”Yttrandefrihet till högstbjudande”

nbsp;

Pang. Det låter nästan som ett pistolskott över parkeringsplatsen i Gränby centrum. Klockan närmar sig ett natten mot söndagen den 1 april. Egentligen kommer ljudet från en glasruta som går sönder. Den som orsakat smällen vet hur man gör för att uppnå det rätta resultatet – att få rutan att krackelera i tusentals bitar, utan att lossna från ramen. Det krossade fönstret täcker en reklambild, suddig bakom sprickorna i glaset.

Några timmar tidigare samlades 16 personer längst upp i en trappuppgång. Det var inget spontant möte, i natt är allt planerat in i minsta detalj. nbsp;
– Idag är det European Day of Action Against Capitalism, börjar en av de närvarande och fortsätter: nbsp;
– Eftersom det praktiskt taget inte är någon som uppmärksammar den här dagen i Sverige har vi bestämt oss för att utöka vårt adbustingprojekt för en natt. nbsp;
Han, vi kan kalla honom Martin, berättar att tanken är att alla de närvarande – omkring hälften av dem studenter vid Uppsala universitet – ska delas in i grupper för att sedan ge sig ut i natten och lämna sina spår på gatureklamen. Det är upp till var och en vad de vill skriva, men för den som har svårt med fantasin finns några förslag: ”en reklamfri stad”, ”reklam – nej tack”, eller i de fall då det passar annonsen ”ingen sexism”. nbsp;
Det är viktigt att formulera sig kort, tiden är alltid en begränsande faktor. nbsp;
En karta över Uppsala plockas fram och läggs ut på golvet. Cirklar och streck i olika färger markerar föreslagna vägar och områden. Det är onödigt att flera grupper siktar på samma skyltar. Dessutom blir arbetet svårare om man kommer alltför nära en av de andra grupperna eftersom polisen riskerar att lockas dit. nbsp;
De rutinerade adbustarna, de som dragit ihop gänget för kvällen, delar ut plasthandskar och sprayburkar. En snabb genomgång av hur burkarna fungerar och vad som är viktigt att tänka på följer: Håll flaskan nära ytan, skaka ordentligt, arbeta snabbt.
En tjej frågar vad man ska göra om polisen kommer, finns det någon bra strategi att ta till? nbsp;
– Se till att hålla flaskorna rena från fingeravtryck, om man måste kan man slänga dem i en buske, men lämna inte flaska och handskar på samma ställe. nbsp;
Det är också viktigt att alltid hålla utkik, och om möjligt ha minst en person som är ”ren” – någon som varken har flaska, handskar eller färg på fingrarna och som kan underhålla polisen om det skulle behövas. Fler råd ges: Bli inte nervös, börja inte springa. Om någon kommer förbi – le mot dem. Låtsas som ingenting. Släpp flaskan och gå därifrån, när ni kommit undan en bit kan ni avgöra om personen som närmar sig verkligen utgör ett hot. nbsp;
Masterstudenten Anna, hon som tidigare ställde den retoriska frågan om polisen, påpekar att det värsta som kan hända är att man får böter. Det kan vara bra att komma ihåg.
De församlade delas in i grupper och tilldelas varsitt område. När alla har fått med sig vad de behöver – sprayflaskor, handskar, hammare – är det dags att lämna trappuppgången. nbsp;

En stund senare återförenas två av grupperna i ett kök i östra Uppsala. Kartan ligger uppvikt på bordet. nbsp;
– Är alla pepp på att dra till Gränby och trasha allt där?, undrar Erik, som också är en van adbustare, och syftar på reklamen utanför köpcentret.
Det diskuteras hur arbetet ska fördelas. Vem ska hålla utkik och hur många hammare finns det? Och kan de verkligen vara fem personer som åker med i bilen ut till Gottsunda sedan, hur ska de andra då hinna täcka alla områden som är kvar inne i stan? Instruktioner ges till dem som ska hålla utkik: Hosta eller nys om det dyker upp en civil person, skrik om en polis närmar sig.
Det tar tid att få på sig alla kläder och komma iväg. Rastlösheten sprider sig i gruppen. nbsp;
– Jag ser fram emot känslan efteråt, säger en av tjejerna när vi står i hallen på väg ut, men fortsätter med att konstatera att det förstås beror på var man befinner sig då. nbsp;
– Om man blir tagen av polisen kanske inte känslan är så tillfredsställande.

