Teater för teaterns egen skull
Andras liv
Av Donald Marguiles
Upsala Stadsteater
Regi: Sofia Jupither
Medverkande: Viveca Dahlén, Maria Antoniou
Han vet hur man bygger upp en konflikt, han vet när vändningarna ska komma, han vet hur man lägger ut planteringar, han vet exakt var en fördjupning ska komma. Det enda verktyg han verkar sakna är det där lilla men ack så viktiga verktyget som ger pjäsen och karaktärerna liv.
Lisa Morrison, en ung elev med författarambitioner, kommer hem till Miriam Steiner, professor och etablerad författarinna. Lisa blir Miriams sekreterare och de utvecklar en vänskap som naturligtvis sätts på prov under pjäsens gång. Både Maria Antoniou som Lisa Morrison och Viveca Dahlén som Miriam Steiner gör det som förväntas av dem utan att glänsa. Antoniou fångar Lisas nervositet och entusiasm och Dahlén gör ett stiligt porträtt av en sval och distansierad universitesprofessor (även om inte ens hon, med sin erfarenhet, kan rädda en replik som Det är tiden det handlar om, tiiiden från att låta nästan komiskt klichéartad).
Jag märker att jag får svårt att koncentrera mig på vad som händer under slutuppgörelsen. För mig kvittar det hur det går för Miriam och Lisa. Både skåde- spelare och regissör fastnar i Marguiles stålkonstruktion. Som publik måste man ställa sig den fråga som dramatikern borde ha ställt sig innan han satte pennan till pappret och som regissören, Sofia Jupither, borde ha ställt innan hon samlade ihop sina skådespelare: Varför just denna berättelse? Jag vill gärna bli berörd när jag går på teater. Däremot kräver jag inte att varje föreställning och varje pjäs ska förändra mitt liv. Vad jag däremot anser mig ha rätt att kräva är att en pjäs blir mer än vad Andras Liv på Upsala stadsteater i slutändan blir: teater för teaterns skull.
