Avslöjandet: De var “Hjältarna”.
En solig eftermiddag letar jag mig genom Ångströmlaboratoriets många korridorer till ett ljust mötesrum. Det är precis efter lunchtid och doften från någons mikrade matlåda hänger sig kvar i luften. Jag dubbelkollar numret på rummet men tvekar innan jag knackar. Innanför glasväggarna bakom de vita gardinerna skymtar några gestalter som inte liknar Hjältarna. Jag chansar ändå och knackar på. Och visst är det Hjältarna! Men nu i helt andra frisyrer och kläder, som inte på något sätt sticker ut från gemene student.
Under vårt senaste möte höll Hjältarna tätt. Nu när MFK:s mottagningsveckor avslutats kan Hjältarna andas ut och avslöja vilka som döljer sig bakom dräkterna och håret. Enligt hörsägen har hår klippts och rakats och samlats i en påse.
Hjälten Tempo heter i sin mänskliga form Linnea Barreng och är 26 år gammal. Håret som tidigare var ljust lila har klippts och färgats platinablont. Linnea pluggar master i fysik, närmare bestämt meteorologi. Hon har genom familjen ett intresse för segling och har tävlingsseglat tidigare och konstaterar att det nog därifrån intresset för väder, moln och vind kommer ifrån. När hon inte seglar, pluggar eller engagerar sig i Uppsalas studentliv gillar hon att spela datorspel och klappa på sin katt.
Mannen bakom Greve Grav heter Axel Gustafsson och är inte ens hälften så kuslig som i sin Hjälte-form. Det tidigare långa svarta håret är nu snaggat. Axel går tredje året på sin kandidat i fysik och är 21 år gammal. På fritiden spelar han amerikansk fotboll och lirar CS (Counter Strike).
Victor Persson är den som är minst lik sin hjälte version av sig själv. Som Amiral Aptit bar han kaptensmössa nedtryckt över rosa lockar, runda rosatonade glasögon, rosa mustasch, getskägg och full Amiralmundering med rosa mantel. Nu är håret snaggat och både mustasch och skägg ett minne blott. Victor, 25 år gammal, är inne på sin elfte termin och är snart färdigbakad ämneslärare i matematik och idrott.
–Jag är väldigt extrovert som person och jag tycker om att vara ute och hitta på saker med kompisar, säger han.
Albin Karlsson har idag på sig en ljusgul T-shirt, men är förutom färgtemat väldigt olik sitt hjälte-alterego Broder Bäsk. De mörka maskerande glasögonen har ersatts av ett par vanliga runda bågar och det gula håret som prydde Broder Bäsks huvud är borta. Albin är 22 år gammal och går tredje året på ämneslärarprogrammet i fysik och matematik. På fritiden ägnar han sig åt löpträning, att hänga med kompisar och det ganska nya intresset att läsa fantasy.
–Fantasy har alltid intresserat mig men det var först förra sommaren som jag kom igång ordentligt och började sluka böcker, säger han.
Albin konstaterar med ett flin att fantasyintresset kan ha bidragit till att han la ner alldeles för mycket tid på att skriva en bakgrundsstory till sin karaktär, Broder Bäsk. De andra skrattar igenkännande.
Hjälten Cosmos heter egentligen Nada Khali och är inte miljontals år gammal som hon tidigare påstått, utan endast 21 år gammal. Den stora tiaran och den gröna manteln som hon tidigare bar lyser med sin frånvaro, nu har hon en vinröd labbrock med påsydda märken på sig. Nada pluggar tredje året på kandidatprogrammet i kemi. Efter att ha varit upptagen med att vara mottagningsansvarig i flera veckor berättar hon att känslan av att ha fritid ibland känns överväldigande.
– Jag kan inte vara hemma och göra ingenting, så jag hittar alltid på grejer och tvingar mina kompisar och min sambo att hänga med, säger Nada.
Under varvet runt märks en tydlig kontrast från sist. Då möttes jag av ett gäng – visserligen glada och trevliga – men reserverade Hjältar. Nu när mottagningen är över behöver de inte längre vakta sina tungor och stämningen är mer avspänd. Repliker kastas över rummet och skrattsalvorna avlöser varandra.
–När vi träffades sist var det först gången vi liksom var tvungna att spela våra hjälteroller eftersom det var precis innan mottagningen började, förklarar Linnea.
Men vänta nu, var det inte sex stycken hjältar?
Jo men visst, hur skulle jag kunna glömma?
Den sista hjälten meddelar inför mötet att han har ett obligatoriskt labb-block under hela veckan, och vi ses istället senare genom videolänk.
