
Förhandlingar i en kostymklädd bubbla
Förenta Nationernas högkvarter i New York. Platsen där ledare från hela världen samlas för att fatta globala beslut och ta gemensamt ansvar för världens utveckling. En kostymklädd bubbla där diplomaterna likt arbetsamma myror rusar från ett möte till ett annat och sliter håret av sig i långa förhandlingar. En förhållandevis svag och bräcklig politisk institution som bär stora förhoppningar om världsfred, hållbar utveckling och mänskliga rättigheter på sina axlar. Där, någonstans ur de mytomspunna internationella förhandlingarna och drömmarna om fred, demokrati och jämlikhet, fick mina förväntningar gro i månader inför mitt deltagande i FN:s generalförsamling som representant för Sveriges Ungdomsorganisationer, LSU.
När det väl blivit dags för mig att ta plats i Generalförsamlingen och det sociala, kulturella och humanitära utskottet är pressen tuff. Jag har fått chansen att delta i den svenska delegationen och påverka förhandlingarna under tre korta veckor. En väldigt sällsynt möjlighet som jag inte vill gå miste om, men som jag förstår kommer att kräva hårt och målinriktat arbete.
Redan första dagen när utskottet öppnas kommer utmaningen – att hålla ett tal till Generalförsamlingen under dagordningspunkten ”social utveckling”. Ända sedan jag i början av året blivit meddelad att LSU valt mig som representant har jag haft en kittlande känsla i magen av blotta tanken på att hålla talet. Den retoriska frågan ”om du fick tala inför världens ledare, vad skulle du säga då?” hade blivit realitet. Vad skulle jag egentligen prioritera att använda mina värdefulla 7 minuter inför Generalförsamlingen till? I flera månader innan det skulle bära av läste jag böcker, funderade på mina hjärtefrågor och hade oräkneliga diskussioner med unga människor om allt från klimatförändringarna, hållbar utveckling och demokrati till anti-rasism, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Strategin var att suga åt mig så mycket inspiration och kunskap som möjligt för att kunna krama ur mig rätt välvalt budskap inom den tajta tidsramen.
Precis innan jag ska ta plats i talarstolen och ordföranden är på väg att lämna över ordet till mig känner jag pulsen öka. Jag följer flödet av kommentarer från mina vänner som sitter och följer Generalförsamlingen på UN TV över nätet hemma i Uppsala. En av mina vänner skriver något lustigt om att en av delegaterna talar lika entonigt som en stavmixer och jag skrattar till i bänken. Trots den trygga känslan av att dela ögonblicket med så många nära vänner där hemma är jag fortfarande spänd när ordet slutligen lämnas över till mig. Men lugnet infinner sig genast när tankarna leder mig till dem som jag egentligen ska hålla talet för. De marginaliserade grupperna i samhället som saknar politiskt inflytande. Kvinnor, unga, invandrare och flyktingar vars rättigheter ständigt nedprioriteras. De fattiga, arbetslösa och lågavlönade som inte önskar något annat än en trygg och dräglig tillvaro. Och sist men inte minst – de ungdomar som sköts till döds på Utöya den 22 juli i fjol för att de tagit ställning för demokrati, jämställdhet och anti-rasism.
Med dem i åtanke talar jag om hur viktigt det är att världen tar sitt gemensamma ansvar för att bekämpa den rasism, högerextremism och islamofobi som föranledde terrordådet och som fortfarande växer runt om i världen. Jag lyfter fram migranters och flyktingars särskilt utsatta situation runt om i världen, och hur deras mänskliga rättigheter kränks på främlingsfientliga grunder. Och jag pekar på hur rasismen och dessa brott mot mänskligheten kan motverkas genom att skapa jämlika samhällen där människor har arbeten, en tryggad välfärd och känner tillit till varandra. För det behöver inte vara så här. Det finns politiska lösningar, men det krävs politisk vilja för att genomföra dem.
