En vinter, vår och sommar i Amman
Kan du köra mig till Abdul Majeed Al-Adwan Street? frågar jag den tredje taxichauffören samma morgon och hoppas på bättre tur än vid de tidigare försöken. Jag befinner mig i den hetsiga morgontrafiken utanför al Hussein-moskén i down town Amman och har ägnat den senaste halvtimman åt att hitta någon som kan ta mig till min praktik på ambassaden.
– Visst kan jag köra dig, men du borde verkligen lära dig att säga god morgon först, svarar mannen lite syrligt och jag ler generat innan jag sätter mig i baksätet.
Det är min första vecka i Amman och jag är förvirrad. Inga adresser stämmer. Eller rättare sagt, ingen använder sig av dem. Istället är det cirklarna man orienterar sig efter. Cirklarna är de rondeller som går från ett till sju och som binder samman staden.
På kvällen far jag åter genom Amman. Denna gång till stadsdelen Shmeisani, där jag skall titta på en lägenhet. Bilen släpper av mig utmed vägen. Det är sen januari, vinter och kallt. Det har snöat. Den slippriga stenen är inte anpassad för väta och trottoaren är inte anpassade för gångare. Jag är livrädd för att bli påkörd av en framrusande bil då jag korsar gatan. Till sist hittar jag ändå fram till huset med lägenheten.
Vi kommer in i det lilla rummet som skulle kunna bli mitt. Ett fristående element står på i mitten av rummet. Det luktar gasol. De väggfasta, oljedrivna elementen är avslagna. Det är för dyrt att fylla dem.
-– Om du tar lägenheten måste du vara noga med att stänga av elementet när du går hemifrån. Hon som bor här nu slarvar, klagar värden.
Klagomål över energipriset är något som förföljer mig under tiden i Jordanien. Det är energikris och människor har inte råd att värma upp sina bostäder. Jordanien är ett land fattigt på det mesta; vatten, naturresurser och odlingsbar mark. För att klara energiförsörjningen importerar man över 95 procent av energin. Tidigare har man importerat stora delar av energibehovet från Egypten, men återkommande bombattentat mot gasledningen som löper till Jordanien via Israel har gjort att man inte längre kan förlita sig på den kanalen. Istället importerar man olja, som är dyrare och gör att priset på värme stiger.
Men det är inget jag vet då, när jag står och funderar på om jag skall tacka ja till den gasolosande lägenheten. Bostaden har allt man behöver och värden säger att studenten som bor där flyttar inom en vecka. Att den är min om jag vill ha den. Jag ber att få tänka över till nästkommande dag och på vägen ut funderar jag på hur mycket det kan kosta att åka till jobbet. Jag frågar värden om man kan åka buss till Abdoun, där ambassaden ligger, och hon ger mig en konstig blick. nbsp; nbsp;
– Om du kan åka buss till Abdoun? Nej, nej, nej, det går inga bussar till det området, det är alldeles för välbärgat. Men du kan åka taxi.
Jag gör ett snabbt överslag, inser att det kommer kosta mig ungefär 3 dinarer att åka till jobbet om det är normalmycket trafikstockning. 30 kronor enkel väg, jag inser att det blir för dyrt.
Istället flyttar jag till Abdoun i västra Amman. Jag flyttar till ett hus nära ambassaden och kan promenera till jobbet på morgonen. Jag kommer snabbt till rätta i mitt nya bostadsområde. Efter arbetet går jag ofta direkt hem, lagar mat och äter framför tv:n med de andra i lägenheten. Jag lämnar sällan Abdoun annat än på helgerna. Det är svårt att ta sig någonstans utan bil. Vägarna är stora och inte anpassade för gångare, utan stoppar effektivt den som gör ett försök.
Rent fysiskt är Amman en delad stad. Motorvägen skär genom staden och separerar den effektivt i två halvor. Vill man ta dig från ett område till ett annat måste man åka bil. Men det är inte bara den fysiska uppdelningen som syns. Amman är det distrikt i Jordanien där inkomstklyftorna är som störst och motorvägen, med sin uppdelning i öst och väst, gör delningen visuell. Väst är välbärgat, öst är fattigt.
En gång i veckan lämnar jag Abdoun och far med bil till stadsdelen al Mahatta i östra Amman för att ta arabiskalektioner. Al Mahatta ligger trettio minuter med taxi från mitt hus, men det är som att komma till ett annat land. I Abdoun är allt stort och tyst och dyrt. I al Mahatta är det litet och stökigt. Och fattigt. Swimmingpoolerna utanför husen är utbytta mot vattencisterner på taken. En gång i veckan fylls de på.
