Bland anställningsbara humanister i Edinburgh
Den blå bussen stannar nere på Waverley Bridge. Det är dags att stiga av. På ena sidan försvinner ramperna ner till Waverley Station. På andra sidan sträcker sig en grön dalgång där en välordnad park ramar in delar av stationens bangård. Edinburgh är mycket kuperat och att stå nere i stadens gräs- och spårprydda gatt ger en nästan bara möjlighet att gå uppför. Fasader med torn, valv och trappor i grått klär den branta sluttningen som utgör de första kvarteren av Old Town. Det ser ut som att de klänger sig fast på klippan som reser sig ur den lummiga grönskan. På andra sidan dalen ligger New Town som trots sitt namn inte är särskilt ny, med sina shoppingkvarter och långa raka gator.
En vanlig bild av Skottland är höglänt natur där det kryllar av kiltar, whisky, säckpipor och gamla borgar. Kanske ligger det något i det, i Edinburgh kan man alltid hitta en kiltbestyckad säckpipespelare som blåser en snutt för turisterna. Men det är inte allt. Detta land, som var för vilt för romarna att erövra, har en rik tradition av filosofi, litteratur och vetenskap och det är därför jag är här. Ett generöst Erasmus-utbyte har gett mig möjligheten att under en termin studera filosofi vid University of Edinburgh.
Om man funderar på Sveriges bidrag till filosofins historia så måste den mest signifikanta händelsen vara att Descartes dog i lunginflammation i Stockholm år 1650, vilket inte är mycket att ståta med. Skottland däremot, har till och med tillskrivits en egen upplysningstid tack vare sin framstående roll inom humaniora, filosofi och naturvetenskap under 1700-talet. Att få åka till ett land med en sådan tradition i renässans-tänkaren Erasmus namn är förstås väldigt trevligt för en vetgirig.
Den intellektuella sidan av Skottlands historia syns tydligt i stadsbilden. Ett av de mest påtagliga exemplen står strax bredvid Waverley Bridge åt New Town-hållet. Som ett spetsbroderi i hårdaste sten reser Scott Monument sina gotiska bågar mot en gråsuddig himmel. Under den över 60 meter höga konstruktionen, som ser ut som spiran på ett kyrktorn, sitter författare Sir Walter Scott staty, skyddad från regnet som faller så ofta. Till fots kan man välja en av de trånga långa trapporna för att ta sig upp till Royal Mile. Det kullerstenstäckta band av gator leder från Edinburgh Castle uppe på Castle Rock ner till Holyrood Palace, som är ett av den brittiska kungafamiljens officiella residens. Turister och gatuartister tar upp plats och risken för säckpipa är hög. Här står statyer resta över filosofer som David Hume och Adam Smith och här ligger även St Giles Cathedral i sin tysta pondus.
Att studera humaniora här skiljer sig från hur det är i Sverige. Monumenten över tänkarna känns som mer än minnesmärken eftersom deras arbete fortfarande ger dem auktoritet. I Sverige måste humaniststudenten lära sig svara på frågan vad han eller hon ska bli eller varför man ska studera något som inte direkt leder till avkastning. Sällan får man samma fråga här, även om den förstås förekommer. Det goda mottagandet är naturligtvis välkommet, men gör också att den svenska inställningen blir svårare att förstå. I Sverige handlar debatten, eller kanske problemet, ofta om anställningsbarhet – vilket konstigt nog inte ges av alla utbildningar. Här i Storbritannien är synen på en examen annorlunda, oavsett ämne. Avslutade universitetsstudier bevisar att man klarar av att lösa problem och få saker gjorda. Här värderas också de humanistiska disciplinerna högre, så plötsligt är man ha mycket att göra med hur samhället ser på det ämne man valt att utbilda sig i. Utanför Sveriges gränser har man inte glömt värdet av klassisk bildning. Även om Svenskt näringslivs rapport från 2011, ”Konsten att strula till ett liv”, som föreslog att humaniststudenter inte skulle ha samma rätt till studiemedel generellt avfärdades som dumheter, speglar den ändå den svenska synen på vad de sociala och estetiska vetenskaperna är värda – det vill säga märkligt lite. Sverige är ett land som åtminstone förr representerade jämställdhetens och demokratins avantgarde. I en sådan stat borde de ämnen som ägnar sig åt att förklara hur och varför människor interagerar och kommunicerar och vilka moraliska grunder det finns för att försvara dessa system vara värdefulla. För att inte tala om vad sådana ämnen borde ha för värde när kommunikation och övervakning har blivit både stora industrier och en så stor del av samhället. nbsp;