Efter talet blir lyckan enorm över att flera organisationer som jobbar för migranters mänskliga rättigheter i FN vill använda mitt tal i sitt arbete. Flera personer kommer fram och tackar mig för att jag vågat ta så tydlig ställning i dessa frågor, och påpekar att det är ovanligt att höra liknande tal från europeiska länder. ”Ditt anförande lät snarare som ett G77-tal, som du talade om de rika ländernas ansvar” säger en av delegaterna och skrockar lite. Jag väljer att tolka hans kommentar positivt, för nog vore det bra om länder skulle försöka ha mänsklighetens intresse i fokus, istället för enbart sina nationella intressen. Samma glädje infinner sig några veckor senare när FN:s specialrapportör för migranters mänskliga rättigheter talar om i stort sett samma politiska krav som jag lyft i mitt tal.
Så tar förhandlingarna så smått fart. De kallas ”informals” och hålls bakom stängda dörrar, vilket innebär att jag inte får sprida ländernas uttalanden eller ställningstaganden runt förhandlingsborden (trots att det finns gott om bestörtande kommentarer som jag väldigt gärna skulle twittra om). Eftersom jag representerar Sverige får jag också bita mig själv i tungan emellanåt. Jag väljer till exempel att undvika diskussioner med representanter från vissa auktoritära regimer, såsom Syrien och Iran, eftersom jag förutspår att det skulle bli svårt att inte ifrågasätta hur dessa länders företrädare kan leva med sig själva.
Vid sidan av förhandlingarna äger en mängd spännande event rum både på FN och på olika organisationer runt högkvarteret. Jag får chansen att höra många inspirerande företrädare och forskare tala om sexuellt våld i väpnade konflikter, kränkningar av barns rättigheter, barnäktenskap, våld mot kvinnor, situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran, vattensäkerhet och migranters mänskliga rättigheter. Det är knappast en överdrift att säga att huvudet är sprängfullt av nya intryck och ny kunskap varje kväll när det är dags att lägga sig efter en lång arbetsdag. Det finns inte heller någon tid att reflektera över allt som händer varje dag, för schemat är så hektiskt att man alltid är på språng och sällan hinner stanna upp ens för en sekund. nbsp;
Många frågar mig hur jag ser på FN efter dessa intensiva veckor i New York. Det är en svår fråga, särskilt då bilden av FN blir mer nyanserad när man fått se hur arbetet fungerar inifrån. Å ena sidan är FN som institution otroligt svag och odemokratisk eftersom vissa länder som historiskt sett har haft mer inflytande har betydligt mer makt än andra. Det kommer att krävas omfattande reformer av FN för att göra det möjligt att fatta svåra beslut om dagens stora utmaningar, inte minst vad gäller klimatförändringarna. Genom att både demokratisera och stärka FN skulle förhandlingarna kunna bli mer effektiva och besluten mer legitima. FN behöver också sanktionsmöjligheter, verktyg för att se till att länder följer de åtaganden de kommit överens om. Å andra sidan häpnas man av de faktiska framsteg som gjorts, och av att länder med så olika förutsättningar och politiska motiv överhuvudtaget kan samlas kring förhandlingsbordet och faktiskt enas om många frågor. Många resolutioner och överenskommelser som man tagit genom historien om till exempel de mänskliga rättigheterna och om kvinnors rättigheter är också förvånansvärt progressiva. Problemet är att de inte efterföljs.
När jag lämnar FN för att resa tillbaka hem till Uppsala är känslorna kluvna. Frustrerad över hur världens ledare väljer att stå tillbaka från sitt gemensamma ansvar och överlåta åt framtida generationer att ta konsekvenserna för dagens ohållbara samhällen. Inspirerad av alla kunniga och engagerade människor som arbetar för en bättre värld, ett ord och en mening i taget. Otillfredsställd med hur ungdomsdeltagandet i FN fungerar, och med hur många människor som tillhör utsatta grupper helt saknar en röst i beslutsfattandet, trots att besluten ofta rör just dem och deras framtid.
Men framförallt är jag ivrig att komma hem för att fortsätta prata om internationell politik i Sverige och om vikten att organisera sig politiskt. Vi får aldrig stå passiva och ta demokratin för given. Det är när vi står vid sidan av med armarna i kors som demokratins motståndare vinner mark. Det är när vi slutar kämpa för alla människors lika värde som rasismen och högerextremismen skördar nya offer. Världen är föränderlig och lösningarna finns, men vi är inte tillräckligt många som ställer krav på politiken att hitta lösningar lokalt, nationellt och internationellt. Vårt första steg för positiv förändring börjar här i Uppsala, med dig som tar steget att organisera dig för det du brinner för.