I takt med traditionen

Hela scenen i V-Dalas stora festsal är full med musiker. Spelmanslaget står i täta rader med sina fioler, nyckelharpor och klarinetter och svänger med i takten. Nere i salen rör sig dansande par i en stor cirkel. En och annan vithårig person syns ibland dem, men de flesta är i 20- och 30-års-åldern. På studentspelmanslagets evenemang brukar Uppsalas unga folkmusikenutiaster samlas.

Svensk folkmusik bygger på en lång tradition som går tillbaka till tiden innan det moderna samhället. Visor från olika delar av Sverige spreds oftast på gehör, därför förekommer de i olika varianter och ursprungskompositören är ofta okänd. Folkmusiken lever dock vidare och inte bara de gamla låtarna spelas utan det skrivs hela tiden nya – inspirerade av den anrika genren.

Även bland unga vuxna i Uppsala är folkmusiken levande. Tilda Segerberg pluggar statsvetenskap och är ordförande i V-Dalas spelmanslag. Hon hittade till folkmusiken för fyra år sedan. Som tonåring spelade hon klassisk fiol på musikskola. Efter att hon hade tagit studenten sökte hon efter ”fiol” på folkhögskola.nu och hittade till Malung, där hon gick folkmusikutbildningen i ett år – och fastnade för genren.
– Jag tycker om att det är väldigt socialt. Det handlar mycket om att spela tillsammans. Att spela klassisk musik var väldigt notbundet, men i folkmusiken kan man träffa någon på en stämma och spontant spela en låt tillsammans. Och sen dansar man kanske lite och fikar, och om det är en sommarstämma kan man sitta vid sitt tält och ta en öl. Jag gillar hela världen kring folkmusiken.

Sedan hösten 2012 spelar Tilda i spelmanslaget. Lite över 60 personer är med, de flesta studenter. Många fioler hörs, liksom gitarrer, nyckelharpor, mandoliner, olika blåsinstrument, en trumma och en mongolisk hästfiol. Varje torsdagskväll repar spelmanslaget och efter fikat brukar en del stanna kvar och jamma och dansa, inte sällan fram till klockan tolv. Många känner varandra väl, säger Tilda.
nbsp;– Det är många som bor tillsammans eller umgås väldigt mycket.

Laget uppträder på sina konsert- och danskvällar på V-Dala, på examensspelningar och nationssittningar, på julfester och under sommaren på stämmor och festivaler runtom i landet. De gör även en stor utlandsresa en gång om året. I våras var de i Strasbourg och träffade franska folkmusiker, åren dessförinnan var de på Irland, i Norge och Tyskland.
– Jag träffade många folkmusiker från Trondheim på Linköpingsfestivalen i år, berättar Tilda. Folkmusiken är en ganska liten värld, en träffar alltid bekanta. Och så tycker jag om att många olika åldrar blandas, det kan vara barnfamiljer och ungdomar på samma event och alla tycker det är roligt.

Dans är en annan stor gren inom folkmusiken. Studenternas folkdansförening Philochoros i Uppsala bildades 1880. Här dansas det pardans som polska, schottis och vals. Inte heller i Philochoros finns det någon åldersgräns och många gamla medlemmar är kvar, men föreningen är främst till för studenter. Det anordnas nybörjarkurser, övningskvällar och konserter där det dansas till livemusik kvällarna ut.

Maria Adefjord är ordförande i Philochoros. Hon tycker att föreningen långa tradition märks mest under de så kallade lekstugorna, där det till exempel alltid dansas kadriljer efter maten, speciella dansturer i en slags formation. Maria är medlem sedan 2001 då hon började plugga. Idag jobbar hon som ingenjör och älskar fortfarande folkdansen, som har funnits med henne hela livet.
– Mina föräldrar dansade folkdans. Jag tycker folkmusik är härligt att lyssna på och framför allt att dansa till. Pardans är ju väldigt socialt, man kommer nära den man dansar med.

I pardans är det traditionellt herren som för och damen som följer. Detta har förändrats mycket bara under de senaste åren, säger Maria.
– Det är ju alltid överskott på tjejer på danskurserna. När jag började 2001 var det så att hade man ingen kavaljer att dansa med så stod man och tittade på, och efter en dans fick man byta in sig.

Idag pratar dansledarna på kursen om ”förare” och ”följare” och alla dansar med alla. Maria kopplar det till förändringarna i samhället.
– Striden mot könsroller har färgat av sig i dansen.

Diskussioner inom Philochoros kretsar dock mer om hur en viss dans ska dansas, berättar Maria.
– Vissa tycker att en schottis från Dalarna ska dansas strikt på ett visst sätt, medan andra tycker att det inte spelar någon roll om jag sätter ner lilltån eller stortån först så länge jag får flyt i dansen.

Folkmusik och dess traditioner har de senaste åren även diskuterats i ett större sammanhang. Sara Parkman är folkmusiker i Stockholm och vill visa att folkmusik bygger på en tradition som hela tiden utvecklas. För fyra år sedan, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen för första gången, var hon med och startade nätverket Folkmusiker mot Främlingsfientlighet.
– Sverigedemokraterna använder folkmusiken för att förstärka det de tycker är typiskt svenskt och för att driva en nationalistisk kulturpolitik, säger hon.

Runtom hela landet höll folkmusiker i manifestationer, skrev debattartiklar och nådde mycket medial uppmärksamhet. Även inför valet i år anordnade nätverket en rad aktioner. Några reste till Almedalen och spelade protestpolska under Sverigedemokraternas dag, några samarbetade med romska gatumusiker och spelade på olika demonstrationer.
– Vi som utövar svensk folkkultur har rätten att bestämma vad det är, säger Sara Parkman.

Folkmusiker mot Främlingsfientlighet publicerade ett manifest som går ut på att svensk folkkultur inte får ställas mot mångfald, att alla ska komma till tals i kulturdebatten och att definitionen av svensk folkkultur ska vidgas: ”Den allmänna synen på svensk folkkultur är och har länge varit förlegad och kan sammanfattas till en museal och nationalromantisk midsommarkultur. Vi vill lyfta fram att svensk folkkultur är en föränderlig tradition som rymmer likväl amatörer som proffs, bevarare som förnyare.”

Sara Parkman upplever att detta är en grundinställning som finns i hela folkmusikvärlden.
– Jag kan inte tala för alla, men det finns verkligen en aktiv diskussion.

Hon tycker att folkmusiken kan bidra till ett mindre främlingsfientligt klimat.
– Genom musiken möter du en annan människa, och har du gjort det så är det svårt att inte tycka om den, säger hon. De flesta folkmusiker spelar tillsammans med människor med olika bakgrund. Som musiker vill du alltid hitta nya ingångar och influenser.

Hon tycker det är viktig att avgränsa tradition från nation.
– Nation är någonting som är konstruerat och uppsätter gränser. Tradition är band mellan människor som hela tiden byts ut och förändras.

Bland studenter upplever hon inte att folkmusik kopplas till nationalism.
– Det är nog en vanligare fördom att folkmusik är någonting som bara pågår på Skansen.

V-Dalas fulla dansgolv bevisar motsatsen.