Dags att sluta med The blame game ?

Ett antal representanter från universitet, studentkårer, lärarfack och skolor har samlats för ett dialogseminarium om lärarförsörjningen i regionen. Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, redogör för de satsningar som regeringen gjort och planerar att göra för att få bukt med problemen med skolan.

– Vi måste komma ifrån ”the blame game”, att det är någon annans fel. I stället är det samarbete som ska lösa detta, säger Helene Hellmark Knutsson.

Det finns en del att göra – PISA-resultaten sjunker och lärarbristen är stor. Sverige kommer vara 60 000 lärare kort år 2019. I ett försök att lösa bristen har regeringen avsatt medel för att skapa fler platser på landets lärarutbildningar. I Uppsala kommer det innebära en ökning med drygt 400 platser. Under seminariet berättar en representant från Mälardalens högskola att man ställt sig kritisk till denna satsning.

– Vi borde i stället ta hand om de som kommer in. Vi har sagt nej till att öka antalet platser, för att vi vill behålla kvaliteten på utbildningen.
Problemet är inte bristen på platser, utan för få sökande och för många avhopp, menar han.

Jag möter upp Viktor Hedman på Blåsenhus där han nu läser till personalvetare. Planen från början var dock att bli lärare. Fröet såddes under gymnasiet där han höll en presentation som fick beröm av läraren.
– Det är kul att lära ut, att hjälpa någon att utvecklas. Jag ville bli samhälls- och spansklärare, säger Viktor Hedman.

Han började på ämneslärarprogrammet hösten 2012, men blev ganska snabbt besviken. I början var det framförallt avsaknaden av didaktik, hur man lär ut, som upprörde. Samhällsvetenskapen lästes tillsammans med pol-kandstudenter och statsvetare, men ingen koppling till läraryrket fanns. Didaktik ska ingå och Viktor påtalade detta redan under termin ett.

– Det var först under termin fyra vi fick ett didaktikliknande moment, det handlade om att vi skulle diskutera om det var moraliskt rätt att röka i en tågkupé eller inte.

Dessa moment blev bara tillägg som krävde extra insatser utöver den ordinarie undervisningen, vilket gjorde att det blev tyngre att läsa till lärare. Viktor kände att han tappade sin framtida yrkesidentitet mer och mer.

– Jag glömde bort att jag läste till lärare eftersom det aldrig pratades om det på lektionerna.
Det var dock inte bara avsaknaden av didaktik som fick honom att tveka. När det är dags för första VFU perioden (praktik), under termin tre får alla som läser till gymnasielärare vara på högstadiet. Viktor, som var väldigt säker på att han ville bli gymnasielärare placerades på ett högstadium i Västerås där han mest användes som extraresurs. Skulle det bli likadant på gymnasiet?

– Min första gymnasiepraktik skulle vara termin sju. Tänk om jag inte skulle gilla det? Det kändes alldeles för osäkert att stanna ytterligare ett och ett halvt år för att få känna på.

Viktor bestämde sig för att hoppa av när det blev klart att han inte kunde kombinera samhällskunskap med spanska, ekonomi, eller psykologi. Vilka ämneskombinationer som är tillåtna beslutas av regeringen och samhällskunskap och spanska finns inte som kombination. Ekonomi tillåts, men det kunde han inte söka som lärarstudent. Psykologi gick inte att läsa i varken Uppsala eller Stockholm. Han tror att många precis som han väljer att hoppa av då man tvingas läsa ämnen man inte är intresserad av.
Viktors främsta invändning mot utbildningen är dock att det tar för lång tid från det att studenterna påtalar felaktigheter till att det blir någon förändring. Han har hållit sig uppdaterad kring vad som hänt på programmet, och säger att han tror att det på många punkter blivit bättre. Men för hans del grusades planerna på att bli lärare redan efter två år. Och han är inte ensam.

– Vi var 30 stycken som började, jag tror det är runt fyra kvar.

