Han såg samerna som ett hot mot folkhälsan
Den allra första gången som jag högt yttrade orden “jag är same” var förra året, 2020. Det var en stor stund för mig eftersom jag där och då gick emot det jag hade fått lära mig som barn – att det är fel att vara same. Jag har varit same förr i tiden men inte längre, jag var svensk därför att samer är lägre stående och något som vi inte ska prata om. När jag yttrade de tre orden såg jag på personen som jag pratade med hur jag gick från en student likt vem som helst, till att i princip bli en exotisk varelse. Sedan kom kommentaren: “Ja men det är klart att du är same! Det ser jag ju på dina kindben!”
För att förstå den kommentaren så måste vi börja med att spola tillbaka tiden. Faktiskt så långt som till ett riksdagsbeslut den 13 maj 1921 vilket leder till att ett par portar öppnas året efter, just här i Uppsala. Den 1 januari 1922 grundades Statens institut för rasbiologi, även kallat Rasbiologiska institutet. Dess mål? Att skydda "den svenska rasen" och rädda den från "rasblandning."
Dekanhuset som ligger i närheten av Domkyrkan var säte för Rasbiologiska institutet mellan 1922 och 1937. Idag sitter Statens fastighetsverk i huset. Foto: Rasbiologiska institutets samlingar, Uppsala universitetsbibliotek/Alvin
I jakt på mer information träffar jag Sven Widmalm, professor vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria över Zoom. Han har forskat på bland annat rasbiologin i Sverige, hur rasbiologernas lobbyarbete såg ut samt kontakterna mellan Sverige och Tredje riket. Sven Widmalm börjar med att berätta vad som var idén bakom institutet.
– Det var ett institut för folkhälsoinriktad forskning. I synnerhet den typ av folkhälsofrågor som hade med genetik att göra. Att det kallades för Rasbiologiska institutet, det beror på att det som sen kallats för humangenetik eller medicinsk genetik, alltså genetik med avseende på människor, på den tiden kallades för rasbiologi. Det handlade rätt mycket om att det uppfattades som en hälsofråga. Man skulle spåra nedärvda sjukdomar. Och det handlade oftast om sjukdomar som påverkade psyket.
Han nämner också epilepsi som ett exempel på vad man specifikt ville komma åt eller bota. Det är inte en psykisk sjukdom men man visste på den tiden att det hade med hjärnan att göra.
– Men det handlade också om asocialt beteende. Alkoholism, prostitution, andra typer av asocialt beteende hoppades man förstå med genetiska undersökningar. Man hade ju inte samma möjlighet att studera genetik som vi har idag, utan det handlade om att man gick bakåt i kyrkböcker och såg mönster.
Sven Widmalm, professor vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria, berättar om Herman Lundborgs inställning till samerna. Foto: Uppsala universitet
Rasistiska utgångspunkter
Det fanns det två falanger inom rasbiologin. Den ena falangen fokuserade på människan i stort och syftade med ordet "ras" på människorasen. Den andra falangen ansåg att det fanns olika människoraser med skilda egenskaper och att de därmed kunde hierarkiseras. Herman Lundborg, som var den allra första att bli professor i rasbiologi och var Rasbiologiska institutets chef när det öppnade, var en av dem som tillhörde falang nummer två. Speciellt var han intresserad av att undersöka samerna, Sveriges urfolk. Sven Widmalm menar att Lundborg hade "vetenskapligt rasistiska utgångspunkter."
– Han ansåg att samerna var ett hot mot folkhälsan. De tillhörde en lägre stående ras än den nordiska som populärt uppfattades vara den dominerande rasen i Sverige och en av de, eller kanske den rasen som hade de bästa mentala egenskaperna. För Herman Lundborg blev det då ett problem att det fanns andra folkgrupper i samhället med sämre anlag.
