Utmaning att hitta sitt lärarjag
– I början var det nervöst både för mig och barnen, säger hon.
Lugn, klassisk musik strömmar ur en liten cd-spelare, en efter en går sjuåringarna – 26 stycken – in i klassrummet, hittar sin bänk, slår sig ner, fiskar upp en bok och börjar läsa. Det är morgonsamling i klass 1 på Eriksskolan i Uppsala. Lärarstudenten Johanna Gauffin gör sin praktik här och idag är sista dagen. Under de fyra praktikveckorna har hon bland annat arbetat med temat ”Kroppens sinnen”. På bordet bredvid henne ligger kollage med utklippta bilder och meningar om syn, hörsel, lukt, känsel och smak, som barnen tillverkat. På ett fönsterbräde står ett gäng specialburkar med olika innehåll som barnen fått lukta på för att känna igen dofter som kanel, kaffe eller popcorn.
– Vi har också gjort dramaövningar om de olika sinnena i klassrummet – barnen har bland annat fått göra rörelser till ”gå på glödhett golv” eller ”solen steker”. Poängen är att använda kroppen och inte rösten, att lära med rörelser, börjar Johanna, och berättar att hon valde att läsa kursen Drama, teater och kommunikation på Uppsala universitet, eftersom hon ville få lite mer praktiska redskap i ryggsäcken.
– Jag lärde mig hur jag bygger upp en grupp och hur man kan hantera konflikter.
När eleverna läst en stund och efter att klassvärden – en av eleverna – läst upp dagens datum och namnsdag, samt meddelat vad det blir för mat, är det dags att skriva i Meningsboken – en lärobok där barnen får välja mellan olika ord för att sedan bilda egna meningar. Johanna är beredd att hjälpa till när en hand åker upp i luften.
– Det är först nu jag kan säga att jag känner klassen. I början var det nervöst både för mig och barnen.
Johanna och läraren Rose-Marie Wåhlin, som också är Johannas handledare, berättar att det alltid finns några elever som testar gränserna när det kommer en ny vikarie eller lärarstudent till klassen. nbsp;
nbsp;Hur länge kan jag prata innan hon säger till, hur länge får jag stå vid vattenkranen och hälla upp vatten innan den nya fröken säger till, ungefär så kan barnen testa mig som är ny, säger Johanna.
– Och det är ju så det ska vara, barnen känner inte läraren och då är det naturligt att testa gränserna. Praktiken är till för att få lärarstudenten att lita till sin egen förmåga och finna sin egen lärarroll efter den person man är, säger Rose-Marie, som brukar ta emot lärarstudenter till sina klasser.
– Det är kul för då får jag tänka till lite och fundera på varför jag gör på ett visst sätt i olika situationer. Det är alltför sällan som man hinner tala om pedagogik och didaktik med kollegorna, så detta är ett ypperligt tillfälle för sådant, fortsätter Rose-Marie.
Johanna Gauffin var 30 år när hon började på lärarprogrammet i Uppsala. Nu är hon – efter att ha fött två barn – inne på sin sista termin.
– Jag har en hel del lärare i släkten. Bland annat har jag en morbror som var lärare och som var så glad i att undervisa, det har inspirerat mig, säger hon. nbsp;
Rose-Marie Wåhlin berättar att hon själv var i Johannas ålder när hon sadlade om till att utbilda sig till lärare.
– Jag tycker om att arbeta som lärare, barn är dessutom väldigt raka och lätta att umgås med. nbsp; Det är inte alltid så lätt men jag har jämt roligt på jobbet.
Förmiddagsrasten stundar och när barnen fått på sig ytterkläder och springer ut i den tidiga vårsolen gör Johanna och Rose-Marie i ordning inför kommande lektion: redovisning av kollagen om kroppens olika sinnen. Rose-Marie berättar att det är första gången barnen står framför hela klassen och redovisar. Hon poängterar att det är viktigt att inte göra en för stor grej av det – det ska inte upplevas som läskigt att stå framför klassen och prata.
– Det ska vara lugnt och avslappnat, säger hon.
För att skapa ett lugn gäller det att ta till pedagogiska knep: Johanna har till exempel förberett en ”talarordning” så att eleverna inte ska stå framför vita tavlan och dividera om vem som ska börja läsa upp sin mening om kroppens sinnen.
– Jag har verkligen lärt mig mycket under mina praktikveckor: Hur man formar en klass, hur man använder olika röstlägen, och framförallt har jag lärt mig att skala av, säger Johanna, och förklarar att som ny lärare vill man så väldigt mycket.
– Men det fungerar att låta barnen arbeta med ett experiment istället för fyra. Det räcker och det blir mer rofyllt för barnen. Man måste inte göra allt på en gång.
När sjuåringarna sedan berättat att smaklökarna sitter på tungan, att odör betyder lukta illa och att citron smakar surt är det dags för Johanna att ha en egen lektion. Hon ska läsa ”Flickan med svavelstickorna”, av HC Andersen, medan hon visar interaktiva bilder med projektorn. Takbelysningen dämpas, några barn flyttar sig närmare den nedrullade vita duken och Johanna sätter igång. Barnen lyssnar intresserat på hennes lugna röst och följer bildspelet om den fattiga flickan som inte har någonstans att bo.
När sagan är slut och lamporna tänts förklarar Johanna att hon brukade läsa den här berättelsen när hon var liten, och sedan diskuteras bokens handling. När barnen sedan går iväg till matsalen berättar Johanna att hon är nöjd med sin egen lektion.
– Det är en underbar arbetsro i den här klassen, men tentaklerna är ändå ute hela tiden. Att hitta mitt ”lärarjag” och hur jag vill arbeta i en klass är en stor utmaning.
nbsp;
