Uppsalas enda lejon, en älg på väg mot frysen och dinosaurier på export

Vi kommer in i magasinet och möts av en stor uppstoppad älg i liggande position. Den väntar på att transporteras till frysen.

– Det är några som lever i denna älg, säger Erica Mejlon museiintendent i zoologi på Evolutionsmuseet.

Hon visar ett litet hål på älgens huvud och en hög med sågspån därunder som vittnar om att det bor skalbaggar, ängrar i djuret.

– För att få bort skadedjuren fryser vi ner djuren en vecka, sedan tinar vi upp dem på en dag. Ängrarna dör inte av tiden i frysen, utan av att upptiningen går för snabbt för att de ska kunna anpassa sig. Men det är lite bökigt att flytta de här djuren eftersom de är stora och tunga, vissa är fyllda med cement och då måste vi ta hjälp av flyttgubbar.

Vi är på Evolutionsmuseet för att hälsa på ”Thunbergs lejon” – det enda lejon som någonsin funnits i Uppsala. Zoologiska utställningen är stängd för renovering, men vi får följa med in i magasinet där han huserat de senaste decennierna. Erica Mejlon leder oss genom hyllmetrar fyllda av skallar, hela djurskelett och uppstoppade djur. En troféjägares dröm, men det luktar lite unket och dammigt av all gammal päls. Efter att ha passerat en samling fladdermusskelett kommer vi fram till det drygt 200 år gamla lejonet.
Det var kung Gustav IV Adolf som skänkte det då levande djuret till Carl Peter Thunberg (Linnés lärjunge och botanist vid universitetet) nbsp; och Uppsala Akademin i oktober 1802. Kunskapen kring lejonskötsel under den här tiden var minst sagt begränsad och han placerades i ett rum på nedre våningen i orangeribyggnaden i Botaniska trädgården. Lejonet trivdes inte och trots att man försökte liva upp honom genom att släppa in levande hönor och kalvar klarade han sig inte speciellt länge.

– Han blev sjuk och dog på Valborgsmässoafton 1803. Och det var ju inte bra att kungens gåva gick och dog, så därför valde man att stoppa upp honom. Men det var innan man förfinat metoden, säger Erica Mejlon.

Uppstoppningen blev sådär. Munnen och tänderna är övermålade med svart färg som börjat krackelera. Manen är klippt i en hockeyfrilla och den halmstoppade kroppen är avlång och rund.

– Han är korvformad, preparatorn hade ju inte sett ett levande lejon och jag tror att han försökte efterlikna de bilder av lejon som finns på heraldiska vapen. De är ofta väldigt långsmala i kroppen.

På en hylla ovanför lejonet syns dock två lodjur som ser värre ut med sina förvridna ansikten och tassar i orimliga poser – och Thunbergs lejon är heller inte i närheten så ommöblerat i ansiktet som det på Gripsholms slott, ett uppstoppat djur så vanställt att det till och med fått en egen fan-page på Facebook.

I källaren förvaras många ”typdjur” (djur som arten beskrivits utifrån) ur Linnés samling. Det är fantastiskt att se de olika metoderna som använts för att bevara arterna. Ovanpå en hylla ligger en stor djuphavsfisk uppstoppad på trä och i ett skåp förvaras hela fiskskinn som limmats på papper. De ser ut som små konstverk man kan tänka sig på väggarna i ett hipsterhem. Även här finns pälsdjur. Erica Mejlon öppnar ett skåp och visar zoologins äldsta daterade föremål. En ekorre med 300 år på nacken, som genomgått fler olika prepareringsmetoder. Den ser ändå förvånansvärt fräsch ut.

– Albino-ekorren från 1696 är avbildad på olika målningar från den här tiden, och den finns också beskriven i några av Linnés böcker. När den dog så gavs den till Thunberg och stoppades i sprit. Men sedan kom man på att sprit var dyrt, så därför tog man av besparingsskäl ut ekorren och torkade den.

Men djur i sprit finns det gott om. I en annan källare visas vi till ett helt rum fyllt med glaskärl i olika storlekar. 5 000 liter sprit ungefär, vilket ställer krav på ventilationen.

– Det spelar ingen roll hur täta kärlen ser ut att vara, spriten dunstar oavsett. Luften måste bytas tre gånger om dagen på grund av brandrisken, säger Erica Meljon.

