid tiden för jubileet var Carolina Rediviva Uppsala universitets nyaste hus. Det var byggt omkring 1830, i tre våningar och med en festsal som sträckte sig över ett halvt våningsplan. Där kunde 4 thinsp;000 gäster tas emot samtidigt. Men huset levde inte upp till kravet att samla lokaler för undervisning, sammanträden och fester i samma byggnad.

Följande år, 1878, utlystes så en arkitekttävling, som vanns av den relativt okände arkitekten Herman Theodor Holmgren. Att få rita universitetshuset i Uppsala borde ha kunnat ge Holmgren en säker ställning inom arkitekturen. Istället blev det något av en plump i protokollet för hans del. Bygget drog ut på tiden och budgeten rusade iväg. Det tog tio år från det att kung Oscar II la den första stenen tills projektet var avslutat, nästan tre gånger så lång tid som planerat. Det var dock inte Holmgrens fel. nbsp;
– Dels berodde det på att man slarvat, dels på att man bytte material och anpassade huset efter de förändringar som skedde i samhället, förklarar Mikael Norrby och går iväg för att hämta en bok med bilder från bygget. nbsp;
Tomten där universitetshuset står användes tidigare till en excertitieakademi – vid mitten av 1600-talet ansåg drottning Kristina att studenterna förutom akademiska ämnen även borde utbildas i excertitierna: ridning, fäktning, teckning, dans, moderna språk och gott uppförande. Akademibyggnaden revs för att ge plats åt det nya universitetshuset, varpå det visade sig att den var byggd på resterna av ärkebiskopens borg. Borgen byggdes under 1300-talet och var i bruk fram till 1500-talets början, då Uppsala slott tog över rollen som stadens centrala byggnad. Upptäckten ställde till problem för de nya byggherrarna, som först inte visste vad de skulle göra med ruinerna, men till slut resolut bestämde sig för att spränga bort dem. Först när det var gjort kunde bygget fortsätta.
Längre fram i arbetet dök idén om centralvärme upp. Universitetet ställde sig positivt och en ångpanna installerades i källaren. Varje rum förseddes med en falsk kakelugn – de såg ut som kakelugnar men saknade eldstad. Genom dessa pumpades vattenånga som värmde upp rummen. Ångpannan drev även en elturbin, vilken såg till att huset blev det första i Uppsala med elektricitet. Även telefoner installerades. Att dessa ännu var så nya att det inte fanns någon att ringa till var en mindre detalj i sammanhanget.
När huset väl stod klart, 1887, rymde det bokstavligt talat hela universitetet.
– Aulan byggdes för att hela universitetets personal och studenter skulle gå in, omkring 2 thinsp;000 personer, säger Mikael Norrby. nbsp;
På husets övervåning fick varje fakultet ett eget sammanträdesrum. Storleken på salarna anpassades till antalet professorer vid respektive fakultet. Från den nordligaste salen – humanistiska fakultetens sammanträdesrum – tar Mikael oss med till sitt arbetsrum, längst bort i söder. Huset sträcker sig 90 meter i nord-sydlig riktning. Under promenaden passerar vi matematiska-naturvetenskapliga, teologiska, juridiska och medicinska fakulteterna. Fotografen snubblar till och Mikael Norrby reagerar snabbt. nbsp;
– Nu snubblade du på en av husets tre trösklar, säger han medan vi passerar rum efter rum med i princip likadana bord och stolar. nbsp;
Väggarna i salarna pryds av porträtt på professorer från respektive fakultet, omkring 200 tavlor allt som allt. Lena Marcusson, tidigare prorektor och professor i förvaltningsrätt, sticker ut bland de avporträtterade. Mikael Norrby vill inte kalla henne ett undantag. nbsp;
– Hon är början på något nytt, säger han istället om den enda kvinna som har letat sig upp på väggen. nbsp;

Trots att huset har stått här i mer än 125 år blir det enligt Mikael Norrby aldrig riktigt färdigt.
– Det här är inget museum, det är ett levande hus, det anpassas till samtiden.
Dagens studenter och lärare har helt andra krav på lokalerna än vad 1880-talets hade. De stora föreläsningssalarna på övervåningen, sal IX och X, är de som har förändrats mest. Med tanke på universitetets storlek fanns på den tiden inget behov av så stora salar för undervisning. Däremot var det populärt att ge föreläsningar för allmänheten. Sven Hedin, författare och upptäcksresande, är en av alla dem som har fyllt de här salarna till bredden med åhörare, även om det var först flera decennier efter det att huset byggdes. Idag bjuder bland andra Utrikespolitiska föreningen in till föreläsningar här, och på dagarna hålls undervisning för statsvetar- och juriststudenter. Numera är lokalerna utrustade med både projektorer och internetuppkoppling. De gamla gaslamporna – man hade visserligen tillgång till elektricitet, men ansåg att den var för farlig för att använda – har också bytts ut. Idag kommer ljuset istället från glödlampor, specialgjorda för att återskapa samma mjuka ljus som gasen en gång gav. nbsp;

