Studentlivets öar av ensamhet

Jag träffar John för intervjun under en av de allra regnigaste dagarna i november. Vi pratar lite om vädret och han utbrister: ”The darkness – holy shit, its the worst I’ve ever seen”. John hade inte kunnat föreställa sig att det skulle vara så mörkt när han bestämde sig för att läsa en utbytestermin i Uppsala. Men det är inte bara de få soltimmarna som kan lastas för att han känner sig nedstämd.
– Anledningen till att jag valde att komma hit var att jag trodde att ett miljöombyte skulle vara bra och ge mig nya perspektiv. Men det har inte fungerat så som jag trodde, jag har blivit mer isolerad och ensam än tidigare, säger John.
När han började plugga i sitt hemland fanns personer som hjälpte studenterna att knyta kontakter med varandra. Något liknande fanns inte när han kom till Uppsala tidigare i höst. John anlände till Arlanda, blev hämtad av en buss, fick några broschyrer på universitetet och tog sig sedan ut till korridoren i Flogsta.
– Det är så ditt liv börjar här. Det finns ingen naturlig knytpunkt där man kan få kontakt med andra människor.
John berättar att känslorna av ensamhet började bli mer påtagliga för två år sedan när han bytte från en studieinriktning till en annan hemma i sitt hemland. I den nya klassen präglades studenterna av en annan mentalitet – här handlade det om att slå sig fram, tävla och sätta sig själv främst.
– Det är en ganska isolerande miljö på den fakulteten jag läser. Jag påverkades också, blev mer fokuserad på mig själv och det blev som en ond spiral.
Har du funderat på att byta tillbaka?
– Om det skulle vara så enkelt som att byta program skulle det ju bara vara ett praktiskt problem. I stället för att fly hoppas jag kunna leva med det och så småningom  hitta lösningar. Under tiden har jag hittat sätt att avleda tankarna, jag tränar, går promenader och har blivit ganska bra på att laga god mat.
John har fått vänner i Uppsala och i klassen, men det är inte de här djupa, långsiktiga kontakterna som han önskar. Han tror att det till stor del beror på att de som rör sig i studentlivet helst vill umgås med ”sin” grupp. Svenskar är inte så pigga på att socialisera med utbytesstudenter och i korridoren finns ett stort gäng från ett annat land som håller ihop. Han har provat att jobba i pub och gå på fester för att träffa folk, men insett att det inte leder någon vart.
– Jag går ju ut, men det är ingen permanent lösning på problemet. Man kan festa hur mycket som helst, men man får ju inte ut något långsiktigt av det. Det är bara tillfälligt kul i några timmar.
Jag frågar honom om han övervägt att gå och prata med någon om sina känslor. John säger att han funderat på det i perioder, men landat i att det nog inte är någon idé. En psykolog kan inte bota ensamheten.
– Jag tror att det är ens eget ansvar att hjälpa sig själv. Jag vet att de här känslorna kommer i vågor, kanske kommer det bli bättre, kanske inte – men det är ju så livet är.
 
Vi pratar om artikeln jag ska skriva. John säger att han vill vara anonym för att slippa skylta med sin ensamhet. Samtidigt vill han berätta, visa att ensamhet kan vara delad.
– Vissa människor tror att de är konstiga, eller att de är en börda för samhället bara för att de känner sig ensamma. Jag tror det är bra att lyfta fram exempel på personer som är ensamma och accepterar det. Det är ju lite ironiskt, man är ju ensam, men samtidigt inte. Det finns ju fler som känner på samma sätt.

Den tidigare studenten Erik tycker också det är viktigt att belysa den utbredda ensamheten. I bloggen Ensamhetskännaren skriver han om sina strävanden mot ett mer socialt liv och delar med sig av de tips han upptäcker längs vägen. När han startade bloggen 2016 var tanken att beskriva hur han lyckats ta sig ur ensamheten.
– Jag trodde att jag hade lärt mig. Efterhand förstod jag att det inte är så lätt – min ensamhet försvann ju inte. Jag fick revidera mitt mål med bloggen. Nu försöker jag beskriva hur man förhåller sig till det svåra sociala klimatet, utan att bli den här cynikern, säger Erik.
Eriks svårigheter med sociala relationer grundar sig i barndomen. Hans uppväxt präglades av mobbning vilket ledde till att han distanserade sig från människor. När han väl kom till universitetet var hans sociala färdigheter begränsade. Han fick försöka lära sig koderna på nytt genom att analysera olika sociala händelser. Inledningsvis var det ganska svårt, det fanns många situationer som han inte hade någon erfarenhet av, som till exempel att beställa en öl på Orvars.
– Jag visste inte vad en stor stark var. På Norrlands finns heller ingen kö, hur skulle jag veta vems tur det var att beställa? Det gjorde mig otroligt nervös.
Han tyckte också det var svårt att förhålla sig till det här med fest. Ska man våga fråga om man får komma och ska man ge present eller inte? Såhär i efterhand menar han att fester inte alltid lämpar sig så bra för att träffa nya människor. Oftast bjuder festarrangören in personer som den redan känner, vilket gör att det sällan fungerar som en naturlig mötesplats. Dessutom är det inte alla som gillar att träffa vänner i den typen av kontext.
– Som introvert vill man umgås enskilt med folk, men studenter föredrar oftast att umgås i grupp,
En liknande problematik uppstod också i relation till de manliga vännerna. Erik har märkt att män helst vill umgås i grupp och inte är så intresserade av att sitta ner och prata om personliga saker. De lite djupare samtalen, som Erik vill ha, är något de flesta män tar med sin eventuella flickvän.
 
Idag har Erik lämnat studielivet, fått bättre självkänsla och ett jobb. Han känner sig dock fortfarande ensam. Vissa vänner har han tappat på vägen, andra har flyttat från Uppsala. Erik har ändå goda förhoppningar om att det kommer att bli bättre efterhand. Han försöker engagera sig i föreningslivet och har fått en mer trygg anställning vilket innebär att han inte kommer behöva byta jobb och kollegor lika ofta.
När han tänker tillbaka på sin studietid kan han se att han skulle ha gjort vissa saker annorlunda.
– Jag borde ha gått med i en nation och tagit på mig en uppgift. Det är bra att sätta sig i sammanhang där folk måste prata med dig.
 
Erik tror att många unga egentligen längtar efter djupare vänskaper, men att de inte gör speciellt mycket för att nå dit. Man kollar Netflix, går och tränar själv eller kommunicerar på lite tryggt avstånd via sociala medier. Emellanåt får man ”fear of missing out” och deltar i fest – men det leder oftast inte till några djupare vänskaper.
– När man försöker bli vän med någon tar man alltid en risk att bli avvisad. Många är för bekväma och vågar inte ta den risken. Men vågar man inte blir det aldrig möjligt att få vänner.