Lundborg ansåg det därför viktigt att man skulle motverka så kallad rasblandning. Han hade tillsammans med andra rasbiologer i samma falang skapat vad som kan ses som en triangel. Högst upp placerades den ariska, nordiska, germanska "rasen". Under den kom finska, östliga "rasen". Längst ner i triangeln hamnade tornedalingarna och samerna, de "lägst stående raserna". Förutom raserna i denna triangel fanns det också de personer med asocialt beteende, som man såg som icke-önskvärda och ett problem eftersom de negativt kunde påverka de bra anlagen som fanns hos den nordiska rasen.
Foto: Rasbiologiska institutets samlingar, Uppsala universitetsbibliotek/Alvin
Risk för rasförsämring
Den så kallade degenerationsfaran var ett hett ämne som hade diskuterats sedan 1800-talet. Man ville försäkra sig om att människor med "rätt" ekonomisk, social och kulturell bakgrund skulle få fler barn. Tänk vad som kunde hända med det svenska folket om människor med "sämre" egenskaper fortsatte att föröka sig och tog över? Dessutom, vad skulle hända med dessa människor med sämre egenskaper när de flyttade in till storstäderna med allt det omoraliska leverne som man har för sig där? Rasbiologerna var inte särskilt förtjusta i industrialiseringen och urbaniseringen.
– [Lundborg] ansåg nog också, det är i alla fall mitt intryck, att industrialismen var ett ännu större hot därför städerna blev någon slags grogrund för rasförsämring inom det som han uppfattade som den nordiska rasen, säger Sven Widmalm och fortsätter:
– Och så idealiserade han bönderna, som han menade bar på de bästa genetiska egenskaperna. De levde sunt liv för de hade inte beblandat sig med någon. På det där sättet blandade sig kulturella föreställningar om olika levnadssätt och vad de betyder och idéer om samhällsutveckling i stort med den då ganska så nya genetiska vetenskapen.
"...han uppfattades då som en ganska urspårad individ som hade tappat greppet."
Lundborgs intresse för samer ledde till att medlemmar i institutets styrelse tappade förtroendet för honom, berättar Sven Widmalm. Foto: Uppsala universitet
Läkaren Erik Daniel Schött fotograferar två samiska flickor i samband med Rasbiologiska institutets Lapplandsexpedition 1926. Foto: Rasbiologiska institutets samlingar, Uppsala universitetsbibliotek/Alvin
Lundborgs intresse för samer
Något som jag ofta hört upprepas kring Lundborg och hans undersökningar av samer är “de mätte våra skallar”, så jag ber Sven Widmalm berätta mer om Lundborgs resor till Sápmi. Han påpekar att det var inte bara var samer som man mätte, utan man gjorde mätningar på alla oavsett folkgrupp.
– Dessa mätningar, av inte bara skallar utan även andra kroppsattribut, var på sätt och vis ett övergrepp därför att de ingick i ett forskningsprogram som redan då utgick från att de var av en sämre ras.
I en bisats nämner Sven Widmalm att dessa mätningar och undersökningar av samer egentligen aldrig resulterade i någonting. Lundborg var aktiv vid institutet mellan 1922 och fram till 1935 då han gick i pension. Under hans ledning gjorde man som sagt undersökningar runt om i Sverige, vilket presenterades 1926 för att sedan bli en lärobok för skolelever, "Svensk raskunskap" (1927). Läroboken fick en del kritik för att den innehöll många planscher med nakenbilder och utkom i en andra upplaga 1928. Sammanlagt beräknas det handla om 11 000 exemplar. Men några "folkhälsoråd", både allmänna eller specifikt för samer kan inte hittas, inte mer än den generella uppmaningen om att man ska undvika rasblandning.
Det faktum att hans undersökningar och resor, som oftast gick till Sápmi, inte gav resultat gjorde att Lundborg fick mycket kritik. Sven Widmalm berättar:
– Det uppfattades som någonting han inte borde hålla på med. Så han fick mycket kritik för det och man minskade anslagen till Rasbiologiska Institutet för man ville ju att han skulle hålla på med de stora folkhälsofrågorna. Inte åka till Sápmi och mäta samer och han uppfattades då, under sin egen tid och av en del medlemmar av Rasbiologiska institutets styrelse, som en ganska urspårad individ som hade tappat greppet.
