“Om det politiska samtalet är svartvitt så vill vi ge färg till det”
Vi ses inne på Östgöta nation under en onsdag eftermiddag. Om ett par timmar ska statsvetaren Bo Rothstein och idéhistorikern Svante Nordin hålla Clarté Uppsalas första panelsamtal om socialism under parollen “jag är nyfiken: röd — ett samtal om socialism”, med följande eftersnack. Den som var tänkt att företräda dagens unga vänster var Galagos chefredaktör, tillika ETC-skribenten Rojin Pertow, som fick ställa in på grund av sjukdom. Bakom den återstartade föreningen står fem studenter: William Norling, Mariam Barrow, Filippa Kindblom, Kamilla Taraeva och Wilhelm Swärd.
Jag ber gänget att rekapitulera Clartés historia med egna ord.
— År 1921 grundades det svenska Clartéförbundet. Ursprungligen var det grundat av en fransman, Henri Barbusse, som var en del av fredsrörelsen. Sen blev det mer och mer vänsterinriktat och till och med kommunistiskt. Det spred sig till Skandinavien, Europa och Sverige, berättar William Norling.
Svenska Clartéförbundet driver alltifrån öppna möten till en tidskrift och hemsida. Några av de tidiga namn som blev publicerades var bland annat Karin Boye, före detta statsminister Tage Erlander och filmskaparen Harry Schein. Clarté har alltid varit en viktig kraft i studentpolitik och 60-talsrörelsen enligt gänget på soffan.
Likt många andra idépolitiska förbund är inte Clartés historia utan kontroverser. Efter 1968-upproren infiltrerade både Maoister och kommunister organisationen. Filippa Kindblom berättar att hennes äldre släktingar var oroliga när hon gick med i studieförbundet:
— Man blev SÄPO-jagad om man var med i Clarté, så min morfar och mormor blev oroliga när jag sa att jag gått med. “Nu kommer jag aldrig få ett jobb”, tänkte jag.
Clartéförbundet bedrev sedan aktivitet i kårpartiet Argus under de sista storhetsåren på 80-talet.
— Sen ebbade det ut och har inte hänt så mycket. Det blev centraliserat i Stockholm och vi kände att vi behövde en stark partipolitiskt obunden förening här. Det kändes naturligt att starta upp den igen, säger Wilhelm.
"Vi vill ta tillbaka rödvinsvänstern!"
Numera är Clarté däremot rentvådda enligt Kamilla. Filippa menar att man rigoröst tänkt följa Clartés antagna stadgar som består av partipolitiskt obunden socialism, demokrati och anti-imperialism:
— Det är det vi går efter, till skillnad från hur det var tidigare ska sägas!
William berättar hur idén om att starta upp förbundet kom till.
— Man borde ju göra något kände jag, organisera sig åt vänsterhållet. Och då tror jag att alla vi kanske snackat med varandra, fast inte som grupp. Sen efter valet satt jag och Swärd (Wilhelm) på Kalmar och sa “nej nu mejlar vi bara Clarté och frågar: kan vi göra det här?”
Wilhelm Swärd menar att man märkt att vännerna visat lite vänstertendenser när de umgåtts, även om de kommer från olika håll och perspektiv.
— Jag är socialdemokrat i grunden. Men ni hatar socialdemokrater! säger Wilhelm och pekar på sina medkamrater som fnissar.
Därefter berättar gruppen mer om Clarté Uppsalas manifest. Man vill ha ett socialistiskt samtal och bildning, inkorporera de stora och abstrakta idéerna.
— Vi vill ha studiecirklar och lära oss av varandra. Vi vill ha estetiken; att folk dricker rödvin och pratar om viktiga saker och försöker förändra världen, säger Filippa. Varpå Mariam tillägger något som hade kunnat vara en paroll:
— Vi vill ta tillbaka rödvinsvänstern!
— Fast organiserat, enligt Wilhelm.
Foto: Jana Paegle
Det är en slags ingångskurs i socialism som väntar besökarna på Gamla Torget senare ikväll, vars namn alluderar till Vilgot Sjömans nyfiken-filmer. I Brusewitzsalen kommer de stora frågorna kring socialismens begynnelse, rörelse och framtida potential betas av.
Ett bekymmer för Kamilla är den upplevda bildningsbristen kring socialism i Uppsala. Hon menar att det målas upp som “ren och skär kommunism” av högersidan, medan de på vänsterkanten också tolkar in det på sina specifika sätt.