Ernst Wenström, mannen med rött skägg och röda hängselbyxor, heter egentligen Erik Sundén. Nu syns inga av de röda attributen och en rakad och snaggad Erik ler från andra sidan skärmen. Erik är 22 år gammal och gillar att spela datorspel, mysa på soffan och emellanåt skjuter han långbåge i en lokal bågskytteförening. Han tycks precis som de andra manliga Hjältarna ha tagit hjälp av en rakapparat för att radera spåren från sin hjälte-era. Efter att Erik spexade som Ernst Kirchsteiger under sin egen reccemottagning blev namnet kvar och han kallas fortfarande Ernst bland vänner.
–Det var också av praktiska skäl. Det var lättare att ta Ernst som smeknamn istället för att varje gång försöka lista ut vem av de fem Erik som folk menade, säger han. Det blev därför naturligt att välja Ernst som sitt hjältennamn.
Vi tar det från början: De mottagningasansvariga, de som utgör MFK:s styrelse, väljs på nytt varje år. Sex ansvariga röstas fram. I år hoppade en styrelsemedlem av en tid in, och då röstades Axel fram som ersättare. Det var viktigt att alla sex poster fylldes på grund av hur mottagningen är uppbygd.
Arbetet med mottagningen började tidigt. Först arrangeras en lite mindre mottagning för vårens ganska få reccar, och sedan börjar det stora arbetet med att planera höstens mottagning.
–Vi började med arbetet i januari och då sågs vi mer sporadiskt för att jobba med planeringen. Två veckor innan mottagningens start fick vi liksom knyta ihop säcken. Då handlade det om att sätta ihop alla projekt, aktiviteter och delar som vi planerat för, för att allt skulle bli sammanhängande, säger Albin och fortsätter:
–Det var nog den mest stressiga veckan, oftast var vi där från åtta på morgonen till ibland efter 12 på natten. Under de veckorna vi hade mottagningen tillbringade jag 95 timmar på plats, från att reccarna kom till att mottagningen var över. Det är då utöver det jobb jag gjorde hemifrån, säger Albin.
Veckan innan mottagningen anslöt alla volontärer och hjälpte till att rigga upp området och satte upp tält. Att volontärerna fanns på plats underlättade ordentligt och tack vare dem kunde vissa av de ansvariga känna att de kunde luta sig tillbaka mer och njuta också.
– Vi har ju stått för all planering, information och sett till att allt material finns på plats. Men utan volontärerna hade det inte blivit någon mottagning. Vi har mest stått för att delegera uppgifter, dra igång aktiviteter och släcka bränder medan vollisarna gjort mycket av det praktiska, som att styra upp aktiviteter, dömt i volleyboll och guidat på rundvandring, säger Linnea.
Hur gick ni tillväga för att komma på era hjältekaraktärer?
– Det var egentligen temat Hjältar vi bestämde och sen har alla skapat sina karaktärer innanför de ramarna, säger Victor.
Axel, som kom in i arbetet senare fick ta över en delvis färdig ide, där han hade symbolen spöke och premissen att hans hjälte kunde prata med de döda.
– Utifrån det hittade jag på en egen backstory och gjorde Greve Grav till min egen, säger Axel.
Nada började i andra änden. Hon beslutade att hon ville ha någon typ av huvudbonad, och därifrån växte allt annat fram. Det lutgiltiga resultatet blev sex stycken väldigt olika hjältekaraktärer med olika egenskaper och expertområden.
– Det blev en bra helhet och jag gillar att alla Hjältar hade sina egna flaws, som gör karaktären roligare, säger Linnea.
Hur har det varit att behöva vara “i karaktär”?
– Det var en konstig omställning och i början fick man påminna sig själv att inte försäga sig när någon exempelvis frågade vad man pluggar och så, säger Victor.
Erik hade en egen taktik för att göra det lättare att spela Ernst Wenström.
– Jag har aldrig rollspelat utan är helst den som arbetar bakom kulisserna snarare än att synas och höras. Jag fick en del hjälp av Albin att hitta på Ernst Wennström, men jag skulle också säga att karaktären är väldigt mycket baserad på hur jag är själv. Att både rodda i mottagningen och spela en roll kände jag skulle bli för mycket, så jag tänkte att om jag är mig själv i grunden men drar upp volymen till 11 och kör så blir det nog roligt ändå, säger Erik.
Albin hade en annan strategi. För honom funkade det bäst att helt enkelt leva sig in i Broder Bäsk och tänka att det var verkligheten.
– Jag intalade mig själv att jag alltid har hetat Broder Bäsk, jag föddes med den här hårfärgen och har alltid de här kläderna på mig, säger Albin.
