Fördjupad fars att skratta åt

Friheten
Av Georges Feydeau
Upsala stadsteater
Regi och bearbetning: Anders Paulin
I rollerna: Mikaela Ramel, Gustav Levin, Lis Nilheim, Magnus Roosmann, Vanna Rosenberg, David Mjönes, Sten Johan Hedman, Crister Olsson

I den delen kryddar skådespelarna, som lite motvilligt tagit på sig uppgiften att spela denna fars, anrättningen med citat från Michel Foucaults Sexualitetens historia och Teaterförbundets råd och riktlinjer om vad teater bör innehålla. Det är kul. Särskilt när Vanna Rosenbergs dammande piga kommer in på scenen, putar med munnen, vickar på rumpan och fnittrar flickaktigt, samtidigt som Teaterförbundets direktiv om att kvinnor och män bör gestaltas på ett mångfacetterat sätt läses upp. Om man så vill kan just den scenen stå som en bild för den centrala konflikt som Paulin lyfter fram i föreställningen- kontrasten mellan teori och praktik, mellan hög moral och krass verklighet. Farsens karaktärer (som bär samma namn som de gör i det civila) är alla måna om att hålla skenet uppe, att inte avslöja vad som egentligen sker bakom de stängda dörrarna på hotell Friheten. Men publiken ser när Mikaela bedrar sin man och Gustav sin hustrun - vi beskådar dubbelmoralen i all sin prydno. Slutbilden då de äkta paren efter alla snedsprång och förvecklingar fredligt förenas i en soffa signalerar också falskhet: Har någonting hänt? Vi såg inget. Här är allt som vanligt. Och livslögnen går vidare.

Originalpjäsen är nedstruken till hälften och de tillfogade delarna där skådespelarna agerar skådespelare, är delvis framimproviserade. Resultatet blir en föreställning som inte är fast i formen - och som ofta tappar farten. Det är lovvärt och modigt att söka fördjupa en klassisk fars men faktum är att det just är i de rena farspartierna som föreställningen fungerar som bäst. Sidohistorien kan ibland kännas allt för fristående. Ett citat ur Simone de Beauvoirs Det andra könet känns t ex som det har hamnat i fel sammanhang. Här intellektualiseras för sin egen skull och syftet blir oklart.

Av skådespelarna är det utan tvekan Gustav Levin som firar de största triumferna. Han är klockren i rollen som trånsjuk medelålders man (Jag har lava inombords. Glödhet lava ), och lismande bedragare. Vanna Rosenberg och Mikaela Ramel får också stort utrymme att visa att de behärskar komiska roller.

För dig som tvekar inför att gå på en fars kan Friheten fungera som en lagom underhållande mjukstart. För dig som är van att garva läppen av dig på någon privatteater är nog Ulf Brunnberg och Uffe Larsson trots allt ett bättre val.