Recension: Macbeth

Det är premiärkväll på Uppsala stadsteater. Salongen är fullsatt. Polotröjor blandas med kavajer, lågmält sorl och förväntan. Medelåldern är stabil – och jag drar ner den. Det är en sådan kväll när publiken vet att något stort ska hända. 

Och det gör det.

Redan från början står det klart att det här inte är en traditionell tolkning av William Shakespeares tragedi. Regissören Nikita Milivojević placerar oss i något som snarare liknar en feberdröm än ett historiskt drama. Föreställningen börjar där den slutar. Tiden är cirkulär. Allt är redan förlorat.

Det mest slående greppet är att Macbeth spelas av tre skådespelare: Jakob Hultcrantz Hansson, Mårten Svedberg och Anders Berg. Tre kroppar, tre röster, tre temperament. Inledningsvis så rör de sig som ett gemensamt sinne, nästan synkroniserade. Men i takt med att maktbegäret växer och skulden fördjupas uppstår sprickor. De tre gestalterna börjar agera mer självständigt, publiken får följa ett psyke i upplösning, i realtid. Macbeth framstår här mindre som en klassisk tyrann och mer som en människa instängd i sitt eget huvud. När han säger att han har “mördat sömnen” känns det bokstavligt. Det här är en man som aldrig mer kommer vila. Han lever i en permanent mardröm, och vi är fast där med honom.

Ljuddesignen och de sceniska effekterna bär ibland större vikt än replikerna. Det är inte alltid orden som träffar hårdast, utan vibrationerna, rytmen, pulsen. I vissa stunder är uttrycket så stiliserat att man nästan väntar på att en musikalisk sekvens ska bryta ut. Det ligger något suggestivt och nästan koreografiskt över hela gestaltningen.

Och mitt i detta står Lady Macbeth. Hon driver Macbeth framåt, eggar och provocerar – “Bli man!” – innan även hon bryts ner av skuld. Scenen där hon försöker tvätta bort det osynliga blodet blir en tydlig påminnelse om att ingen del av människan kan undandra sig ansvar.

Runt huvudrollerna finns en stabil ensemble: Paulus Rosén som Macduff, Jakob Fahlstedt som Banquo, Fabian Hedlund som Malcolm och Göran Engman som Kung Duncan. De fungerar som förankring i berättelsen när formen rör sig mot det mer fragmentariska.
Vad är dröm och vad är verklighet? Hur långt kan man gå och vilka lojaliteter kan man bryta för begäret av makt och av att ”vara en man”? Det är frågor som håller ett hårt grepp långt efter ridån.

När applåderna bryter ut är de inte artiga. De är högljudda, med jubel och visslingar. Någon bakom mig säger: “Jag hade velat se den igen känner jag.”Det är kanske det starkaste betyget en föreställning kan få.

Kort och gott är Macbeth en föreställning värd att ge sin tid. Oavsett om du citerar Shakespeare i spegeln eller om du är helt nykläckt och vilse i kulturhavet. Publiken blir på ett fascinerande vis ett vittne av Macbeth som serverar sig som en drömprodukt, ett alster av en överhettad hjärna.