Pendelgång mellan realism och antik teatralism
Medea
Upsala stadsteater
Översättning: Nils Gredeby
Regi och bearbetning: Birgitta Englin
Scenografi: Jan Nordquist
Med: Maria Antoniou, Peter Perski, Affe Ashkar, Marika Lindström
Sofia Berg-Böhm mfl
Uppsalapremiär 13/12
Samarbete med Stockholms Stadsteater
Till största delen följer pjäsen Jason förtvivlan. Ibland spelas händelserna och Jasons minnen upp på honom och miljonprojektens parabolprydda fasader som videoprojektioner. I en av de scener som lyfter föreställningen läser en osynlig röst upp protokollet från vårdnadstvisten samtidigt som scenen dränks i projicerade utdrag ur domens juristsvenska. Lika hjälplösa som Jason ser vi hur han förlorar allt.
Sofia Berg-Böhm och Marika Lindström spelar de två poliser som guidar oss genom pjäsens handling med sina diskussioner och interventioner. Men Medea själv får i motsats till den koleriske Jason, knappt något utrymme, de få repliker hon har avslöjar inga av hennes motiv.
Att ställa frågor på sin spets genom att sätta publikens empati i omöjliga situationer är effektivt, men i Medea brister det när karaktärerna inte övertygar som människor. Att Englin har samarbetat med bland annat Mansjouren i utvecklingen av rollerna märks bara stundtals. Skådespelarna tvingas till en pendelgång mellan realistiskt agerande och antik teatralism. Publiken kastas från att uppfatta Jason som en människa driven av smärta till en karikatyr som tippandes runt på tå planerar mordet på Medea.
Pjäsen avviker på så många punkter från Euripides original att man frågar sig varför Englin valt att göra en modern version av ett antikt drama. Formen tillåter inte rollerna tillräcklig trovärdighet och handlingen är för snäv för att ge tematiken om invandrare riktigt djup. Behållningen blir scenerna där Jason tillåts vara en riktig människa, utelämnad och förtvivlad.
