Det är ju så att vi tror på Gud va...

Att bli präst innebär en lång process där minst 5,5 års universitetsstudier ingår, men på frågan om utbildningen är för lång svarar studenterna unisont nej.
– Den måste vara så lång, och har utformats efter vilka behov som finns. Man behöver verkligen alla delar i den, säger Anna Myrén.
Tiden fram till prästvigningen – om det blir någon sådan, vilket ingen av de studerande har någon garanti om – innebär flera processer samtidigt, förklarar hon.
– Det är den akademiska biten, men också stiftets prövning och utbildning, delaktigheten i församlingslivet och mötet med andra studenter. Vi utvecklas på flera plan.
Omar Ud-Din ser en viktig bit i just samspelet med de andra studerande:
– Man träffar alla slags personer. Från de som tycker man ska läsa bibeln ordagrant till de som lika väl skulle kunna byta ut den mot Biltema-katalogen eftersom man ändå kan tolka den hur man vill, säger Omar Ud-Din och tillägger:
– Under den här perioden slipas man mot varandra.

Några av sjuksköterskestudenterna i förra Framtidsyrket-intervjuen beskrev sitt val som ett kall. Ni måste ju ha fått det ultimata kallet?
– Nej, faktiskt inte, säger Harald Götlind.
– En bagare är kallad till att vara bagare. Vi är ju lutheraner så vi ser inte alls vårt kall som mer eller finare än det någon annan fått, utvecklar Omar Od-Din.
– Alla är präster, sedan har vissa fått i uppdrag att förvalta sakramenten, säger Jimmy Werf.

Generellt möter de positiva reaktioner när de berättar om sina yrkesval.
– Det inger ofta en viss respekt – folk ser prästyrket som lite fint. Och så ger det förtroende, säger Harald Götlind. Alla har de också upplevt att förtroendet kan leda till närmast besvärande situationer i de mest oväntade sammanhang.
– Folk man kanske inte känner häller plötsligt ur sig. Man har pratat tio minuter och så bara kommer personens hela livshistoria, säger Jimmy Werf.
– Så bara står man bara där med någons innersta känslor. Men så kommer det ju även vara senare i vårt yrke, fyller Malin Persson i.
– Präst, läkare eller advokat är svårt att vara till exempel på fester. Någon kan plötsligt berätta att den funderar på att skilja sig, eller undrar om hennes födelsemärken är cancer, säger Omar Ud-Din.
En färdig bild av vem en blivande präst är och kan vara verkar också finnas, berättar de.
– Jag möter olika uppfattningar om vad en präst är, som också projiceras på mig, säger Anna Myrén.
Ibland blir folk förvånade på grund av dina förutfattade meningar, berättar Malin Persson:
– Om man träffar en ny person ute på krogen kan man få höra ”men får du vara här?”. Hon fortsätter:
– … och så den här typiska reaktionen att folk ursäktar sig för att just ha svurit.
– Jag brukar skämta och säga ”ja, det är ju inte jag som hamnar i helvetet”, så har man brutit det tabut, säger Omar Ud-Din.

Malin Persson nämner en annan vanlig reaktion:
– De blir ju väldigt förvånade när de inser att vi är troende (skratt).
Hur då?
– Jo, för det är ju så att vi tror på Gud va…
Det är väl klart?
– Men det är många som inte inser det. Chocken kommer efter ett tag när de inser att ”men – innebär det att du tror på Gud? ”, säger Malin Persson och får igenkännande skratt av alla.
– Sen stöter jag ofta på folk som inte inser att jag ska bli kristen präst – eftersom jag inte ser svensk ut och inte har ett svenskt namn. Det händer också att jag blir tagen för turist när jag är i Domkyrkan, berättar Omar Ud-Din.

År 1958 beslutades att även kvinnor skulle ha tillgång till prästyrket i Svenska kyrkan. Fortfarande är en knapp majoritet av de yrkesverksamma prästerna män, men fördelningen blir allt jämnare. Yrkesrollen har också förändrats, berättar studenterna:
– Idag är inte prästen samma givna, överordnade chef som skär upp begravningstårtan, säger Jimmy Werf.
Malin Persson håller med:
– Det har blivit ett betydligt mer omhändertagande arbete.
Ingen tycker sig däremot egentligen kunna spekulera i vad det här innebär för kyrkan eller varför statusen och rollen förändrats i takt med könsfördelningen. Yrket handlar om att vara sig själv och att vara människa, inte man eller kvinna, tycker de.
Prästutbildningen består nästan uteslutande av akademiska studier, vilket få verkar ha koll på, berättar studenterna.
– Många vet nog inte riktigt vad vi gör om dagarna. Min mormor som sett mig i kyrkan ringde och sa ”vad bra det gick i söndags, det verkar ju som om du lärt dig mycket på utbildningen ”, säger Malin Persson.
Jimmy Werf instämmer:
– Vi står ju inte i predikstolen hela dagarna. Vi går en akademisk utbildning med vetenskapliga teorier. Själva hantverket lär man sig under praktiken och i slutet av utbildningen.

Ingångslönen för en präst varierar beroende på var man arbetar, men omkring 21 000 kronor är vanligt. Att inte tjäna lika mycket som många andra grupper med lika lång utbildning är dock inget som avskräcker:
– Man måste ju betala av sina studielån, säger Omar Ud-Din och fortsätter:
– Men det finns också en poäng i att inte tjäna allt för mycket, så man inte glömmer hur det är att röra sig med mindre pengar.
Alla har de ifrågasatt sitt val under perioder, men inte ångrat sig.
– Visst prövar och omprövar man sin kallelse under processen. Men det som bär är glädjen inför att gå in i kyrkans tjänst och som infann sig när livet tog den här vändningen, säger Anna Myrén.
– Så snart man antagits som prästkandidat finns det ju också någon som drar i en, som vill att man ska bli klar, som säger ”kom kom ”. Det kan verkligen hjälpa, säger Malin Persson.
Jimmy Werf känner igen sig:
– Ibland har det bara känts helt fel, men så kommer man tillbaka igen. Men man kan ju bli väldigt skoltrött. Det ska bli skönt att komma ut och jobba och få möta verklighetens människor nu.