Krigarkvinnan som klev in i verkligheten

Kvinnliga krigare i historisk miljö är inget obekant fenomen. Tusen år innan Brienne av Tarth svingade sitt svärd i tv-serien ”Game of Thrones” diktade medeltida skalder om sköldmöar och valkyrior. Men hittills har de aldrig lämnat fiktionens värld. Tills i början av september, då forskare vid Uppsala och Stockholms universitet publicerade en studie som bevisar att personen som ligger begraven i vår kanske mest kända krigargrav, från 900-talets Birka, genetiskt sett var en kvinna. Reaktionerna blev starka och omedelbara.

– Det har fått konstigt stor uppmärksamhet, säger Charlotte Hedenstierna-Jonsson, arkeolog och forskare som leder ett forskningsprojekt kring fyndet, när jag träffar henne på institutionen för arkeologi och antik historia i Engelska parken.

Jag undrar försiktigt om det verkligen är så konstigt. Som kvinna blir jag varje gång jag tar del av historien tacksam över att vara född i en tid där könstillhörigheten inte tvingar in mig i köket, obekväma kläder eller att dö i barnsäng.

– Jo, det är klart att det är fantasieggande, medger Charlotte Hedenstierna-Jonsson och fortsätter,

– Men jag tycker ändå att uppmärksamheten har varit utanför proportionerna. Nyheten har fått ett eget liv på sociala medier och skapat en debatt som inte alltid är trevlig. Många har på lösa grunder ifrågasatt fakta som framkommer studien.

Inom populärvetenskap och fiktion har kvinnliga krigare alltid funnits, men snarast som ett önsketänkande. Att flytta en fiktiv person till verkligheten blir alltid komplicerat, menar Charlotte Hedenstierna-Jonsson. Hon liknar det vid missuppfattningen att vikingar hade horn på hjälmarna. Alla som är insatta i ämnet vet att det aldrig har hittats någon vikingahjälm med horn.

– Hände det skulle det antagligen få enorm uppmärksamhet. Den här kvinnan är vår hjälm med horn. Vi säger inte att det har funnits en massa kvinnliga krigare, utan bara att skelettet i just den här graven är kvinnligt, och det bryter loss en storm.

Upptäckten gjordes mer eller mindre av en slump. Under ett annat projekt som undersökte hälsostatusen hos boende på Birka, där graven finns, med hur människor mådde på landsbygden under samma tid, gick osteologer igenom alla skelett som hittats där.

– Graven grävdes ut under sent 1800-tal. Det är en av de bäst bevarade vikingagravarna som hittats, och har lyfts fram som modell för krigargravar. Många har bara fragment av ben kvar, det här skelettet har till och med ryggrad, berättar Charlotte Hedenstierna-Jonsson.

Faktum är att det finns anteckningar från 1970-talet som beskriver skelettet som kvinnligt. Men i den studien kopplades det aldrig samman med graven, som på alla sätt tyder på att hon var en krigare – sättet kroppen har placerats, och föremålen omkring henne. Graven har en av de mest kompletta vapensamlingarna från tidsperioden. Att kvinnor begravdes med vapen var inte helt ovanligt på vikingatiden, men det som sticker ut här är att det inte finns några kvinnligt kodade föremål alls.

– Dessutom är graven placerad med utsikt mot Birkas borg, väl synlig från stadsområdet och från vattnet, vilket gör att man kopplar den till en relativt krigisk person, säger Charlotte Hedenstierna-Jonsson.

Innan undersökningen gjordes hade man tagit för givet att den begravna personen var en man. Charlotte Hedenstierna-Jonsson betonar att det enda som har förändrats är könet på skelettet. Och där finns inga tvivel. Osteologiska och genetiska analyser visar samma resultat. Alla ben som hittats i graven är signerade sedan utgrävningen, så forskarna är trygga i att de verkligen kommer från den berömda krigargraven.

– Det är alltid jätteviktigt att skilja mellan fakta och tolkning. I det här fallet har vi fakta. Nu återstår att försöka förstå vad den innebär.

Bland reaktionerna i sociala medier har det bland annat förekommit spekulationer om ifall den kropp som låg i graven från början kan ha plockats ut, och ersatts med kvinnan. Charlotte Hedenstierna-Jonsson säger att det är något vi antagligen aldrig kommer att få veta.

– Men är det verkligen mer troligt än att en kvinna hade en viktig roll i krigarsamhället? Vi är alla överraskade av att den tanken verkar provocera så mycket, säger hon.

En kvinnlig militär ledare betyder inte att 900-talets Birka var ett jämställt samhälle. Det vet vi att det inte var. Personen i graven är med all sannolikhet född i en rik och betydelsefull familj. På samma sätt som med drottning Kristina kan det ha vägt tyngre än hennes kön. Man kan tänka sig att den här personen var en drottning Kristina för sin tid.

– Än idag finns exempel på kvinnliga ledare i länder med starkt patriarkala strukturer. Det behöver inte säga så mycket om övriga samhället, påpekar Charlotte Hedenstierna-Jonsson.

Vem var hon egentligen, den kvinnan med vapnen? Det vill arkeologerna få en tydligare bild av. Utöver könet och hur graven såg ut, har man kommit fram till att hon var runt 30 år gammal när hon dog och hade levt ett kringresande liv. Det är nu vi kommer in på tolkningar. Även om hon genetiskt sett var kvinna, är det inte givet att hon uppfattades som kvinna. Under hennes levnadstid var det antagligen oviktigt för alla utom hennes närmaste krets vem hon var när hon gick och lade sig på kvällarna, säger Charlotte Hedenstierna-Jonsson.

– Det var vad hon representerade som var intressant. Samtidens fixering vid individen är en modern företeelse.

Helt unik är faktiskt inte identifikationen av det kvinnliga skelettet i krigargraven. I Norge upptäcktes redan tidigt 1900-tal att två skelett placerade på sätt som påminner om hur graven på Birka såg ut. Dessa gravar var inte lika utpräglat ”manliga”, och visst blev rönen en sensation, men Charlotte Hedenstierna-Jonsson tycker det är anmärkningsvärt att bilden av en kvinnlig vikingakrigare är mer kontroversiell idag än för 100 år sedan.

– Kanske beror det på att vi vill tro att vi lever i det mest jämställda av samhällen, säger hon.

Båda kvinnorna i Norge begravdes tillsammans med två hästar – en sed för vikingatida krigargravar. Som regel, när den döda krigaren var en man, var hästarna hingstar, men hos dessa kvinnor var de ston. Kvinnan på Birka däremot lades till sin sista vila tillsammans med både en hingst och ett sto.

nbsp;