Vem har rätt till rasbiologernas bilder?
Idag den 17 februari anordnar CEMFOR en minnesdag för de som utsatts för övergrepp av Statens institut för rasbiologi. Ett institut som öppnade dörrarna för 100 år sen med mål om att “rädda den svenska rasen.” Under minnesdagen kommer man bland annat kunna lyssna till vittnesmål från personer som berörts av rasbiologiska institutets arv och den 20 februari kommer Samiska föreningen i Uppsala och Amnesty Sápmi att hålla en ljusmanifestation för offren.
De rasbiologiska tankarna slopades på 1950-talet och sen dess har rasbiologi klassats som pseudovetenskap. Det finns inte olika människoraser, man kan inte hierarkisera oss, vi är alla jämlika. Trots att rasbiologi är något som tillhör det förflutna så hörs fortfarande kritik. Kritik mot hur denna del av Sveriges historia berättas, kritik mot hur institutets arkivmaterial hanteras och kritik om att samhället inte har lärt sig. Efter att ha undersökt vad Statens institut för rasbiologi var för något blev jag nyfiken och ville ta reda på: vad har Rasbiologiska institutet lämnat för arv?
Dekanhuset som ligger i närheten av Domkyrkan var säte för Rasbiologiska institutet mellan 1922 och 1937. Idag sitter Statens fastighetsverk i huset. Foto: Wikipedia
När Rasbiologiska institutet upphörde som statligt institut på 1950-talet samlades alla skrivelser, räkenskaper, publikationer samt brevsamlingen från institutets första chef Herman Lundborg i ett arkiv som bevaras av Uppsala universitet. Förutom det finns också 105 album med 12 000 foton, bland annat från institutets forskningsresor till Sápmi. Många av bilderna visar samer och tornedalingar, fotade i syfte att bevisa tesen att de var underlägsna den nordiska rasen. Här syns både porträtt och helkroppsbilder, en del är påklädda, andra nakna. Vissa personer ler, några ser ut att ha nära till tårar.
Idag förvaras bilderna vid universitetsbiblioteket. Jag kontaktar därför Åsa Henningsson som jobbar med specialsamlingarna för att se om hon kan räta ut några frågetecken som jag har. Varför finns de här bilderna finns kvar? Och varför kan vem som helst som är intresserad kan komma och titta på dem?
– Vi kan som enskilda individer ha tankar och åsikter om det här materialet, men hur vi hanterar det och hur det är tillgängligt styrs av de lagar och förordningar som gäller, säger Åsa Henningsson, enhetschef vid Uppsala universitetsbibliotek, avdelningen för specialsamlingar.
De lagar hon syftar på är bland annat tryckfrihetsförordningen och arkivlagen – Rasbiologiska institutet var ett statligt institut vilket betyder att dess arkiv är offentliga handlingar. Åsa Henningsson förtydligar att universitetet är en myndighet och som förvaltare av detta arkiv så finns det lagstiftning som måste följas. Hon påpekar också att det inte är av något självändamål som universitetet förvaltar Rasbiologiska institutets arkiv, utan att det helt enkelt beror på att institutet upphörde som självständigt på femtiotalet och då blev en del av universitetet.
Måste ske under ordnade former
Den senaste tiden har röster höjts i media och på sociala medier för att universitetet ska lämna över fotoalbumen till sametinget. Frågan drivs bland annat av sameföreningar som menar att det innebär nya övergrepp varje gång någon öppnar albumen för att titta på bilderna. Så jag ställer frågan till Åsa Henningsson: hur tänker man på universitetsbiblioteket kring dessa synpunkter?
– Hur man ska prata om det och diskutera de kommentarerna är lite svårt därför att om man pratar om det fysiska materialet, som i huvudsak är fotografier inklistrade i album då som institutet har satt ihop, så har de ju aldrig tillhört någon annan än institutet. Pratar man om materialet på så vis, att ’materialet ska lämnas tillbaka’, ja det blir svårt att bemöta. Sen kan man ju prata om materialet på ett annat sätt, att man pratar om personerna som finns på bilderna. Rent filosofiskt kan man tänka sig att det är de som ska lämnas tillbaka. Det förstår vi ju.