Strax före klockan ett kliver halva gänget in på parkeringsplatsen vid Gränby centrum. De varma dagarna tidigare i veckan har bytts mot kyla, marken är frusen och snön som föll under förmiddagen ligger hopblåst längs dikena. Tår och fingrar fryser, men kylan håller också tröttheten borta. När bilen med resten av gänget väl anlänt är det ett tiotal svartklädda personer som under tystnad rör sig mellan de reklamskyltar som finns utplacerade på parkeringsplatsen. Alla vet vad som gäller – att göra så stor skada som möjligt på så kort tid som möjligt. Skyltarna sprayas, de som är täckta med glas får ett slag av hammaren. nbsp;

Dagen efter samlas några av dem som var med under aktionen kring vardagsrumsbordet i en av Uppsalas många studentlägenheter. Natten diskuteras: Hur gick det? Åkte någon dit? Hur många skyltar lyckades de förstöra? De olika grupperna har olika erfarenheter. I ett område var det gott om poliser, på andra håll sågs inga till på hela natten. nbsp;
Diskussionen rör också varför de gör det här, vad de vill uppnå. Målsättningen är tydlig: En reklamfri stad. nbsp;
– Jag ser gatureklamen som en grov inskränkning av min frihet, börjar Martin och fortsätter: nbsp;
– Jag kan sätta upp en lapp på dörren, eller knappa bort reklamen på tv, men reklamskyltarna på stan kan jag inte värja mig mot – de är där hela tiden, varje dag. nbsp;
Demokrati och yttrandefrihet är ord som återkommer gång på gång under diskussionen.
– Det är ett visst perspektiv, en viss världsbild och politisk åskådning som propageras i reklamen – på bekostnad av det demokratiska samhället, säger Anna. Jag tycker inte att det är demokratiskt när de med mest makt, det vill säga kapital, kan smacka upp sitt budskap på en plats där vi alla ska ha lika rättighet att vistas. nbsp;
De församlade kring bordet menar att reklamen visar upp en idealbild som få kan leva upp till. Det är inte bara produkterna som säljs, utan idén om den lyckade människan. Genom konsumtion uppmanas betraktaren fylla det tomrum som uppstår när man inte känner igen sig själv i annonserna, för att på så vis jämna ut skillnaden mellan sig själv och idealet. Den ökade konsumtionen är inte bara dålig för individen, utan också för miljön, går resonemanget. Kanske går det att värja sig för det första, femte och femtionde gången, men inte hundrade eller tusende gången. nbsp;
Än tydligare tycker gruppen att de demokratiska problemen blir när även politiska partier köper plats bakom glasrutorna.
– De köper yttrandefrihet, säger Anna.

Att förstöra reklamen är för de församlade ett sätt att visa att det finns ett motstånd, och att situationen går att förändra. Det är att ta makt och vara med och påverka, något som i sig ger tillfredsställelse.
– Jag tror att på längre sikt, om vi ligger i, så kan vi bli av med det här – i alla fall utomhusreklamen – i ganska stor utsträckning. Det kommer inte att löna sig att sätta upp ny reklam om vi hela tiden förstör den, säger Erik. nbsp;
De vet att det de gör är olagligt och därmed straffbart, men det är ingenting som får dem att tveka. nbsp;
– Genom historien har en rad reformer gjorts till förmån för människors frihet och lika värde, men i processen att ändra samhället och lagarna har människor i kampen alltid varit tvungna att bryta mot lagen, säger Martin. nbsp;
Han menar att det faktum att det finns reklam idag är ett tecken på ofullständig lagstiftning – lagarna har skapats av människor med makt, med syfte att skydda de egna ekonomiska intressena. nbsp;
– Lagen borde skydda allmänhetens intressen, istället för att ge ekonomiska jättar utrymme att sprida sin världsbild, säger han.
De församlade vet också vad, eller kanske snarare vem, de jobbar emot. Nästan all utomhusreklam i Uppsala ägs av två företag. De är multinationella koncerner som i princip har monopol på marknaden, och med många städer att dra in pengar från gissar Erik, Martin, Anna och de andra att Uppsala ligger långt ner på listan.
– Om de inte tjänar pengar på sin verksamhet här så lägger de ner, säger Erik, och om det innebär att det kommer ett nytt företag så får vi förstöra även för det. nbsp;

Lukten av sprayfärg sprider sig över parkeringsplatsen i Gränby. Det ackompanjeras av det karakteristiska klickandet av sprayflaskor som skakas. Trots att det är mitt i natten hörs ett dovt billjud i fjärran. Gruppen arbetar under tystnad. Efter cirka tio minuter är alla skyltar – både de lysande, glastäckta, de höga trekantiga och de plankliknande bilreklamerna – på ett eller annat sätt förstörda. nbsp;
Lika tyst som de kom beger sig de båda grupperna vidare åt var sitt håll. Det är fortfarande tidigt och andra områden väntar innan Uppsalaborna åter drar upp persiennerna.

nbsp;