Uppsalakurder mot kemiska vapen

Medlemmarna känner eller är bekanta med varandra sedan innan – ofta från föreningslivet.
– De flesta kurder jag känner i Uppsala är från olika föreningar, berättar Volkan Yesil, som går sista terminen på juristprogrammet. Själv är han född och uppvuxen i Sverige, men den kurdiska identiteten är viktig.
– Man känner en samhörighet, även om man inte har blodsband till alla. Därför är det min fråga också, säger han och får medhåll av alla de andra i rummet.

Gruppens namn har diskuterats fram och tillbaka, berättar Mehvan Gara, initiativtagare till Bonîsêv.
– De kemiska gaserna man använde under massakern i Halabja doftar som äpple. Först tänkte vi därför Sêv, äpple på kurdiska. Sedan blev det Bonî Sêv, som betyder doften av äpple.

Ceremonin i domkyrkan ska uppmärksamma det som hände då – i Irak på 1980-talet när Saddam Husseins regim dödade eller drev på flykt stora delar av landets kurdiska befolkning (se faktaruta). Men det ska också bli någonting mer: gruppen vill se framåt, snarare än tillbaka.
– På förra årets ceremoni visades en film som fick alla att gråta. I år ska det vara ”okej, det här har hänt, men livet fortsätter”, säger Shwan Kareem.
Mehvan Gara stämmer in:
– Vi har sörjt i 25 år nu, det räcker. Det är inte synd om oss.

Förutom fokus på framtiden kommer kvällen att skilja sig från tidigare minnesceremonier som de har tagit del av och ibland varit med och arrangerat, berättar gruppen. Årets arrangemang är till exempel lättillgängligt för icke-kurder.
– Förra året var det på Slottsbiografen. 90 procent av besökarna var kurder och filmvisningen och talen var på kurdiska. I år är det svenska som gäller, säger Shwan Kareem.
– På det här sättet kan vi nå ut till många fler, säger Farkhonda Aspari, som nyligen tagit examen från juristprogrammet på Uppsala universitet. Hon är imponerad över gruppens engagemang och allt som hittills åstadkommits.
– Jag tror folk kommer att gå ifrån ceremonin nöjda.

Den miljökatastrof som följer på användningen av kemiska vapen kommer också tas upp.
– Att förstöra allt är hela tanken bakom en kemisk attack – man dödar inte bara människorna som är där just då utan förstör marken, vattnet, djuren, träden och frukten för många år framöver så att ingen kan bo där, säger Emin Maskan.
– Vi har bjudit in miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin för att säga någonting om den biten, säger Mehvan Gara.

Just nu har de fullt upp med förberedelserna inför ceremonin – samordna inbokade talare, teatergrupper, artister, tv-team som ska sända … Men när 16/3 är över kommer gruppen ta sig an nya områden.
– Vi kommer att dela upp oss. Några ska titta på just miljöaspekterna, andra på till exempel den juridiska biten. Kanske att vi en dag också kan åka dit, till Halabja, säger Mehvan Gara.

Bonî Sêv som grupp ska inte begränsa sig till personer med kurdiska rötter eller till kurdiska frågor – arbetet är riktat mot kemiska vapen i stort.
– Vi vill starta relationer mellan länder som drabbats och se hur de har gått vidare. Vissa har ju utvecklats enormt – som Vietnam och Sydkorea, säger Mehvan Gara och frågar sig:
– Vad kan vi lära av dem? Hur kan vi gå vidare?
En viktig del i det framtida arbetet kommer att vara informationsspridning. Idag pratas det för lite, är de överens om.
– Ändå är det här en väldigt stor händelse, inte bara ur ett kurdiskt perspektiv, säger Mehvan Gara.

På universitetet upplever de att frågan om kurders situation och historia får ett alltför litet utrymme.
– På en kurs i folkmordens historia på Örebros universitet fanns bland all kurslitteratur ett stycke i en bok som nämnde Saddams anfallskampanj. Vi var några som var kritiska mot det då, säger Kawe Khezri som läser statsvetenskap vid Uppsala universitet.
– En i min korridor som pluggar till historielärare hade inte heller någon koll. De hade inte tagit upp det, säger Vedjin Salim, som själv läser apotekarprogrammet.

När frågan väl tas upp är det under mycket specifika omständigheter, menar Mehvan Gara:
– Det är alltid för att en kurd tagit upp det, eller om läraren eller föreläsaren själv är kurd eller vän till en.
Att de över huvud taget sitter här ser de som ett tecken på att det finns för lite kunskap om saken idag:
– Om det tagits upp i skolorna och på universiteten, om det funnits tillräcklig information – då hade inte den här frustrationen funnits, säger Volkan Yesil.

Intresse verkar absolut inte saknas, menar de. Responsen när de berättat om projektet och när de bjudit in olika föreläsare har varit bra.
– Vi har bara stött på positiva reaktioner, säger Vedjin Salim.
– Gustav Fridolin tackade ja direkt, precis som författaren Olof G. Tandberg, säger Emin Maskan.
– Den enda som tackat nej är Darin, konstaterar Volkan Yesil.
Popsångaren Darin Zanyar?
– Ja, hans familj kommer dessutom från Halabja, så det är synd – men han ska delta i en liknande ceremoni i Stockholm den dagen.

Volkan Yesil hoppas att studenter dyker upp i domkyrkan.
– Många är intresserade av den här typen av frågor men har inte kunskapen. Och någon som är där kanske drar igång något: som folkpartisten Fredrik Malm – hans engagemang i den kurdiska frågan kom av att en lärare tilldelat honom ett uppsatsämne i gymnasiet. Om någon på ceremonin blir inspirerad att engagera sig så är det värt det.