Åsa Henningsson fortsätter:
– Det är inte fel att diskutera och ha en öppen diskussion om det här. Men vill man verkligen att det ska prövas så måste det ske under ordnade former. Det måste komma en formell förfrågan från någon instans som har rätten att göra den förfrågan.
Det förslag som har kommit upp är att Sametinget i Sverige ska ta över ägandet från Uppsala universitet. I början av februari 2022 rapporterar SVT Sápmi att man inom sametinget jobbar för att tillsätta ett etiskt råd som ska kolla på hur ett eventuellt övertagande skulle kunna gå till. Men, precis som Åsa Henningsson påpekar så har ingen formell begäran eller förfrågan skickats till regeringen.
Det är inte bara samer som finns i bildarkivet vilket tydliggörs i förteckningen ovan. Foto: Magnus Hjalmarsson, Uppsala universitetsbibliotek
Vi kommer in på diskussionen kring om det ens går att bryta ut en del av ett stort arkiv och lämna över det. En tredjedel av bilderna beräknas visa samer men, hur kan man vara säker på vem som är same eller ej? Ska någon sitta nu 100 år senare och kategorisera alla bilder, precis som rasbiologerna gjorde? Det troligaste scenariot, ifall det kommer en förfrågan gällande fotoalbumen från Rasbiologiska institutet, är att regeringen skulle vända sig till den kunniga myndigheten som i detta fall är Riksarkivet och be dem att pröva fallet. Detta eftersom det är helt ny terräng vi befinner oss i.
De som vill att bildarkivet ska lämnas över till sametinget eller annan lämplig instans tycker att universitetsbiblioteket och universitetet bör göra mer för att ligga på regeringen i frågan kring arvet från Rasbiologiska institutionen. Åsa Henningsson säger att hon inte riktigt kan se att det är deras ansvar.
– Vårt ansvar är att vi ska ordna, vårda och tillhandahålla. Det är inte universitetets uppgift att leta efter någon annan att ta hand om detta material. Frågan är ju också vad avsikten med det hela är. Är avsikten att det ska flyttas till ett annat ställe för att ett begränsat antal människor ska få ta del av det? Eller är det fortfarande ett historiskt källmaterial?
Det finns också ytterligare ett problem i denna fråga som vi kommer in på under vårt samtal: Rasbiologiska institutet hade utbyte med andra länder. Så dessa bilder på bland annat samer finns inte bara i arkivet på universitetsbiblioteket utan också i arkiv i till exempel Tyskland och Österrike. Man kan lugnt säga att det är en komplicerad situation.
"Det skadar samerna, det skadar Sápmi, det skadar det samiska samhället, det skadar det svenska samhället att man inte tar tag i det här."
Bör den här biten av vår historia sopas under mattan?
Som same har jag själv förståelse för att detta är ett svårt ämne och att det finns spridda åsikter, även samer emellan. Ska institutets arkivmaterial vara öppet och tillgängligt för alla så vi inte sopar det under mattan, utan i stället kan ta del av denna bit av Sveriges historia? Eller ska man lämna över fotoalbumen därför att det är övergrepp att titta på bilderna? Sen finns ytterligare ett dilemma. Vi vet varför dessa foton blev tagna, men samtidigt kanske dessa bilder är de enda som finns av någons släkting, hus eller kåta.
Det sista scenariot har jag själv fått uppleva då jag av en ren slump stötte på en bild av min morfars farfars far i ett digitalt arkiv från Helsingfors, Finland. Bilden i sig skulle jag säga är rätt så oskyldig – det ser mest ut som att fotografen bett dem ställa upp sig framför sitt hem och att de undrar vad sjutton det är som pågår. Trots att både fotograf och exakta årtalet är okänt (mest troligt 1880-talet) så har fotot betydelse för mig, eftersom det är den enda bild jag har av morfars farfars far. Men utifrån den tidsperiod som bilden är fotad, så kan vi rätt så säkert konstatera att det inte är en vanlig familjebild. Mest troligt så togs denna bild med ett specifikt syfte, vilket leder till att jag har blandade känslor för fotot.