Maria Isaksson, troligtvis fotograferad av Lundborg själv i mitten av 20-talet.
Trots sina uppmaningar till allmänheten om att undvika rasblandning så verkar Lundborg inte ha följt dessa särskilt väl själv. Framförallt inte när han träffade den 25 år yngre Maria Isaksson. Hon var same, född i Övre Soppero och jobbade under en tid som Lundborgs assistent. Under en av Lundborgs forskningsresor blev Maria gravid – vilket ju var en katastrof för Lundborg, hans rykte stod på spel.
1927 blev Maria inskriven på ett sjukhus i Örebro och födde sonen Allan. Hemma i Uppsala så trodde nog Lundborg att han kunde pusta ut, tills en dag då Maria dök upp utanför hans hus och krävde att han skulle försörja både henne och deras son. Till en början blev sonen utackorderad och Maria anställdes som städerska på Rasbiologiska institutet. Det dröjde till 1935 innan Lundborg formellt erkände att han var Allans far. Lundborgs första fru hade då redan dött, Allans morfar hade också gått bort och Lundborg själv hade precis gått i pension. Det fanns nu inga stora risker för honom med att erkänna faderskapet. Ett år senare gifte sig Lundborg med Maria och familjen flyttade till Roslagen.
Rasbiologiska institutet och nazismen
Under delar av 1920-talet jobbade även den tyska antropologen och rasforskare Hans F. K. Günther vid institutet. Han kom senare att lägga den teoretiska grunden för nazisternas raspolitik, bland annat genom sin bok från 1929 Rassenkunde des deutschen Volkes men också då han gick med i själva partiet 1932. Därav hans öknamn “Rassengünther” och “Rassenpapst”.
Angående Günthers roll vid institutet förklarar Sven att Günther egentligen inte var någon akademisk expert inom det rasbiologiska fältet. Han hade studerat antropologi och var snarare en entreprenör, eller en skicklig marknadsförare:
Foto: Rasbiologiska institutets samlingar, Uppsala universitetsbibliotek/Alvin
– Han blev väldigt framgångsrik populärvetenskaplig författare och sen professor vid något universitet i Tyskland. Men även flera av de tyska "riktiga forskarna" hade utbyte med sina svenska kollegor och kom hit till Uppsala och föreläste.
Rasism då och nu
Något jag personligen, som student inom historia, intresserar mig för är hur man ska berätta och förmedla den här delen av Sveriges historia. Rasism är och har varit ett väldigt hett ämne de senaste åren och efter förra årets Black Lives Matter-protester har frågan om statlig rasism seglat upp rejält. Men hur ska man berätta om detta när begreppet ras, och därmed begreppet rasism, har en helt annan betydelse så här 100 år senare?
Jag frågar Sven Widmalm om dessa begrepp, vad de betydde då och hur de används idag.
– Vi har ju på något sätt fått tillbaka den här terminologin som fanns före andra världskriget. Man talar idag, inte så mycket i Sverige men i engelskspråkiga sammanhang talar man utan vidare om att folk är blandraser, mixed-race. Och man diskuterar om olika folkgrupper ska betraktas som vita, svarta, bruna eller någonting annat. Jag tycker den diskussionen är extremt förvirrande och märklig också då den i så hög utsträckning påminner om hur diskussionen gick när den rasistiska rasbiologin var den dominerande.
Vi pratar vidare om att det inte bara är begrepp och terminologi som verkar ha kommit tillbaka från den här tidsperioden. Att det också är mycket annat inom politiken idag som påminner på olika sätt. Sven Widmalm fortsätter:
– Idag har ett slags halv-fascistiska rörelser som får väldigt stort inflytande, och att man samtidigt då återupplivat den här gamla rasterminologin kan vara olyckligt, tror jag. Som idéhistoriker är man känslig för vilka begrepp och så som används för de bär med sig en historia. Och den historian är väldigt obehaglig på många sätt och jag tycker man ska vara försiktig i att använda de begreppen.
