De bygger skola för samlade slantar

Ljudet av en ihärdigt tjutande biltuta tränger sig in i våra ännu tungt sovande medvetanden. Vi försöker klamra oss fast vid den allt jämt försvinnande sömnen för att få stanna kvar i morgondrömmarnas värld i alla fall en liten stund till. Men tutandet vill inte sluta. Det stadiga bruset från takfläkten får sällskap av röster och aktivitet som flyter in genom fönstret och upphäver den illusion av lugn vi fått genom sömnen. Det envisa biltutandet närmar sig ett crescendo samtidigt som en knastrig inspelning av ett islamskt böneutropp plötsligt genomskär allt annat. En tupp börjar gala och det är bara att ge upp: Det kommer inte bli någon mer sömn den här natten. Efter lite fumlande under myggnätet i det becksvarta rummet avslöjar mobilen att det ändå strax är dags att kliva upp. Klockan är 05 och detta är för oss början på en helt vanlig dag, men i en ovanlig situation.

Vi befinner oss på Zanzibar, en liten ö (till ytan mindre än Gotland) strax utanför Tanzania på Afrikas östkust. Resan hit är kulmen på arbetet vi lagt ner i projektet Bus4Africa, under föregående läsår. Med stöd av Södermanlands-Nerikes nation drog vi ihop några likasinnade studenter och startade en välgörenhetsorganisation, som med hjälp av Uppsalas studentliv samlade in medel till att bygga klart en skolbyggnad i den lilla landsortsbyn Mzuri Kaja. Och nu är vi alltså här för att under några veckor hjälpa till med bygget och engelskundervisning i byn som snart kommer att kännas som ett andra hem för oss.

Det är fortfarande mörkt när vi lyckats ta oss upp ur sängen och med hjälp av ficklampor snubblar vi fram på sandvägarna genom byn. Vi är i vanlig ordning på väg för att möta upp den lokala kvinnogruppen som varje morgon samlas på gräsfältet i mitten av byn för att göra morgongympa, medan solen går upp över Zanzibar. Till skillnad från Uppsala, där man på sin höjd möter en student på väg hem från festen vid denna tidpunkt, så har byn Mzuri Kaja redan vaknat. Skuggorna av människor i rörelse går svagt att urskilja i natten och vi får se upp för att inte trampa på något av de många djuren som fritt vandrar runt bland de små husen.

När vi når gräsfältet hör vi musik och ansluter snabbt till den lilla skaran kvinnor som redan joggar på led runt fältet. Vi lyfter händerna mot himlen och sjunger om soluppgången till takten av afrikanska rytmer. Stämningen är god och vi glömmer snabbt den tidiga timmen och ägnar oss i stället helhjärtat åt att försöka hänga med i de komplicerade övningarna som närmast kan liknas vid en blandning av aerobics, yoga och nytänkande. Vi blir föremål för en hel del godhjärtade skratt då det blir tydligt att vi inte kan mäta oss med vigheten hos de afrikanska kvinnorna. Att bli utskrattad är dock ett litet pris att betala för att få uppleva sammanhållningen och vi känner att vår närvaro uppskattas här.

Trots det varma välkomnande vi fått i byn har det annars varit lite svårt att etablera en bra kontakt med byns kvinnor. Flickorna på Zanzibar är uppfostrade till att vara blyga inför utlänningar och kvinnorna är inte så kontaktsökande som många av pojkarna och männen. Könsuppdelningen i byn är tydligt manifesterad och kvinnorna möter man sällan om man inte vet var man ska leta. Medan männen och de äldre pojkarna rör sig runt i byn eller samlas i de små byggnationerna vi kommit att kalla ”chill-hus” – små enkla baracker med bänkar där man kan umgås – samlas kvinnorna mestadels i varandras hem där de hjälps åt att laga mat och utföra andra vardagliga sysslor. Detta har gjort att vi främst fått kontakt med de allra yngsta flickorna som tillhör den stora barnaskara som vi konstant haft i hasorna sedan vi kom till byn.

