Orden står i vägen

Av: Mark O´Halloran
Regi: Edward Buffalo Bromberg
Medverkande: Claes Hartelius

Och visst är det sant. Och bitvis verkar det extra sant för Mark O´Halloran som skrivit pjäsen. Han vill säga oss något. Han vill berätta att läkare kastar ur sig diagnoser - obegripliga ord - som de inte bryr sig om att förklara eller förankra. Mark O´Halloran vill också berätta om hur vissa människor inte kan leva utan varandra och att de trots att de hatar ändå älskar mer än de hatar. Det vill han säga och det gör han också - fyndigt och smart. Då känns orden inte fattiga. Sen är det något mer han vill säga. Men då räcker orden inte till.

O´Halloran vill visst säga oss något om den irländska folksjälen. Det handlar om Joyce, U2, pubar och att alla tycker samma och att de är patrioter. Tyvärr har poängerna trasslats bort i översättningen som klumpigt blandar svenskt och irländskt utan ordning. Inte O´Hallorans fel, men hans ord faller platt på Upsala stadsteater.

Han vill säkert också berätta något med den tjugo minuter långa resumén av den redan tröttsamma filmen Jakten på Röd oktober. Ja, vi får den faktiskt återberättad för oss. Kanske vill han säga att en banal och enformig historia kan innehålla mer än vad den verkar innehålla. Kanske är det att en b-film med lite god vilja kan bli till ett mästerverk. Vad det än är så är det långt, stundtals fyndigt, men långsamt och enformigt. Och det är det trots att Claes Hartelius gör en lysande rollprestation. Han kämpar och sliter och lyckas nästan göra longörerna intressanta. Han lyckas nästan. Orden - O´Hallorans ord - är problemet.

|inlagd 03-02-12]