Intervjun börjar närma sig sitt slut. Men det är en specifik fråga som jag har bråkat med ett tag; är detta ett nationellt trauma för Sverige? Är det därför vi har så svårt att prata om det och varför det till exempel inte nämns när vi pratar om Sveriges historia eller när vi pratar om Förintelsen?
– Ett nationellt trauma, det skulle jag inte säga att det är. Därför det skulle betyda att det uppfattades som ett stort problem av väldigt många människor och det tvivlar jag på att det är sant. Men man kan ju göra det till ett nationellt trauma om man jobbar på det, säger Sven Widmalm med ett litet leende men blir sen allvarlig igen.
– Jag menar, det går inte att jämföra med rasbiologin i Tyskland som faktiskt är ett nationellt trauma och i USA som också var väldigt framstående i den tidiga rasbiologin. Och dessutom var en förebild för vad tyskarna gjorde, mer än vad svenskarna var skulle jag säga. Där är det ett nationellt trauma och vi har inte riktigt något som motsvarar det.
"Han såg samerna som ett hot mot folkhälsan" är den första delen i Saga Eks reportageserie om Rasbiologiska institutet. I början av nästa år publiceras andra delen som handlar om det material som rasbiologerna lämnade efter sig och vem det egentligen ska tillhöra idag.
Dekanhuset i nutid. Foto Wikipedia.
Rasbiologiska institutet
Den 1 januari 1922 öppnades världens första statliga institut för rasbiologi, i det som idag kallas för Dekanhuset. I Dekanhuset huserade de fram till 1937 då de flyttade till Upplands regementes sjukhusbyggnad en kort tid för att sedan hålla till i Västra Ågatan 24 fram tills man la ner institutet.
Bakgrund
Redan 1909 startades Svenska sällskapet för rashygien och Herman Lundborg var en av de som var aktiva inom sällskapet. Detta sällskap drev ett aktivt lobbyarbete för att ett statligt institut skulle införas. Bland annat anordnade de Svenska folktypsutställningen som invigdes 8 mars 1919 på Konstakademien. Fotoutställningen stöttades av flera kända svenskar så som Anders Zorn, Ellen Key, Carl Swartz, Gustaf Retzius, Sven Hedin, Verner von Heidenstam, Eric von Rosen och Erik Mjöberg.
Det var en i princip enig riksdag som tog beslutet om att inrätta ett rasbiologiskt forskningsinstitut 1921. Av alla riksdagsledamöter så var det bara en som röstade nej och det var med hänvisning till statens dåliga ekonomi. Bland de politiker som aktivt kampanjade för ett institut fanns bondeförbundaren Nils Wohlin och socialdemokraten Alfred Petrén (som båda vid senare tillfälle även motionerade för tvångssterilisering). Men också socialdemokraten Hjalmar Branting, högerns Arvid Lindman och liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg var aktivt för att institutet skulle inrättas.
Steriliseringslagar
De tankar som florerade i samhället vid den här tiden fick till följd att riksdagen fattade lagar om sterilisering. Den första antogs 1935 och var riktad mot personer som ansågs vara "sinnesslöa", vilket främst rörde personer med intellektuell funktionsnedsättning. Den andra lagen antogs 1941 och omfattade ‘utsläpade mödrar’ samt folk med "svårartad sjukdom eller svårt lyte". Detta verkar oftast ha betytt romska kvinnor samt personer med fysisk funktionsnedsättning. Fram till att dessa lagar upphörde 1975 hade runt 63 000 personer steriliserats, varav majoriteten var kvinnor. En statlig utredning från år 2000 uppskattar att mellan 20 000 till 30 000 av steriliseringarna skedde med tvång.
Institutet upphör
1958 knöts institutet till Uppsala universitet och bytte i samband med det namn till Institutionen för medicinsk genetik. De allra sista personerna i Sverige att doktorera i rasbiologi var Gunnar Smårs, Sture Rayner och Lars Beckman.
Minnesdag
Den 17 februari 2022 kommer CEMFOR vid Uppsala universitet att anordna en minnesdag, 100 år i Rasbiologiska institutets skugga. Mer information om det finns att läsa på CEMFORs hemsida.