Här förvaras fåglar, ormar, fiskar, organ – och även en del människofoster. Vissa av dem är färgade så att man tydligare ska kunna se blodkärlen och en av burkarna innehåller siamesiska tvillingfoster. Tidigare visades dessa på Gustavianum, men nu förvaras de i detta magasin sedan universitetet 2013 skärpt regleringen kring utställning av mänskliga kvarlevor. Humanmaterial får fortfarande visas om de är viktiga för en utställning och kontexten tydligt framgår, men det krävs alltid noggranna etiska överväganden. nbsp;

– Det är nbsp; svårt, dessa föremål har ju använts i undervisningen för att studenterna skulle lära sig, vi kan inte slänga dem heller, de är ju en del av vår universitetshistoria, säger Erica Mejlon.

1999 slog man ihop Uppsala universitets naturvetenskapliga museer till Evolutionsmuseet. Förutom zoologen, finns här också paleontologen (fossil och mineralsamling) och botaniken. Idag finns runt fem miljoner föremål i samlingarna – allt förvarat i de olika byggnaderna på Evolutionsbiologiskt centrum. När vi besöker vissa utrymmen som inte visas upp är det som att vara hemma hos en hoarder. Men det finns många fördelar med att förvara allt på samma ställe och inte använda sig av externa magasin.

– Alla dessa saker är ju relaterade till Uppsala universitet och dess historia. Vi har våra föremål, intendenter som håller koll och forskare som arbetar i lokalerna. Om föremålen flyttas ut till magasin kan inte alla träffas och ha utbyte av varandra, det skulle också bli svårare att hålla koll på föremålen, säger museitekniker Monika Myrdal.
nbsp;
Hon visar oss den botaniska delen och herbariet där pressade växter, nbsp; svampar och lavar förvaras. Det blir tydligt att hon har koll när vi frågar efter ”kantarell” och hon 30 sekunder senare lyckats lokalisera svampen bland alla hyllor och fack.

– Inte så jättegammal, den här är insamlad 1980, säger Monika Myrdal och öppnar kuvertet med den torkade svampen som fortfarande har kvar sin gula färg.

Bara att lägga i blöt och steka på

– Nej, usch det känns äckligt

Samlingen i herbariet används inte bara av Uppsala universitet utan intresserar forskare från hela världen. Härifrån skickas växter ut på lån – men vissa är så pass värdefulla att forskarna i stället får resa till Uppsala.

Att samlingarna som finns i Uppsala är unika blir också tydligt när vi slutligen besöker paleontologen och kommer fram till de mäktiga dinosaurieskeletten. Vi möts av en stor best med horn och nackkrage av ben.

– Det här är en noshornsdinosaurie, den första Pantaceratops sternbergii man någonsin hittat. Den grävdes upp i USA på 1920-talet, säger Elin Willborg, informatör och pedagog på Evolutionsmuseet.

Vill man se dinosaurieskelett i Sverige är det till Uppsala och Evolutionsmuseet man ska komma, förklarar hon. Men hur kommer det sig då att Uppsala universitet fått lägga beslag på så pass fina fossil som grävts upp i USA och Kina?

– Ja, det var tack vare Carl Wiman, som var professor i paleontologi här från 1911 fram till sin död 1944. Han var bra på fundraising och att tala för sin sak.

Under flera års tid samlade bland annat geologen Gunnar Andersson och den österrikiske paleontologen Otto Zdansky in fossil från Kina åt just Carl Wiman och Uppsala universitet. Det var ett tungt arbete, fossil fraktades på kärror dragna av åsnor i upp till 30 dagar innan de kom fram till närmsta järnvägsstation och sedan kunde skickas till Beijing och vidare till Uppsala.

Den rike mecenaten Axel Lagrelius betalade och startade senare en stiftelse – Kinafonden – dit även kronprins Gustaf VI Adolf och ”Tändstickskungen” Ivar Kreuger bidrog med pengar. Tack vare detta har Uppsala universitet idag den största samlingen kinesiskt ryggradsdjursfossil utanför Kina. Ett av fynden från den här tiden är ”långhalsdinosaurien” en 15 meter lång och helt unik ödla. Den finns numera utställd på två platser i världen.

– Det är den enda av den här arten man hittat. Forskare från Japan var här hela hösten 2009 och kopierade bit för bit och nu finns en kopia av just den här långhalsen på ett museum i Japan. Men denna är äkta, säger Elin Willborg.