Skribenten Saga Ek hittade bilder på sin egen morfars farfars far i ett digitalt arkiv från Helsingfors.
Skamligt att det inte finns information
Jag vänder mig till Eva Forsgren för att höra vad hon tänker kring den kritik som har riktats mot universitetet gällande bildmaterialet. Hon är ordförande för Samiska föreningen i Uppsala men också aktiv inom Amnesty Sápmi och i frågan kring repatriering av samiska kvarlevor. Hennes aahka (farmor) och aajja (farfar), även deras syskon, syns på fotona i Rasbiologiska institutets arkiv.
– Det finns ingenting som hindrar att personalen [på universitetsbiblioteket, reds. anm.] själva ger förslag på en superbra rutin kring hur det här ska gå till. De är bibliotekarier, de är arkivarier, de känner väl till lagstiftningen! Självklart kan de vara proaktiva när det gäller det här. Men det är klart att riksdag och regering borde vara mycket mer tydliga, så jag förstår deras dilemma.
Eva Forsgren, ordförande i Samiska föreningen i Uppsala har en sett sina egna släktingar på bilderna i Rasbiologiska institutets arkiv. Hon tycker att Uppsala universitet själva borde driva frågan om att bilderna ska lämnas över. Foto: Privat
Eva Forsgren har tidigare riktat kritik både mot universitetet och Uppsala kommun. Inte bara i frågan gällande Rasbiologiska institutets fotoalbum utan också, som tidigare nämnt, repatriering av samiska kvarlevor som finns i Gustavianums arkiv.
– Uppsala universitet, de har ju massor att göra. Jag har sagt flera gånger att de kan vara proaktiva – de behöver inte sitta och vänta på att få besked! Det är liksom inte ’åh, om man inte vet om det så skadar det inte’. Jo, det gör det! Det skadar samerna, det skadar Sápmi, det skadar det samiska samhället, det skadar det svenska samhället att man inte tar tag i det här.
Jag förstår mellan raderna att Eva Forsgren vill att universitetet ska ta egna initiativ, men jag ställer ändå frågan till henne; om till exempel universitetets rektor eller en lokalpolitiker läser detta reportage, vad skulle hon personligen vilja be dem om gällande detta arv och denna del av Sverige och Uppsalas historia?
– För det första skulle jag vilja ha en informationsskylt utanför Dekanhuset. Det tycker jag är det absolut minsta man kan begära av Uppsala universitet. Att det ska finnas en informationsskylt som beskriver vilken verksamhet som pågick där och ja, historien kring det hela. Det finns ingenting! Det tycker jag är skamligt.
Eva Forsgren fortsätter:
– Jag tycker också det ska finnas betydligt mer information om vad som har hänt inom kommunen. ’Ja men det där har de på universitetet hållit på med.’ Fast nu är det ju ändå i Uppsala det hände. Men nog skulle Uppsala kommun kunna gå ut med mycket, mycket mer information om den samiska historien som finns här i Uppsala för det här är också samisk mark. Det har funnits en stor samisk närvaro i Uppland, Västmanland, Mälardalen, ja hela den här delen av Sverige.
Minnesdag och manifestation
Den 17 februari anordnar CEMFOR en digital minnesdagen "100 år i rasbiologiska institutets skugga". Under dagen kommer man bland annat kunna lyssna till vittnesmål från samer som är berörda av bilderna och/eller återbegravning av kvarlevor. Här kan du läsa mer om minnesdagen "100 år i rasbiologiska institutets skugga".
Den 20 februari, kl. 16:45-17:15 kommer det hållas en ljusmanifestation för att hedra minnet av samer vars kvarlevor finns på Gustavianum i Uppsala. Manifestationen arrangeras av Samiska föreningen i Uppsala och Amnesty Sápmi och hålls utanför Gustavianum.