Nu börjar det regna. Närmaste vägen till universitetet är via Gorge IV Bridge. I Edinburgh kan det vara svårt att veta om en bro ser ut som en gata eller tvärtom. Skälet är att den gamla delen av staden är byggd i så många nivåer att det som en gång var gatuplan i vissa byggnader har blivit en andra eller tredje källare. En av Edinburghs populära turistaktioner är just den mystiska labyrint av källare och gångar som tjänade som en helt egen stadsdel för de fattiga och utstötta i gamla tider. Gorge IV Bridge spänner bland annat över Cowgate, när den inte beter sig som en vanlig gata. Där nere, flera våningar under mig, finns en kyrka och en nattetid myllrande bargata som slutar vid stadens gamla galgbacke på Grassmarket. På brogatan ligger också det numera berömda cafét The Elephant House inneslutet i en rödmålad ram med guldbokstäver. Här ska J.K. Rowling ha suttit och arbetat med sina Harry Potter-böcker med universitetets vackra äldre byggnader som förlaga till Hogwarts.
På samma gata ligger ingången till Greyfriars Kirkyard. Kyrkogården gömmer sig bakom höga murar och fasader och har rykte om sig att vara hemsökt. Även Edinburghs gravplatser har sina band till både vetenskapshistoria och litteratur. Under den moderna medicinens barndom krävdes färska, oförstörda lik för anatomiska studier. Efterfrågan gjorde de nyss jordfästa till enkla byten, så murarna kring kyrkogårdarna byggdes högre. Det finns otäcka historier om hur vetenskapsmän betalade ”body-snatchers” bra för döda kroppar. Edinburgh och stadens obduktionsteatrar och vetenskapsmän ska ha tjänat som inspiration till Robert Louis Stevensons ”The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde”.
En silvergrå ekorre springer orädd förbi framför mig och försvinner in ett buskage som skiljer torget från trottoaren. Det finns massor av ekorrar i Edinburgh och de lever mest på vad de kan hitta i soptunnor. Framför mig fyller Bristol Square utrymmet mellan gamla och nya universitetsbyggnader. Stenläggningen blänker i ett blygsamt solljus – det har slutat regna. Om jag fortsätter ner på Charles Street kommer jag till biblioteket och sedan till The Meadows enorma gräsmattor och alléer. Förutom att Charles Darwin började sina studier här och de redan nämnda filosofernas närvaro vid universitetet har University of Edinburgh producerat 15 nobelpristagare och sägs vara ett av de trettio bästa universiteten i världen. Nivån på undervisningen och diskussionerna är hög och jag har aldrig behövt slita som här för att klara av mina studier. Det måste också vara en av anledningarna till att humaniora inte har någon status i Sverige. Om kraven var högre skulle statusen rimligen öka och kanske också anställningsbarheten.
Men det får jag tänka på när jag kommer hem till Uppsala. Nu finns det uppsatser som ska skrivas och i kväll ska jag och mina tyska rumskompisar på puben. En termin är ju inte så lång, så man får ta vara på den tid man får.
Erasmus av Rotterdam var humanist och teolog, verksam från slutet på 1400-talet till början av 1500-talet.
Den skotska upplysningen – En period i Skottland under 1700-talet som kännetecknas av den humanistiska och rationella syn på vetenskap och politik som var dominant vid de stora skotska universiteten.
Edinburgh – Skottlands huvudstad. Över 400 000 invånare.
Erasmus är ett EU-baserat utbytesprogram som Uppsala universitet är anslutet till. Ansökan hanteras av Internationella kansliet.