– Vi brukar passa på att tvätta då de fyller på vatten. De fyller alltid tills det är fullt och därför gör vi av med vatten under tiden, berättar Fatima, min lärare i arabiska.
Fatima bor med sin familj i ett hus precis under bron vid avfarten till Irbid. Huset är nybyggt och liknar inte något annat i området. Det sticker av mot det sandfärgade grannskapet med sin turkosgröna färg. Familjen är stolt över huset. De har sparat länge för att ha råd att bygga det.
Det är hos Fatima jag lär mig om Jordanien bortom köpcenter, designerkläder och uppfarter med Ferraris. Ibland böjer vi verb. Alltid äter vi Jello. Tonvis av Jello. Varje gång jag kommer på besök bjuds jag på en ny skål med röd gelé.
På första maj besöker jag Fatima och hennes familj. Det är sandstorm. Sandpartiklarna ligger som en dimma i luften och täcker solen. Tidigare under dagen har jag pratat med några vänner i Stockholm. De skall ut och demonstrera. Jag beklagar mig för Fatima, säger att jag också vill gå i första maj-tåg.
– Varför vill du vara i Sverige och demonstrera? Här har vi ju demonstrationer varje dag, det är bara att välja vad du vill protestera mot, säger hon och jag kan inte låta bli att skratta till. För hon har ju rätt.
Demonstrationerna i Jordanien har varit mindre och färre än i övriga länder i regionen, men de har varit ihållande. Politiska partier, vanliga medborgare och olika intresseorganisationer har sedan det att den Arabiska våren började gått ut på gatorna och ställt krav. Sista fredagen innan jag far hem, i juni, går jag på min första och enda demonstration. Den hålls i anslutning till fredagsbönen, utanför al Hussen-moskén i down town. Jag är där i god tid innan bönen och trots att jag ägnat stora delar av våren åt att beskriva demonstrationerna och reformkraven vet jag inte riktigt vad jag kan vänta mig.
Gatorna runt moskén är avspärrade och för en gångs skull är jag inte omgiven av en matta av trafikbrus. Framför byggnaden står kärror med kartongbitar att använda som bönemattor. Två gator bort pågår kommersen på fruktmarknaden som vanligt. Lite längre upp på gatan sitter folk och äter lunch på falafelstället Hashem. Förutom avsaknaden av bilar är allt som vanligt.
Direkt efter bönen börjar demonstrationen. De män som skall delta samlas vid en vagn med högtalare och banderoller några meter från moskén. Männen formar ett tåg och efter ett tag börjar de röra på sig samtidigt som de ropar slagord. Sakta framåt, som en slingrande larv.
Det finns olika orsaker till att demonstrera i Jordanien och olika grupper ställer olika krav. Den grupp som varit mest synlig är anhängare till islamistpartiet Islamic Action Front (IAF). Partiets främsta krav gäller representativ fördelning i landets parlament. Som det är nu begränsas partiernas inflytande i parlamentet av vallagen och förmodligen skulle IAF få betydligt fler parlamentsplatser om lagen gjordes om.
Inom islamistpartiet dominerar landets majoritetsbefolkning, palestinierna och i det politiska livet diskrimineras gruppen på flera sätt. De drabbas indirekt av vallagen, men också direkt, då en så kallad ”gerrymandering” – distriktsindelning – ger ett snedfördelat parlament: Ett distrikt på landsbygden har ofta flera gånger så stort inflytande som ett i staden, där palestinier utgör den dominerande gruppen.
Det finns en bild i Jordanien av att palestinierna är välbärgade och sitter på den ekonomiska makten. Att det är på landsbygden som fattigdomen finns och att detta på något sätt legitimerar snedfördelningen. Bilden av den palestinska gruppen som välbärgad stämmer kanske delvis, men det är inte hela sanningen. Många palestinier är precis lika fattiga som familjerna på landsbygden. Skillnaden är att de inte bara saknar ekonomisk makt, utan också politisk. nbsp;
Efter demonstrationen åker jag hem och börjar packa. Några dagar senare är min tid i Jordanien slut. Jag packar ner alla mina saker. Går varv på varv i den gigantiska våningen, försöker förstå att det är över. Ute på gatan far bilarna förbi som vanligt. Inte en människa syns till, bara bilar. Till sist lyfter jag upp min packning, går ut genom porten, stannar en taxi och ber föraren köra mig till King Hussein Bridge.
