”Jag straffade mig själv när jag inte presterade”

Hanna Johansson och Denise Strömquist står på volontärmässan i Blåsenhus och delar ut information om Frisk amp; Fri, riksföreningen mot ätstörningar. Flera intresserade kommer fram.

– Vissa vill ha stöd, men det var också några som sa, ’jag önskar att jag visste att ni fanns när jag var sjuk’, berättar Denise Strömquist, före detta Uppsalastudent och ordförande i Frisk amp; Fri Uppsala.

De kan båda känna igen sig. Bättre stöd i ett tidigt skede kunde ha hjälpt dem att slippa åren med anorexi. För Hanna Johansson började problemen redan på våren i sexan då hon kom in i puberteten och kroppen började förändras.

– Jag har alltid varit osäker och rädd för förändringar. Jag var stressad inför att börja på högstadiet och tänkte att nu, nu måste jag bli vuxen. Jag började träna, läsa om vikt i skvallertidningar och titta på ”Du är vad du äter”, berättar Hanna, volontär i Frisk amp; Fri och dietiststudent vid Uppsala universitet.

Hanna åt allt sämre och började springa trots att hon tidigare opererat båda sina hälsenor och inte borde löpträna. Även om hon mådde allt annat än bra fick hon en del positiva kommentarer, bland annat från en lärare som uttryckte ”vad frisk och fräsch du ser ut”. Hennes kompisar anade dock att allt inte stod rätt till och larmade skolsköterskan.

– Jag var så arg, sa att jag aldrig skulle förlåta dem. Idag är det dem jag har att tacka för allt.
Men trots att hennes föräldrar kontaktade en ätstörningsklinik där Hanna fick plats redan under sommaren, skulle det ta flera år innan hon blev frisk. Först placerades hon på en vuxenavdelning där Hanna var ensam tonåring. Därefter hamnade hon på dagvården på barn- och ungdomspsykiatrin – här var fler i hennes ålder, men ”vården” handlade i princip om att ge de drabbade näringsdrycker och lära dem äta tillsammans.

– När man kommit upp i en viss vikt fick man gå därifrån. Jag fick aldrig träffa någon psykolog och fick inga verktyg för att kunna bli frisk.

Vid sjutton års ålder blev Hanna friskförklarad, men det var först när hon flyttade hemifrån, började på folkhögskola och arbetade på sin blygsel som hon på allvar tog steget för att bli frisk.

– Jag bestämde mig, nu ska jag försöka må bra. Jag gick och tog en fika och det var första gången på åtta år. Det var först efter att jag gått där på folkhögskolan ett år som jag kände att jag orkade och vågade leva. Det var synd att jag blev friskförklarad så långt tidigare, för jag var verkligen inte frisk.

Även Denise drabbades i relativt ung ålder. Som högpresterande trettonåring med toppbetyg bytte hon till en ny skola. Det var då problemen började – plötsligt hade hon inga vänner och betygen började sjunka.

– Samtidigt var det någon i min familj som sa att jag hade fått ”puppy fat”, säger Denise och visar genom att nypa sig i kinderna.
Hon kände sig vilsen och otillräcklig. Att svälta sin kropp och träna mycket blev ett sätt att ta kontroll, visa att hon hade ett värde. Det hela blev en ond cirkel.

– Jag försökte prestera mer och mer, och straffade mig själv när jag inte presterade.

Det tog lång tid innan någon upptäckte hennes anorexia. Denise blev expert på att ljuga, ”jag har redan ätit” och människor i hennes närhet vågade inte fråga av rädsla för att göra det hela värre. Det var först när hon blev gravid som 21-åring, och läkaren inte trodde på att hon var 21 som Denise förstod att hon hade problem. nbsp;

– Jag insåg att om jag skulle bli mamma, så behövde jag hjälp. Men det var en lång process och vägen till att bli frisk tog nästan lika lång tid som jag hade varit sjuk.

Denise arbetar idag som personlig tränare. Även Hanna har valt ett område som ligger nära vad hon gått igenom, när hon nu läser andra terminen på dietistprogrammet. Men är man inte rädd för att söka sig till en utbildning där det är mycket fokus på vad och hur man ska äta?

– Nej, just eftersom jag är helt frisk. Innan jag sökte tänkte jag en del på hur klimatet i klassen skulle vara, om folk skulle ha olika dieter, men jag var aldrig orolig för min egen del. Anledningen till att jag sökte dietist är just att jag vill jobba med ätstörningar, säger hon.

Men alla övergångsperioder i livet kan vara känsliga och universitetsmiljön kan innebära problem för vissa.

– Om man är väldigt prestationsinriktad kan det vara jobbigt att komma till ett ställe med höga krav, då är det lätt att halka tillbaka, säger Hanna.

– Ja, det kan lätt bli mycket press. Förutom studierna måste man ju hitta någonstans att bo, skaffa nya vänner och finna sin plats, inflikar Denise. nbsp; nbsp;

I arbetet med Frisk amp; Fri använder de sina egna historier för att hjälpa andra. Föreningen har vuxit det senaste året och utgörs till stor del av volontärer, däribland många studenter med egen erfarenhet. Tillsammans arbetar de med att sprida sund kroppsuppfattning, bygga självkänsla och erbjuda stöd till närstående och drabbade. Huvudbudskapet de försöker förmedla är att man kan bli helt frisk från en ätstörning .

– När jag blev friskförklarad första gången trodde jag att jaha, det är så här det ska vara. Jag kommer alltid att få leva med de här besvären. Jag fick höra att man är som en nykter alkoholist. Men det är inte sant, man kan bli helt frisk, säger Hanna. nbsp;