På övervåningen är det nästan fem meter i tak och innertaken är smyckade med målningar och stuckaturer. På den västra långsidan kan man komma in till aulans balkonger. Här uppifrån ser den stora samlingssalen annorlunda ut. Fotografen får nästan svindel och guiden Mikael Norrby varnar oss för att gå för nära kanten. Taket är närmare – vi är i jämnhöjd med mässingskronorna över scenen. Trots det är det svårt att uppfatta hur stora de är.
– Den största mäter fem meter på höjden, avslöjar Mikael Norrby och kallar dem för mässingsbläckfiskar. nbsp;
– Det tog två personer nästan hela sommaren att putsa den.
När aulan var nybyggd fanns det tre kategorier av sittplatser. Från enkla träbänkar utan varken stoppning eller ryggstöd för studenterna, till fåtöljer för universitetets professorer. Idag har uppdelningen tagits bort. Det går inte heller som tidigare att använda rummet som balsal genom att bygga upp ett golv i jämnhöjd med scenen. Nu är det i första hand föreläsningar, konserter och doktorspromoveringar som hålls här. nbsp;
– Den här salen gjordes för att imponera. Det fungerar än idag, säger Mikael Norrby och berättar om både utländska turister och nyanlända studenter som tagit ett kliv in i salen och blivit stående. nbsp;
Taket är prytt av symboler – ekblad som spirar och lager som symboliserar segraren, den uppnådda visheten – och bladguld. Kupolen, liksom pelarna, är gjorda i järn enligt dåtidens högsta arkitektoniska mode. Knackar man på dem uppstår ett dovt, ihåligt, metalliskt läte. Ovanför aulans huvudingång står 1700-talsfilosofen Thomas Thorilds aforism att läsa: ”Att tänka fritt är stort men att tänka rätt är större”. nbsp;

När vi tittat oss mätta på aulan tar Mikael Norrby med oss in i konsistorierummet, till vänster om huvudingången på markplan. I husets ungdom höll universitetets styrelse möten här. Vid bordet finns plats för 36 personer, inklusive ordförande och sekreterare. Det motsvarade universitetets alla professorer. Längs väggarna hänger 500 år av svenska kungar – porträtt av alla regenter från Gustaf Vasa fram till nuvarande kungens farfar, Gustaf V. De sägs alla ha haft någon koppling till universitetet, antingen genom att själva ha studerat här eller genom att ha suttit som kansler. Det luktar av trä och en dov stillhet lägger sig över rummet när dörren har gått igen bakom oss. nbsp;
– Det var här Kronprinsessan Victoria tog emot sin examen, säger han. För att föra traditionerna vidare. nbsp;
Tidigare under guideturen kastade vi en blick ut genom ett av fönstren på husets framsida. Med hjälp av böcker och egna ritningar förklarade Mikael Norrby att det som nu är en sluttning ner mot Gustavianum, Kyrkans hus och Sysslomansgatan tidigare var byggt i två nivåer. En höjdskillnad på nio meter skilde Gustavianums trädgård från det nybyggda universitetshusets trappa.
– Allt man såg nerifrån var en stor mur. nbsp;
Muren, som även den innehöll rester av borgen som tidigare legat på tomten, sprängdes bort för att ge plats åt den park vi ser idag. Där fick efter vissa diskussioner Erik Gustaf Geijer, professor i historia 1817–1847, en central plats. nbsp;
– Om man frågade någon på 1830–40-talet vem som var den store mannen vid universitetet så skulle de ha sagt Erik Gustaf Geijer. Han var den förste professor som var känd utanför universitetet och hans föreläsningar drog mängder med folk, säger Mikael Norrby om den idag relativt okände mannen, och kallar honom för rockstjärna inom historien. nbsp;

Husets utsida pryds dels av namnen på professorer, ett 60-tal allt som allt, dels av monogrammen för åtta kungar – de som ansågs ha gjort mest nytta för universitetet. nbsp;
Tittar man på bilder från 1900-talets början ser huset precis likadant ut som det gör idag.
– Det är det som är så underbart. Det här huset är ju länken, det har stått här i 125 år, säger Mikael Norrby och efter en snabb överslagsräkning gör han tillägget att det har funnits här för 25 generationer av studenter. nbsp;
– Min farfars farfar skulle ha kunnat vara student här. nbsp;

nbsp;