Valborg på bortaplan

Hans röst är ivrig i telefonluren: ”Vad håller du på med? Är du ingen riktig lundabo?”.
Jag tänker en sekund sedan svarar jag ”nej”.
Klockan är halv två på kvalborg och jag står och lagar lunch i min tillfälliga etta i södra Lund. Min kompis Joakim sitter redan i bara t-shirt på en solig innergård och dricker öl. Sju timmar norrut där jag mentalt fortfarande befinner mig är det bara sju grader. ”Jag kommer. Snart”, säger jag. Och så lägger vi på.

Ingen kan ha undgått rivaliteten mellan de båda studentstäderna. I Uppsala och Lund finns Sveriges två äldsta och mest traditionstyngda universitet. Och de jämförs hela tiden. Under hashtaggen lundvsuppsala på instagram hittar man massor av bilder där invånarna i respektive stad försöker bevisa att de minsann har det exakt hur bra som helst.

Jag har aldrig riktigt dragits med i den där rivaliteten. Pol kand-studenten i mig vill bara hitta en diplomatisk lösning på problemet. Kan inte alla inse att städerna är väldigt lika? Lund är bara en lite skitigare och stökigare version av Uppsala, i Lund går man på nation i en källare istället för i en balsal. På något sätt framstår den som festivalversionen av Uppsala.

Men när valborg, den största av de stora studentikosa högtiderna, infaller kan jag inte låta bli att dras med i diskussionen om vilken stad som egentligen är Studentstaden med stort S. Jag bestämmer mig för att undersöka saken.

Att Lund är den mindre av de båda städerna står klart. Min kvalborg börjar tio minuters cykeltur från centrala Lund; det vill säga mitt ute i ingenstans. Där har mina kompisar istället för att plugga till jobbiga civilingenjörstentor lagt fyrahundra timmar på att gräva fram en bana med hopp och ramper som de cyklar runt på. Jag sitter i gräset och tittar på när de andra försöker att ta sig runt utan att slå ihjäl sig.

Vi följer upp cyklandet med en liten mellanfest i centrala Lund på sisådär fyrtioåtta personer och sedan är det dags att gå till Kvalborgsutestället vi bestämt oss för. Där tvingas jag ta tillbaka allt jag sagt om att Lund är festivalversionen av Uppsala. Culture Club på Kulturen i Lundagård är loungemusik, rosévin, backslick och rosarandiga skjortor överallt. Det är ett dansgolv där det inte går att dansa så jag går fram till den kreddiga dj:n för att önska Robyns nya låt eller möjligen lite gammal hederlig Håkan Hellström. Väl framme stänger jag munnen lika snabbt som jag öppnat den, dj:ns blick mot mig säger nämligen allt. Han är definitivt inte en kille som spelar dansvänliga låtar att sjunga med i. På något vis lyckas jag anamma min inre schtekare med bankirdrömmar för jag blir kvar ända tills klockan tre, då min röst för länge sedan har gett upp av allt minglande.

Klockan ringer halv åtta nästa morgon, det är dags för champagnefrukost innan Stadsparken där vi ska fira med 28 000 andra människor. Hög musik, picknickfiltar och dans i en enda röra. Vid tretiden på eftermiddagen får jag nog, jag orkar inte stå emot feber, ont i halsen och hosta som jag dragit på mig och säger till mina kompisar att jag ska ”hem och vila en timme”. Jag vaknar klockan kvart över nio och vill mest av allt somna om men inser att min kvasivetenskapliga undersökning inte kan sluta här. Bestämmer mig för att undersöka nattamaten och går förbi Lundafalafel. Där köper jag en rejäl falafel med fetaost för trettio kronor som smakar himmelskt. Rosa Panterns dyra kebab känns som ett skämt i jämförelse.

Efter måltiden hamnar jag på en hemskt stökig hemmafest i en fantastisk takvåning med blinkande ljus och stora högtalare. Värden ser uppgiven ut, han har för längesedan gett upp tanken på att veta namnet på de som sitter i hans soffa men när någon spiller en drink för tredje gången i en länsstol som enligt uppgift är värd 60 000 får han nog och slänger ut oss på gatan.

En liten tapper skara väljer att inte gå hem och vi promenerar till ett korridorskök där det är efterfest. Precis som korridorsefterfesterna i Uppsala är den här festen sådär så jag tackar för mig och för en väldigt trevlig valborg och promenerar hem vid fyrasnåret.

Där och då inser jag att det är just detta som gör det så fantastiskt att få bo i vilken studentstad som helst. För studenter är människor som har energi och tid att få saker att hända. De är människor som vill spontanfesta klockan fyra en måndagsnatt, som glatt lägger ner en månads heltidsarbete på att lära sig sångtexter och som är tillräckligt galna för att slänga sig ner för en iskall fors. Det är studenterna som gör det fantastisk att fira valborg. Och de finns i både Lund och Uppsala.