Men att dölja sina verkliga identiteter har varit svårt och det har varit mycket att tänka på. Förutom att de själva behövt hålla fasaden uppe har även alla volontärer behövt vakta tungan och på olika sätt bidra till narrativet. Dessutom fick alla mottagningsansvariga ändra sina namn på Facebook till sina Hjälte-namn för att kunna göra inlägg och skicka ut information i mottagningsgruppen. De har också behövt ta till försiktighetsåtgärder när de vistas ute i annat än sin hjältedräkt. Albin hade som Broder Bäsk mörka glasögon och kort hår vilket gjorde det lättare att maskera sig.
– När jag skulle på föreläsning tog jag på en mössa över mitt gula hår, mina vanliga glasögon och försökte se ut så olik Broder Bäsk som möjligt, säger Albin.
Vad är egentligen poängen med att lägga ner så mycket tid och energi på att skapa och spela de här hjältekaraktärerna?
En viktig aspekt som lyfts fram är det praktiska. Det blir tydligt vilka det är som leder mottagningen och lätt för reccar att känna igen vilka man kan be om hjälp.
– Men främst handlar det om att det ska vara kul! Det blir också en icebreaker för reccarna som är nya studenter och befinner sig i ett nytt sammanhang. Hjältarna är något man kan rikta fokus mot och är något man kan bygga vidare på, säger Linnea.
Hela mottagningen har byggts upp så att den kretsar runt de här rollfigurerna. Reccarna delas upp i sex lag som alla tilldelas en hjälte vilket bidrar med lagkänsla. En mottagning utan tema hade också kunnat bli bra, men de ansvariga menar att det blir både lättare och roligare när det finns en tanke bakom allt.
– Det blir roligare om de får i uppgift att göra ett spex just åt Greve Grav som kan förutspå döden med hjälp av ett magiskt fickur, säger Victor.
Att det hela är lite tramsigt och plojigt sänker också ribban för reccarna.
– Man behöver inte ta sig själv på så stort allvar jämt. När vi ansvariga är lite tramsiga och bjuder på oss själva så blir det okej för reccarna att skoja till det och också göra det, säger Linnea.
När den första förvirringen kring Hjältarna lagt sig fattade reccarna snabbt galoppen och accepterade storyn helhjärtat. Erik berättar att reccarna verkligen har uppskattat temat och spelat med.
– Jag tror att vi kan enas om att det är en av de saker vi är mest nöjda med under mottagningen, att reccarna har gått in för det, varit väldigt aktiva och spexat mycket, säger Erik.
– Reccarna har varit aspå och tagit allt på stort allvar vilket har varit jätteroligt, säger Axel.
Veckorna innan och under mottagningen har varit intensiva, och de mottagningsansvariga känner att en paus har varit välbehövd. Nu är det ett kärt återseende med påfylld energi och massor att prata om. Internskämt blandas med förkortningar som för någon annan är en inbiten MKF:are är fullständigt obegripliga. Ibland får jag fråga igen och får då ett ursäktande:
– Förlåt, det har blivit en del internskämt under de här veckorna.
– Ja, jag har ju saknat de här jävla idioterna, säger Axel och garvar.
Nu vill alla komma igång igen. Några avslutar sina studier men för de flesta fortsätter engagemanget i olika delar av studentlivet, bland annat i sektioner och klubbverk. Endast en sittning i början av november återstår, där det vinnande laget för reccemottagningen presenteras. Därmed sätts det punkt för MFK:s mottagning 2023.
– Det känns ändå lite vemodigt att lämna allt bakom sig. Man har haft så otroligt kul och det kommer jag att sakna, säger Victor.
– Det känns både skönt och tråkigt, skönt att inte ha det tunga ansvaret längre, men tråkigt att inte fortsätta bidra på samma sätt. Jag tror att man gjort sitt också och alla är glada och nöjda och går vidare med andra engagemang, säger Nada.
De mottagningsansvariga slår fast att mottagningen varit en process, som precis som alla större event haft en del bränder att släcka. Ändå kunde de inte vara mer nöjda och det är ett stolt gäng framför mig som blickar tillbaka på veckorna som varit.
– Målet har ju varit att genomföra en trygg, välkomnande och inkluderande mottagning. Häromdagen kom en recce fram och sa just det, att hen tyckte det varit så skönt att aktiviteterna är inkluderande och frivilliga, men att om man väljer att hoppa över att delta i en aktivitet så är man ändå med i gemenskapen. Då kände jag att vi har lyckats, säger Albin.
Hjältarnas stora uppdrag är avklarat.