Att könsuppdelningen är väl innött blir vi alltmer varse om när vi senare deltar i ett antal debattövningar om könsroller – som vi såg till att ta initiativ till. Ungdomarna ombeds ta ställning till påståendet ”män är smartare än kvinnor”. nbsp; ”Män är smartare än kvinnor eftersom de tar för sig mer och är mer aktiva”, menar en av flickorna i klassen och får medhåll av en kille som yrkar på att män är smartare eftersom de får bättre arbeten än kvinnor. Ingen i klassen ställer sig emot påståendet. Som kvinnor uppfostrade i en helt annan miljö är det svårt för oss att smälta att dessa tankegångar är så väl utbredda. Frustrerat inser vi att lektionen inte räcker till för att debattera ämnet så mycket som vi hade önskat.

Några timmar efter morgonträningen är det dags att gå den korta sträckan till byggarbetsplatsen för att se vad vi kan hjälpa till med idag. Vid det här laget står solen redan högt och det går nästan att känna hur det bränner i huden från de stekande strålarna, trots att vi, på grund av byns kulturella traditioner, inte exponerar särskilt mycket hud. Barnen i byn som ännu inte nått skolåldern har redan spenderat morgonen med att enträget ropa ”mzungo” (västerlänning) och ”tjena kompis” utanför vårt hus. Under promenaden genom byn hinner vi och vårt ”entourage” passera några av de kiosker där man kan inhandla delikatesser såsom kassava-chips, baobao-frön och diverse konstellationer av friterat bröd och potatisar. Vi passar på att utnyttja vårt begränsade ordförråd på swahili när vi hälsar på dess ägare.

Den röda jorden yr kring en man som kommer cyklandes med en enorm svärdfisk som han fiskat upp under morgonen. Någon spelar Celine Dion´s ”My heart will go on” på högsta volym på sin mobiltelefon. När vi anländer till byggarbetsplatsen har arbetet redan varit i full gång ett tag. ”Folket på Zanzibar har väldigt hög arbetsmoral, när de börjar arbeta slutar de inte förrän arbetet är klart”, berättar en av byborna. Under de veckor vi spenderat i byn färdigställs huset som nu är redo att ta emot volontärer som vill hjälpa till att undervisa på skolan.

Kuisini primary och secondary school ligger alldeles intill bygget och här har vi fått möjlighet att lära känna många av byns ungdomar genom den engelskundervisning och läxhjälp vi erbjudit oss att hjälpa till med. Även om rektorn berättar att det finns ett stort problem med studiemotivation hos eleverna märker vi att det finns en stor vilja att lära mer, både från skolledningens och elevernas håll. Ett utbrett problem på skolan är att all undervisning efter mellanstadiet sker på engelska – bland annat för att det inte finns textböcker på swahili. Eftersom många av eleverna och lärarna har bristfällig engelska blir det inte lätt och vi kan förstå varför många elever inte tar till sig utbildningen och har svårt att hålla sig motiverade ibland.

Byn har endast tillgång till en enda dator, därför är kontakten med omvärlden väldigt begränsad, liksom tillgången till information. Det verkar ha lett till att ungdomarna i byn lärt sig att plocka upp kunskap där de kan. Vi blir bland annat snabbt goda vänner med Bushboy (det smeknamn han haft sedan barnsben), en så kallad ”streetboy” som försörjer sig genom att cykla runt och göra olika ärenden åt byborna. Bushboy är en av dem som tvingats sluta i skolan innan examen eftersom han inte klarade examensprovet. Provet är gratis första gången, men för att göra om det måste man betala. Det handlar om pengar som är en spottstyver för oss i Sverige, men som för Bushboy skulle kunna ta år att spara ihop till. För att förbereda sig inför provet går han i kvällsskola i grannbyn och han hoppas att han så småningom ska få möjligheten att ta den examen han så gärna vill.