Om konsten att sköta konsten

De kostymklädda stundom bistra, stundom neutrala män som tittar ut genom ramarna i korridorer och lärosalar känns som en nästan lika självklar del av universitetets lokaler som de väggar de pryder. Det är först när ett porträtt sticker ut – kanske har det en mer iögonfallande färgskala, kanske ler den avbildade mannen stort, eller föreställer det kanske till och med en kvinna( ) – som man stannar upp och lägger märke till dem. På samma sätt är många av de andra tavlor, statyer och installationer som finns på campus ofta osynliga tills man i ett studietristessens töcken råkar vila ögonen på en av dem.
Vad föreställer det där?
Vem har gjort den?
Vem har bestämt att den ska hänga just där?
Är den inte lite...ful?

Ergo vände sig till Mikael Ahlund, universitetsantikvarie och biträdande museichef vid Gustavianum, för att ta reda på mer om konsten på universitetet.

Varifrån kommer konsten?

Uppsala universitet äger en av Sveriges största och äldsta konstsamlingar. Redan på 1600-talet fick det sina första konstverk och sedan dess har samlingen vuxit stadigt.
– Man har både köpt in konst och fått stora donationer, framför allt under 1800-talet. Donationer och inköp har därefter fortsatt, om än i begränsad omfattning, till exempel när man velat komplettera samlingen med porträtt av betydande personer eller förvärva verk och ting som är av relevans för universitetets samlingar, säger Mikael Ahlund.
Men varje förvärv eller föreslagen donation måste överväga noga. Universitetets förvärvspolicy är ganska strikt och dessutom är möjligheterna till förvaltning, konservering och magasinering begränsade. En av de stora donationer som gjorts i modern tid bestod av ett antal målningar och teckningar av Bruno Liljefors, skänkta till lärosätet av sonen Lindorm Liljefors och dennes hustru Marianne.
Större delen av den äldre konsten och porträtten som finns på universitetet ägs av universitetet och förvaltas av Gustavianum – Uppsala universitetsmuseum. Förutom de verk som visas på Gustavianum och i universitetets centrala byggnader har man tidigare även ställt ut flera verk i Uppsala konstmuseum på slottet, men därifrån började man i fjol plocka ner konstverken för att de for illa i den torra och varma miljön.
– Vi planerar istället för att restaurera Gustavianum i ett projekt som vi hoppas kan komma igång i början av 2019. Tanken är att lokalerna ska klimatiseras och säkerhetshöjas, så att det blir en mer professionell museal miljö. Och där är sedan målet att de allra finaste verken i samlingen ska tillgängliggöras på ett nytt sätt, säger Mikael Ahlund.

Men så finns det de verk som inte ägs av universitetet. Mycket av den konst som syns ute på campusområdena kommer från Statens konstråd, en förvaltningsmyndighet vars uppgift är att tillhandahålla konst för offentliga miljöer. Gustavianum har tillsynsansvar för det knappa tusental konstverk från Statens konstråd som finns utplacerade runt om i universitetets lokaler, exempelvis Ann Lislegaards ”Blomman från Weena, en tidsresa (H.G. Wells)”, alltså plåtfasaden på nybyggda Humanistiska teatern, och de svävande männen i entrén till Blåsenhus träningsanläggning Campus 1477 – ”A joyful troop of perfection, with crying sensitive hearts” av Christian Pontus Andersson.
– Statens konstråd är duktiga på att ta fram och anpassa konst för olika typer av miljöer. Universitetet har samarbetat med dem sedan 1970-talet och de har bidragit med en härligt brokig blandning av verk i alla möjliga medier. Men vi som arbetar för Gustavianum är som regel inte direkt inblandade i det arbetet, utan de verken tas fram av Statens konstråd i samråd med de som jobbar på de enskilda institutionerna eller fakulteterna.

Och porträtten?

Ja, hur ligger det nu till med de ofta halvbistra männen och, i undantagsfall, kvinnorna som syns lite varstans i universitetets lokaler. Vilka föreställer de och vilka är kraven för att man ska få förevigas?
– Vi har ett uppdrag sedan urminnes tider från universitetsledningen att låta avporträttera universitetets rektorer och andra personer av vikt, säger Mikael Ahlund.
Dessutom gör ibland institutionerna egna beställningar av avbildningar av professorer och dylikt som har haft betydande inverkan inom olika områden.
– Det är en formidabel samling herrar och ett inte lika omfattande antal kvinnor som har porträtterats genom åren.
Porträttmåleri är fortfarande en vital och livaktig genre, berättar Mikael Ahlund, och även om allsköns tekniker och konstgenrer finns representerade i universitetets samling så menar han att intresset för det traditionella konstnärliga hantverket i hög grad lever vidare i porträttmåleriet.
– Det är en tradition att låta den som avbildas vara med och diskutera konstnär och medium.
Eva Åkesson, nu sittande rektor och Uppsala universitets första kvinna på posten, har ännu inte avbildats, men står på tur att göra det. Flera porträtt på kvinnor sällade sig dock till universitetets samling under förra året sedan universitetet hade gjort ett antal beställningar av samtidskonst till salarna i Universitetshuset. Bland annat bidrog textilkonstnären Berit Sahlström med flera vävar föreställande kvinnliga akademiker och studenter (på en av dem finns jag själv, av en slump, invävd. Se bild).
– De tillför en viktig nyans till konsten i universitetshuset. Dessutom fyller de en akustisk funktion i rummen.

Vem är konsten till för?

Konsten fyller förstås en dekorativ och historiskt berättande (och i vissa fall akustisk ) funktion i universitetets lokaler, men Mikael Ahlund förklarar att Gustavianum sedan 2014 även har i uppdrag att tillgängliggöra samlingarna och använda dem som en resurs i forskning och undervisning. Förutom att utöka den publika ytan genom kommande renovering av Gustavianum håller man även på att inrätta en konststudiesal i Universitetshuset där man ska kunna studera verken på nära håll.
– Tanken är att den ska vara en tillgång för alla ämnen. Inte bara konstvetenskap, utan även för studenter från andra discipliner och fakulteter. Konstsamlingen kan verkligen vara intressant att studera ur en rad olika perspektiv. Det är nog inte många som har haft chansen att hålla i och undersöka verk från 1600-talet på det sätt som det här rummet möjliggör.

Vad tycker folk om konsten?

Det ligger i människans natur att ha starka åsikter om offentlig konst. Kanske inte så mycket om de, i den här texten och på universitetets väggar, återkommande kostymklädda männen, men helt klart när verken sticker lite i ögon, rådande normer och åsikter. För några år sedan upprörde till exempel ett av Statens konstråds verk på Ekonomikum känslor. Det platsbyggda konstverket ”Apollon och Dafne” av Mikael Richter var en emaljerad tavla föreställande nymfen Dafne som jagas av guden Apollon – båda nakna, Apollon med erigerad penis. Tavlan var fäst på en räls i takhöjd och varje gång verkets gökur slog hel timme gick tavlan ett varv på rälsen. En animerad evighetsjakt som av flera prefekter vid den berörda fakulteten uppfattade som stötande, av sextrakasserande karaktär och ett arbetsmiljöproblem.
– Det verket gick sönder. Men en poäng med offentlig konst är just att den ska väcka reaktioner. Uppsala är och har varit en väldigt intressant stad i det avseendet, inte minst på senare år med skorstenen och konstverken i Carolinabacken. Det pågår en ständig debatt om offentlig konst här. Och tur är väl det Det vore väldigt tråkigt om det inte hördes några röster i frågan.