Hellre kramar än ryggdunk

Simon Fagerlund och Tomazs Forsberg anländer ungefär samtidigt som jag till Mattias Lindholms lägenhet på Väktargatan. Killarna kramas och frågar varandra hur de mår. Mattias bjuder på chokladkakor och kaffe.
– Jag och Tomasz är kompisar och kursare. Vi lärde känna Simon i höstas, säger Mattias.
Det var metoo och föreningen Män för jämställdhet (MÄN) som förde dem samman. Tomazs hade länge funderat på att skapa ett forum där män kan prata med varandra på ett sätt som de sällan gör.
– Jag såg ett evenemang som anordnades av MÄN och jag och Mattias åkte dit. Vi engagerade oss i lokalföreningen som samtidigt startades i Uppsala.
Simon hittade till MÄN 2016. Han läser till ämneslärare och tyckte inte att utbildningen gav tillräckliga verktyg för att hantera sexism i skolan.
– När jag gick med var engagemanget i föreningen lågt. Sedan kom metoo och det exploderade. Mejlkorgen fylldes på en vecka. Vi har gått från 20 till 60 medlemmar i Uppsala, berättar Simon.

Mäns våld mot kvinnor och sexuella trakasserier var knappast okända fenomen före hösten 2017. Metoo är inte den första kampanjen som uppmärksammat problemen. Det finns en tendens hos män att slå ifrån sig och tänka att man själv är oskyldig, menar Simon.
– Man har tänkt att det rör sig om specifika grupper, ”det är inte vi, det är de”. Men metoo visar att mäns våld mot kvinnor inte är kulturellt bundet.
Varför lyckades metoo trots allt nå ut? Simon tror att det handlade om timing.
– Bägaren hade hållit på att tippa över länge, när den gjorde den det blev det en tsunami. Det gick äntligen fram att våld mot kvinnor är något alla kan vara en del av, eller göra något åt. När ens mamma, syster och flickvän vittnar om att de blivit utsatta är det svårare att fjärma sig, säger han.
Alla tre leder samtalsgrupper inom MÄN. För att få igång samtal om sådant som män generellt har svårare än kvinnor att prata om kan man till exempel inleda med att alla berättar när de grät senast.
– För att förändra strukturer måste man först gå till sig själv och prata om egna erfarenheter, säger Mattias.

De använder ord som ”häftigt” och ”förlösande”. Atmosfären i grupperna brukar vara bra och deltagarna kommer nära varandra. Jag har föreställt mig att samtalen lockar främst yngre personer, men det visar sig inte stämma. Män i alla åldrar söker sig till föreningen.
– Vi har många pappor, och även pensionärer. Inte så många studenter, de är ofta engagerade i annat, säger Tomazs.
Däremot har MÄN ordnat en killmiddag för lärarstudenter tillsammans med sektion LÄRA, och planer finns på att arbeta mer mot studenter. Enligt killarnas erfarenheter som studenter behöver de flesta fakulteter bli bättre på att låta genusfrågor genomsyra hela utbildningen istället för att vara separata inslag.
– Uppsala universitet har långvariga traditioner som det finns ett motstånd mot att ifrågasätta. Men uppropet inationensintresse, om trakasserier och sexism på nationerna, visar att fler vill förändra, säger Simon.
Det engagemang som har vuxit fram efter metoo är ingenting man kan ta för givet. Tomazs menar att det behöver tillvaratas för att inte ebba ut.
– Det måste nog vara en långsam process om alla ska med. Vi vill se en långsiktig förändring, säger han.

Alla har de tidigare haft stereotyp grabbgängsjargong med sina kompisar. Det har inte varit okomplicerat att inse att de i egenskap av män är en del av patriarkala strukturer.
– Det är en process. Jag har lätt att stänga in känslorna, det sitter i kroppen, säger Tomazs.
– Jag har blivit bättre på att fråga och lyssna när jag träffar manliga vänner. Vi har slutat dunka varandra i ryggen och börjat kramas istället, säger Simon.
Mattias säger att han mår bättre sedan han började reflektera över hur han beter sig. En förhoppning med samtalsgrupperna är att fler ska inse att alla vinner på jämställdhet.
– Män är överrepresenterade i självmordsstatistiken och utsätts för fler våldsbrott. Att ifrågasätta rådande normer är inte hämmande för män, tvärtom, säger Simon.