Där Kiel och Karachi möts

Den gula labradorblandningen Shila gör all världens konster för att få uppmärksamhet medan Sadam Mangrio tar ett bett på sin croissant. Han kommer från Karachi och som pakistanier var han först väldigt ovan vid att ha en hund inomhus, men idag är det bara en av alla saker han har kommit att uppskatta hemma hos Hannelore Bischoff.
– Jag trivs väldigt bra hos hon, säger Sadam och blir med ens korrigerad av fru Bischoff.
– Henne. Jag trivs bra hos henne, säger hon och ger honom en klapp på axeln.
Tack vare fru Bischoff har han lärt sig tyska trots att han läser allt på engelska och bara är här som utbytesstudent.
– Han är verkligen en skatt, Sadam. Bara att ha någon här i huset betyder så mycket. Mina vänner brukar säga att de aldrig skulle kunna leva så, men vi kommer så bra överens, säger hon och berättar att de brukar hjälpas åt med hushållssysslorna så gott det går.
När fru Bischoff för några år sedan läste om den svåra bostadssituationen för studenter i Kiel bestämde hon sig för att bli en del av projektet ”Wohnen für Hilfe” (ung. bo för hjälp). För att få bukt med bostadsbristen hade Studentenwerk Schleswig-Holstein – ett av 58 statliga ”studentverk” i Tyskland som bland annat har till uppgift att hjälpa studenter ekonomiskt och socialt – initierat projektet som kommit att bli en framgång. Förutom att erbjuda billigt boende till studenter och hjälp till äldre leder projektet också till ett utbyte mellan unga och gamla, tyskar och utbytesstudenter. Som betalning för rummet på övervåningen i det lilla stenhuset brukar Sadam exempelvis gå ut med hunden, laga mat eller hjälpa till med trädgårdsarbetet. Enligt projektets regler ska studenten utöver kostnader för el och uppvärmning betala med motsvarande 1 timmes jobb per kvadratmeter och månad, något som varken Sadam eller fru Bischoff verkar ha så noga koll på.
– Uppenbarligen är uppsatser viktigare än gräsklippning för dig, säger hon retsamt och tittar ut på den vildvuxna trädgården utanför.
– Skämt åsido, vi är ganska avslappnade med det där, det fungerar ändå alltid. Vi är ett bra team.

Liknande upplägg finns i flera andra länder och kallas ofta för ”Homesharing”. I Tyskland startade ”Wohnen für Hilfe” redan 1992 i Darmstadt som då led av stor bostadsbrist, vilket framför allt drabbade studenter. När det visat sig fungera väldigt bra blev det även uppmärksammat av dåvarande familjeministern i Tyskland, Claudia Nolte. Efter det kom allt fler tyska städer och delstater att initiera projektet som egentligen aldrig setts som en lösning på bostadsbristen, utan mer som ett viktigt komplement. Först och främst riktar det sig till äldre, men även familjer och ensamstående föräldrar har kommit att bli en del av projektet och hjälpen varierar från barnpassning, trädgårds- och hushållsarbete till hästskötsel och hjälp med datorn. Att döma av annonserna på studentverkets hemsida är det också många som bara vill ha lite sällskap. Studentenwerk Schleswig-Holstein hjälper dem som är intresserade att få till ett första möte där hyresvärd och hyresgäst får prata igenom upplägget. Först därefter beslutar båda om de vill prova.
Projektet är inte helt okontroversiellt och en student som Ergo har pratat med är missnöjd över sin tid i projektet då han upplevde att hjälpen var för krävande i kombination med en för hög avgift. Något som givetvis är viktigt att reda ut på förhand. Och enligt fru Bischoff är det väldigt viktigt att man klickar ihop, annars får man avsluta samarbetet.
– Om det inte hade fungerat hade vi inte fortsatt att bo såhär. Det är viktigt att man är öppen som person om det ska fungera. Sadam är både öppen och hjälpsam och alla mina vänner och släktingar älskar honom, säger hon.

Hon är 79 år och han är 27, men varken åldern eller kulturen har kommit att bli ett problem i deras lilla kollektiv. Tvärtom menar Sadam att han tack vare henne hela tiden lär sig mer av den västerländska kulturen och det tyska språket.
– All tyska jag har lärt mig har jag lärt mig av henne, säger han, även om han medger att han var lite orolig för hur det skulle fungera innan han flyttade in.
Ibland brukar de anordna fester dit både Sadams och fru Bischoffs vänner bjuds in.
– Sist var det både tyskar, pakistanier, bangladeshare, kurder och polacker här. Det var så många vänner att stolarna tog slut, säger fru Bischoff och berättar att hon även ordnat julfester där hon bjudit in alla.
– Sadam är muslim och jag är katolik, men det gör inget. Jag lär honom vår kultur här och han lär mig sin kultur. Vi är öppna människor. Han köper halalkött till julfesten och så får det vara. När han gifter sig är jag inbjuden till hans bröllop i Pakistan. Självklart ska jag komma