Reser frågor om autenticitet

Dödsfällan
Av Ira Levin
Norrlands nation
Regi: Sofia Sandgren
Medverkande: Per-Henrik Andersson, Hilda Dahlsten, Carl-Johan Bergström, Sofia Sandgren och Gertrud Svensson

Dödsfällan är en underhållande drift med våra föreställningar om teaterns väsen, i synnerhet thrillergenren och Ira Levin, som förutom denna pjäs skrivit romaner såsom Rosemarys baby, Pojkarna från Brasilien och Sliver, bjuder på oväntat många överraskningar i sin lek med traditioner. Fast bortom dubbelkodens nöjen skymtar dock cynismen som frågar oss om det verkligen är klokt att lita på andra människor, för när alla spelregler är ifrågasatta kan ingen vara vad de tillsynes är.
Då Dödsfällan sattes upp på Broadway 1978 utspelades den i sin samtid, vilket inte är fallet i Teater Gör Onts uppsättning. De är kvar i sjuttiotalet och skapar på så sätt en annan typ av distans mellan betraktaren och skådespelet, men det gör inte särskilt mycket för det Levin experimenterar med är förmodligen lika intressant nu som då. Om autenticitet och ursprung inte längre är viktigt, om det som är äkta inte har någon betydelse i enbart sin äkthet, vad innebär det för samvaron mellan människor? Om pjäsen i pjäsen, som också bär titeln Dödsfällan, sägs att den är så bra att inte ens en begåvad regissör kan förstöra upplevelsen av den. Detsamma gäller för Levins Dödsfällan som Teater Gör Ont valt att sätta upp, i stämningsfull miljö på Norrlands nation, som den tredje och avslutande delen i Värmlands nations vårteatersatsning. Därmed inte sagt att regissören Sofia Sandgren tycks ha haft några ansatser till att förstöra pjäsens uttryck. Det är en mycket lovande regidebut hon gör i en uppsättning som känns genomtänkt och imponerar med goda insatser från samtliga skådespelare