Jag är 132

Under förra årets Mexikanska presidentvalskampanj hände något oväntat. Den ledande kandidaten möttes av stora protester på ett av Mexico Citys universitet. Att studenter protesterar är inget ovanligt. Det finns en tradition av starka studentrörelser i staden – 1999, 1986 och inte minst 1968 då demonstrerande studenter möttes av paramilitär och den mexikanska armén i Tlatelolco, Mexico City. Resultatet: Omkring 200 döda enligt vissa källor, den officiella siffran var 20 omkomna. ”Dos de octubre no se olvida” – den andra oktober glöms inte bort, med syfte på det som hände 1968, är fortfarande ett vanligt slagord under demonstrationer och på väggarna i Mexiko.

Det som däremot förvånade de allra flesta var att det var på ett privatägt universitet – Iberoamericana, eller bara Ibero som det kallas – som förra årets protester startade. Ibero är ett prestigefyllt universitet. Hit skickar föräldrarna sina barn som inte vill ska blandas med ungdomar från de lägre samhällsklasserna på de allmänna universiteten, och som inte heller önskar se dem inblandade i studentpolitik. Men när presidentkandidaten Enrique Peña Nieto från Partido Revolucionario Institucional kom dit den 11 maj i fjol för att tala, möttes han av upprörda studenter, burop och slagord. Budskapet var tydligt: Vi vill inte ha dig här. Den blivande presidenten blev tvungen att gömma sig på toaletten för att komma undan.
– Alla frågade sig hur det kunde hända på Ibero, säger Valeria Hamel, 23-årig juridikstudent vid ett annat av Mexico Citys privata universitet, Instituto Tecnológico Autónomo de México, ITAM.

När Enrique Peña Nieto väl lyckats ta sig ut från universitetet började han och hans kollegor vad Valeria Hamel beskriver som en smutskastningskampanj. I medierna framställdes det som att de protesterande på Ibero inte alls studerade där utan var ”porros”, infiltratörer, betalda av Peña Nietos rivaler. De som varit där visste vad som hänt, och snart släpptes en video på youtube där studenter hävdade att de deltagit i protesten, samtidigt som de visade upp sina studentkort som bevis. Totalt deltog 131 personer i videon, men protesten var betydligt större. Många som inte varit där sympatiserade också med manifestationen. Kort därefter föddes hashtaggen YoSoy132 – Jag är nummer 132.
– Vi hade tröttnat, både på regeringen och på presidentkandidaten, men också på hur det hela framställdes i media, säger Valeria Hamel, som numera är talesperson för organisationen Yo Soy 132 på ITAM.
Twittertråden var början på något stort.
– Det var imponerande. Alla universitet trädde fram för att stödja dem, säger Valeria Hamel.

Inom några veckor spred sig protesterna. Från ITAM organiserades en protestmarsch till det närliggande kontoret för tv-kanalen Televisa, samtidigt som en liknande marsch organiserades från Ibero.
– Vi gjorde det med ganska små medel, vi var inte vana vid att arrangera sådana saker, men det kom massor med folk, säger Valeria Hamel.
Av universitetets 3 000 studenter gissar hon att omkring 800 deltog i protesten, trots att det var en fredag och studenterna egentligen inte behövde komma till universitetet. Hon kallar både den och de efterföljande marscherna för ”fantastiska”. Studenter som aldrig medverkat i protester eller varit del av en större organisation deltog.
– Det var det finaste i världen. Jag hade varit med i liknande organisationer tidigare, men mina snobbiga kursare kom också och de gick sida vid sida med studenterna från de statliga universiteten. Alla fördomar bröts. Det var en fantastisk dynamik.

Under våren och sommaren 2012 växte rörelsen – när den var som störst fanns 180 lokala enheter över hela landet. Det som till att börja med var en rörelse för och av studenter engagerade även andra.
– Allt det som vi tyckte var orätt i samhället gjorde vi till en del av vår kamp, säger Valeria Hamel.
Fast det, menar hon, är också en av organisationens svagheter.
– Det gjorde att vi tappade fokus.
Dessutom, säger hon, hade de alldeles för stora egon från början.
– Vi tänkte att vi är unga, att vi kan göra vad vi vill. Det visade sig att det inte var så lätt som vi trott att få till en förändring.
Enrique Peña Nieto vann trots allt presidentvalet, även om berättelserna om valfusk är många. När han övertog presidentposten den 1 december 2012 var Valeria Hamel en av dem som kallade till demonstrationer.
– Vi visste redan att han skulle bli president, men att se honom inta posten… det kändes olustigt.
Hon berättar hur ett enormt metallstaket byggdes upp kring kongresshuset veckan innan Enrique Peña Nieto skulle tillträda.
– ’Vem är han rädd för?’ frågade vi oss. Det var väldigt provocerande, som att de sa ”här fattar vi besluten, ni får gå någon annanstans”. nbsp;

Valeria Hamel och hennes kompanjoner i Yo Soy 132 organiserade vad hon kallar för en konstnärlig protest.
– Det var väldigt fint. Till en början gick det lugnt till, men sen började det bli våldsamt. Vi blev tvungna att täcka munnarna med vinäger mot tårgasen. Vi fortsatte framåt men snart fastnade vi mellan våldsamma demonstranter och polisen som sköt med gummikulor från en gångbro.
Yo Soy 132 är en uttalat fredlig organisation, men de var inte de enda som hade kallat till protester den här dagen. Valeria Hamel berättar att luften runt omkring henne var full av rök, hur de inte kunde ta sig därifrån och hur hon dessutom kände sig ansvarig för de övriga eftersom hon var en av dem som uppmanat dem att komma dit.
– Vi ville inte börja någonting för vi visste att de skulle besvara det. Jag tror inte heller att mer våld är en lösning på våld, säger hon.

Polisen kastade stenar och gas, demonstranterna molotovcocktails. En man som skadades av en gummikula precis i närheten av Valeria Hamel och hennes kollegor ligger fortfarande i koma idag.
– Jag hade aldrig känt våldet så nära inpå kroppen tidigare, säger hon, och berättar om mardrömmar i flera veckor efteråt.
Till slut lyckades de ta sig vidare, men kom inte in på torget, Zócalon, i Mexico Citys centrum. Så här i efterhand är hon tacksam för det – drygt 100 personer arresterades där under protesterna.
– Någonting hände, en ängel däruppe hjälpte oss, säger hon.

Rörelsen Yo Soy 132 är inte längre lika stark som den var förra sommaren. När talespersonerna från de lokala enheterna samlas för nationella möten brukar omkring 50 personer delta. Valeria Hamel säger att organisationen är inne i en period av eftertanke och reflektion.
– Sen får vi se vart vi fortsätter under våren.
För Valeria Hamels del är den viktigaste frågan – en fråga som alltid varit central och som hon hoppas att organisationen ska fokusera på framöver – att bryta det mediemonopol som råder i Mexiko.
– Om befolkningen inte får information om vad som händer så kommer det aldrig bli någon förändring, säger hon.