— Folk som är politiskt intresserade har tyvärr fokuserat för mycket på det sakpolitiska. Vi ser att de på högerkanten och även liberaler sviker sina mest grundläggande värderingar och principer, och även hur de på väntersidan sviker grundläggande frågor om människovärde. Då är det ännu viktigare att förstärka den ideologiska sidan. Om det politiska samtalet är svartvitt så vill vi ge färg till det, tillägger Wilhelm entusiastiskt.
Att valet föll på Bo Rothstein och Svante Nordin som samtalsgäster var inte på ren och skär intellektuell basis. Enligt William Norling ska Bo ha varit en tämligen radikal och provokativ Clartéist under sin studenttid och var själv engagerad i Lunds studentliv och kårpolitik. Sen upptäckte de att Svante Nordin, den andra panelisten, var bra vän med Bo under studietiden.
Eftersom Galago-chefredaktören, tillika Clartéisten Rojin Pertow fick ge återbud till följd av sjukdom får vänskapsgruppen vara de ungas röst i frågan.
— Nu finner vi oss i situationen som den är och tänker att vi får vara det unga gardet, säger Filippa.
— Varför vi känner att det är två mäktiga gäster är för att deras akademiska värv och karriär präglats av ett intellektuellt mod, vilket Clarté också varit. Bo kanske inte är tillräckligt vänster för Clarté eller “studentvänster”, men han pratar väldigt mycket om kooperation och om individen. Där har vänstern kanske misslyckats, resonerar Wilhelm.
"Om folk vågar säga att de är konservativa så är det ju inte så konstigt att säga att man är socialist."
När jag frågar Clartés femma om hur de ser på att “s-ordet” kan sticka i ögonen på vissa i och med deras status som socialistiskt partipolitiskt fristående förbund, råder ingen ambivalens. Man gör gärna det, och känner att det är värt det enligt Wilhelm och Filippa.
— Vi är väl enade om att det är ett idéhistoriskt tankegods som man kan hämta energi och tankeverktyg från, det är inte så farligt som det låter, understryker Wilhelm.
Man medger dock bland några av vännerna att det finns en nervositet inför de framtida, karriärmässiga konsekvenserna en sådan här stämpling kan ge upphov till, samtidigt som det skulle vara “fegt att inte stå för det man tror på” enligt Kamilla Taraeva. Hon får medhåll av Filippa och Mariam.
— Vi förenar oss i en slags human människosyn och i en tro på att kapitalismen inte är det bästa systemet, säger Filippa.
— Om folk vågar säga att de är konservativa så är det ju inte så konstigt att säga att man är socialist hävdar William.
Clarté var under 1977-1982 Sveriges Kommunistiska Partis (SKP:s) studentförbund, och har genom tiderna profilerat sig mot både EU och NATO. Det förflutna har man gjort upp med på olika sätt menar samtliga medlemmar.
— Jag läste en bra definition i DN häromdagen, att Clarté är “en ganska bra länk mellan den allomfattande vänstern och socialdemokraterna” säger Wilhelm.
Filippa betonar den radikaliseringen som rått i Clarté tidigare, men menar att man inte startat upp Clarté ånyo om det inte varit demokratiskt och känts försäkrat emot Maoism. Det ska enligt William även ha funnits flera andra studentorganisationer som togs över av Maoister en gång i tiden, där en sektstämning kom att råda. Wilhelm Swärd lyfter några exempel: både Laboremus, Verdandi och till och med Stockholms Nation blev gemensamt infiltrerade och övertagna av Maoister till allmänhetens förtret.
— Vi är alla lite på vår vakt också, för vår idé är att om man är Maoist så ska man inte känna att det här är en plats att vara på. Vi gör nåt fel som organisation om det börjar strömma in massor av Maoister, säger Filippa.
Filippa understryker att man väntar sig folk med olika syn på sakfrågor och socialism. Det är det som är “det vackra” enligt Wilhelm Swärd. Det är den radikala idédebatten som står i fokus helt enkelt.
Beträffande socialismens plats i studentsamfundet, understryker Filippa avslutningsvis att den prekära situationen som råder för personer med humanioraexamen eller ett intresse för kultursektorn blir en nyckelfråga för Clarté i Uppsala.
— Vi litar på att staten fortsätter ge oss pengar för att studera och också tillåter oss att studera gratis. Många av oss studerar saker som vissa kanske i samhället inte tror behövs, som humaniora. Men vi behöver ett samhälle som värnar om kultur och bildning.
