Utanförskapet är allas ansvar
Honk
Upsala stadsteater
Stora scenen
Om någon ska kallas vacker, måste någon kallas ful heter det i en av de tidigare låtarna. Bilden av oss själva förstärks av hur vi skapar bilden av andra. Trots att Honk baseras på en sådan pass gammal och välkänd berättelse finns det förvånansvärt mycket att hämta från den. Det är inte bara en bildningspjäs, inte bara en berättelse om frigörelse, inte bara en berättelse om att vara annorlunda och komma underfund med vem man är och acceptera sig själv. Den handlar också om hur vi alla har ett ansvar för de vi upplever som frånstötande och som vi utesluter ur vår gemenskap, vår grupp, vårt samälle (vems fel är det egentligen att den fula ankungen drar sig till den onda katten?) Detta är naturligtvis något som inte minst är aktuellt i dessa dagar i och med mordet på Anna Lindh och den efterföljande debatten om psykvård.
Inga Onn som katt och Anders Forsslund som bölgroda är föreställningens klara höjdpunkter. Annars ges skådespelarna väldigt lite fritt spelrum. För att vara en ensemble bestående i huvudsak av skådespelare så är sånginsatserna goda. Det brister ibland men inte värre än att man kan ha överseende med det.
Det är en på många sätt lyckad föreställning men som vanligt när Upsala stadsteater tar sig an en text utifrån verkar det uppstå någon slags skräck inför att skära ner texten. Det ska ju vara en familjeföreställning men med sina dryga två timmar blir det en lite väl lång sådan. Jag noterar fler än ett barn som oroligt skruvar på sig och frågar sina föräldrar om det ändå inte är slut snart?