En enkätstudie gjord av universitetslektor Carina Carlhed visar att 42 procent av de som antogs till lärarutbildningarna vid Uppsala universitet hösten 2011, inte fanns registrerade vid samma tidpunkt året efter. Den viktigaste anledningen till att studenterna valt att sluta i denna kull var att de kommit på att läraryrket inte var något för dem (37 procent), att man var osäker på vad man ville när man började studierna (34 procent), att man önskade bättre undervisning (21 procent), och att man tyckte att utbildningen höll för låg nivå (13 procent). I slutet av studien problematiseras dock avhoppen genom en jämförelse med andra program. Av de som läste till arkitekt var det 44 procent som inte tog examen, 36 procent bland civilingenjörerna och 27 procent bland juristerna. I diskussionen påpekar Carina Carlhed att avhoppen bland civilingenjörsstudenter är höga i ett tidigt skede precis som på lärarprogrammen, men att det aldrig problematiseras på samma sätt. nbsp;

Elisabet Nihlfors, dekan vid fakulteten för utbildningsvetenskaper är inne på samma spår. Att studenter väljer att byta inriktning eller sluta studera sker på alla utbildningar.

– Är det så fel med alla avhopp när vi vill att det ska komma ut professionella lärare som når höga krav? Avhoppen kan också bero på att det händer andra saker i livet, eller att man inte vill bli lärare – och då ska man inte bli det, säger Elisabet Nihlfors.

Samtidigt påpekar hon att det är viktigt att komma till rätta med alla ”onödiga avhopp”, bland annat genom mer studievägledning och bättre information rörande hur upplägget på de olika lärarutbildningarna ser ut. Elisabet Nihlfors har varit ordförande i den arbetsgrupp som tillsattes av rektor förra hösten för att ta fram förslag på hur rekryteringen till lärarutbildningen kan ökas. I rapporten som släpptes i höstas, nämns bland annat avhoppen, men också mytbildning kring yrket som en punkt Uppsala universitet måste jobba med.

– Skolans uppdrag och läraryrket har varit väldigt ifrågasatt i Sverige under de senaste 25 åren. Det beror på den retorik och politisering vi varit utsatta för. Det är viktigt att vi själva inte fortsätter att odla dessa myter, och att man är varlig med hur man uttrycker sig. nbsp;

Hon menar att det handlar om att betrakta alla studenter som duktiga och samtidigt våga ställa krav. Här ligger också ett stort ansvar på de universitetsanställda. Trots att man är få lärarstudenter i en klass, ska man inte känna sig exkluderad.

– Som universitetslärare måste man påminna sig om att undervisa på ett sådant sätt så att lärarstudenterna känner sig motiverade. En bra föreläsare kan också motivera övriga studenter att inse att läraryrket kan vara ett alternativ för dem.

Nästan alla studenter jag har pratat med klagar på att det är för lite didaktik, hur arbetar ni för att förbättra det?
– Ja, där kan vi bli bättre. Vi har seminarier, där universitetslärare lär av varandra och vi har startat en forskarskola i ämnesdidaktik för universitetslärare där vi anställt sexton doktorander. Vi försöker även hitta andra former, bland annat mentorskap och att nya studenter ska få besöka skolor utanför VFU:n för att tidigt komma ut i olika praktiker.

Hon ställer sig positiv till den satsning som regeringen har gjort. Hur de extra platserna kommer fördelas över de olika utbildningarna är ännu inte klart.

Studenterna är dock tveksamma till att platserna på lärarutbildningarna ska bli fler.

– Det är kul att de vill satsa, men vi tror det hade varit bättre om de hade förbättrat utbildningen, säger Isa Jansson, som läser till ämneslärare och är ordförande i Sektion Lära – den del av Uppsala studentkår som arbetar för lärar- och pedagogikstudenternas intressen.

– Det finns ju en risk att det blir fler som söker till lärare som andrahandsplan. Vad som borde läggas pengar på är att lösa problemen med VFU, säger Saida Kolmie, som läser till högstadielärare på ämneslärarprogrammet och är vice ordförande i Sektion Lära.

I mitten av oktober, då en stor kull ämneslärarstudenter skulle ut på praktik, vägrade två gymnasieskolor ta emot studenter på grund av den höga arbetsbelastningen. Detta fick till följd att flera studenter saknade praktikplats. Problemet löstes i sista stund genom att vissa studenter fick dela upp sin praktik och vara på olika skolor. Saida och Isa menar att detta är ett återkommande problem, vilket kan drabba studenterna negativt i och med att de betygssätts utifrån en tregradig skala under sin VFU.

– Man betygssätts utifrån hur man lyckas skapa relation till eleverna. Det är klart att det blir skillnad om man får vara på olika skolor, eller om man får bedömningsbesök efter att ha haft en klass en vecka, jämfört med om man haft dem i sex, säger Saida Kolmie.
I och med att VFU:n är så pass beroende på var man hamnar och vilken handledare man får, skulle de gärna se mer didaktik i sin utbildning.

Läraryrket är till skillnad från exempelvis civilingenjör ett yrke som de flesta har en åsikt om. Saida som ska jobba på högstadiet menar att det tycks finnas en statusstege där det anses finast att arbeta med de äldsta ungdomarna, på gymnasiet.

– Folk säger: men högstadiet, är det inte där de är som värst? Man tvingas försvara sig och det är tråkigt. Jag brukar vända på frågan, varför ska du bli läkare?

– Jag skulle aldrig fråga någon: ”varför har du valt det?”. Men det är just läraryrket som alla tycks veta så mycket om, vilket förminskar oss som läser. Jag har läst det här i tre år, hur skolan och yrket har utvecklats, hur utbildningen ser ut idag – det har de ingen aning om, inflikar Isa.

Synen på yrket och utbildningen formas i media, men beror också politisering. Varje gång en ny regering tillsätts kommer nya riktlinjer för hur skolan och lärarutbildningen ska förbättras.

– Alla lägger sig i, både på stan och från regeringshåll. Tänk om folk skulle lägga sig i lika mycket på läkarutbildningen – på läkarprogrammet, där ska ni ha tregradig skala på er VFU, skojar Saida.

Jag träffar Anna Boman, ämneslärarstudent i matte och engelska, på Engelska parken där hon sitter och pluggar till en kurs i bedömning. Hon känner igen problematiken som Isa och Saida pratar om. Att folk tycks tro att lärarutbildningen är lätt och att man som lärarstudent läser på elevernas nivå.

– Aha, du ska bli mattelärare, läser man matte E då eller? NEJ, jag läser matte på högskolenivå och statistik tillsammans med ingenjörer, säger Anna Boman.

Hon tror att synen hänger ihop med att läraryrket inte är ”exklusivt”, att det finns överallt. Det är också ett jobb som det är lätt att vikariera i utan utbildning. Men trots dessa fördomar har hon aldrig ångrat sitt utbildningsval. Visst har det varit för lite praktik och didaktik under studietiden, men det intryck hon har fått av sitt framtida yrke har inte ändrat hennes planer.

– VFU:n för mig var betydligt mer positiv än hur den utmålas. Visst slås man av hur mycket annat det är förutom undervisning man måste göra, men när eleverna lämnar sina utvärderingar och skriver, ’det har varit så roligt att lyssna på dig’ – då börjar man typ grina

Anna Boman blir färdig till sommaren och planerar att flytta hem till Skellefteå, kanske kontakta någon gammal lärare för att få en fot in, och börja jobba.

nbsp;– Jag känner mig ganska klar med plugget. Det är klart att det känns jätteläskigt, man får ju höra att det är fördjävligt de första åren men då är det lika bra att börja. Snart har jag gjort fem år som lärare och då kan jag pusta ut. Haha, nej men jag är taggad på att börja jobba, nu vill jag bara bli lärare.